Bror Duktig. Always by your side bro´

Med en blek bror som allt mer sjunker in i en annan värld, som blir bara stirrigare och stirrigare, som till slut sluddrar fram konstiga svar, vars ben inte längre håller…

“Mamma, mamma han är så låg att han är helt råddig…”

Suck. Storebror. Storebror. Det är ju verkligen inte meningen att det ska gå så… men ändå händer det då och då och jag hoppas innerligt att ärren läker och att det inte utvecklas till något negativt med åren. Han som fick ta ansvar för tidigt. Alldeles för tidigt. Jag pratar om diabetes och det oförutsägbara med den sjukdomen. Tänk om ärren blivit för djupa..

Citerade ovan en händelse som hände på Grönalund den här hösten. Alla förstår att pojkarna ville springa själva omkring i olika karuseller, vi var alltid mycket noggranna med att berätta var vi kunde hittas och telefonerna var på. Även förmånen med stämpel på handen som gör att de får gå före kön (beviljas mot läkarintyg om långa kötider kan medföra risker) hjälpte inte denna gång. Vi hade även blodsockret på telefonen. Men. Det hände ändå. Mycket folk, hög volym och har man inte då telefonen fastklistrad framför ögonen så händer det att man kan missa lågt blodsocker värde, trots att det inte skulle få hända. Den dagen blev han så låg att han snuddade på tröskeln till att svimma och storebror fick ta smällen. Igen en gång. Med det menar jag att han fick ta paniken, han fick känna känslan “måste hitta hjälp nu!”

Med en blek bror som blir bara stirrigare och stirrigare, som till slut sluddrar fram konstiga svar, vars ben inte längre håller och han måste sätta sig ner precis, rakt på den plats som det råkar sig. Känslan när man inte vet om man ska våga lämna honom och springa iväg. Känslan innan man famlande får fram telefonen och darrande slår numret till mamma och pappa och hoppas att de svarar trots att de knappt hör ringsignalen. Den känslan. Den skulle jag helst aldrig låta något av mina barn behöva känna. Ändå har han. Just han. Ansvarsfulla storebror fått känna.

Man skulle behöva vara intill hela tiden, men han vill inte. Någonstans måste jag också “släppa” på greppet… Ibland är det faktiskt praktiskt omöjligt att ständigt gå bakom som en skugga. Ibland vill de gå själva, de vill inte ha mamma eller pappa flåsande i nacken. Dessa gånger är en ansvarsfull bror bra. En duktig storebror. Själv vill han så gärna. Han vill bli stor, klara sig själv, övernatta hos kompisar, cykla iväg själv. Men det går inte! Ett, tu, tre så är han där igen. Låg i blodsocker och med en hjärna som är så omtöcknad att han inte förmår förstå att han behöver juice. Plötsligt. Ofta kommer bror med, kanske inte för att han alltid vill utan ibland kanske av en känsla av ren och skär skyldighet. Han kanske vet att vi inte har passligt, just då, och är rädd för den besvikelse ett nekande svar innebär för lillebror. Den känslan.

Vi vet. Vi vet hur han beter sig om man inget gör och han blir låg. Han lägger sig ner och “sover” för han är såå trött. Det har hänt upprepade gånger i hemmet. Lägger sig ner, “orkar inte”…. På grönan fixade det sig. Vi klarade upp det.

Men…mitt hjärta brister när de stora, bruna ögonen så ofta bönar och ber. “Kan jag inte få fara på dagsverke dit och dit?” “Kan jag inte får övernatta hos…” men snälla, älsklings hjärta!! När det INTE GÅÅÅR. Jag kan inte sitta intill. “Men jag kan själv…men jag kan själv..”

🖤Neej mitt hjärta, du kan inte själv. Inte än.🖤

Hösten kommer med trädgårdsdrömmar…

Höst, höst välkommen… Det är nåt stillsamt med hösten som någon slår med trollspöet och havet blir blankt, dimmigt och kallt…

Storm, lugn, storm… det är hösten, hösten som jag älskar. Tid till reflektion, tid till planering, tid för bär och svampplock i en oslagbar natur….Det låter ju i alla fall trevligt. Å bra om man någon dag hinner in i skogen en timme eller två…

För mej väntar planering och plantering inkommande vecka. Älskar att planera och rita upp i mitt häfte hur det ska bli, slutprodukten liksom. Det kan då gälla min konst, trädgård, byggprojekt etc. etc. Nu just försöker jag lite rita upp trädgården hur det ska arta sig. Släpar växter härifrån och därifrån (nu från min mamma i Borgå) sen skissar jag i mitt häfte lite hur jag tänker mej trädgården och så påtar jag ner allting som jag släpat hem.. nu har jag endel blommor, buskar, rosor, träd och hallon med mej. Har redan hållit på där hemma och gräva och ta skott från buxbomshäcken till nya häckar etc. Vill skapa en härlig trädgård! Försöka “plocka upp” trädgårdsideerna från där de blev innan utlandsflytten.

Vill skapa gångar, häckar, konstverk allt noga genomtänkt. Vill skapa en trädgård full av liv och upplevelser! En trädgård där du kan känna olika saker. Åh, har så mkt funderingar och ideér. Fyndar på hösten nedsatta växter (nu några buskhortensior) och försöker se framför mej olika kombinationer.. det jag har lärt mej är att mycket av samma sort alltid är att föredra.. då blir det inte så plottrigt.

Innan jag uppnår mina drömmars trädgård (vilket innebär rensa, flytta, gräva och bära i mängd och massor) kommer jag nog själv att gå med käpp på mina grusgångar (tänk bara hur många år en buxbomhäck tar på sig.. fler års projekt alltså).

Men finns det något vackrare än mörkgrön buxbom och rosor och tulpaner på våren? Enligt mej måste det finnas mycket buxbom, thujor, rosor, klematis, hortensia….blåregn, syren, jasmin och murgröna. Det finns så mycket fint att man blir tokig..

Så bara jag nu kommer tillbaka till ön så ska det påtas ner diverse växter i trädgården.♡ Kom gärna med tips om andra härliga kombinationer man måste ha i sin trädgård!

Min dag

Försiktigt drar jag fast sovrumsdörren och sjunker ner på sängen för att få lite egentid, jag och mej själv. Just idag, på min födelsedag. Nu. Nu vill jag få till det där blogginlägget jag så länge tänkt på. Tittar tillbaka i det jag inte publicerat och hittar ett halvskrivet inlägg från början av augusti som blev avbrutet, aldrig klart. Det är mitt liv just nu. Jag blir avbruten i det mesta och får sällan till någon egen tid. Det är okej, jag lever på små, små stulna stunder här och där. Jag doftar på bebis, njuter av de små leenden jag får tillbaka och kontakten vi knyter. Det värmer hela mej länge, länge. På något vis vilar jag ändå i stunden mellan byktvätt, diskmaskinstömning/fyllning, stugstädning och djurhållning. Jag finns, jag andas, jag är.

Efter uppsjungandet av mej så gick jag mot morgontoaletten och där mötte jag en liten, liten nattfjäril precis där jag lade handen på toadörren. Jag stannade upp, såg den och betraktade den flyga iväg. 🖤 Aldrig är det för sent att dra ett djupt andetag, förlåta och få en ny chans.

Sommaren har varit hektisk och helt självförvållad.

Nu har vi bara tre gästsällskap till bokade för denna säsong sen blir det lugnt. Kom att tänka på min “mommo”. Hon hade också sommargäster i sina sommarhus. Hon fick också ta del av andra människors liv, hjälpa dem, och få en inblick. Hur man än kan tro så är det både stressigt med allt städande och spring men också väldigt trevligt att få prata med vilt främmande människor. Endel mer pratsamma andra mindre. Alla tycks dessutom trivas väldigt bra. De ser inte allt det vi ser. Alla brister, allt som borde fixas. De är nöjda att få kunna pyssla om djuren, ev. rida och köra häst, de är glada, det är deras semester. En avslappnad tid för dem. Visst vet jag att jag inte alltid utstrålat “lugn och harmoni” när jag kommit rusande bakom hörnet med andan i halsen för att snabbt ta ut någon på en promenad med ponnyn medan man vet att babyn inne väntar och är hungrig. Men till nästa sommar blir allt så mycket bättre och kanske får vi lösa det med barnvakt och annat. Vi får utvärdera, se våra brister och försöka bli bättre helt enkelt.

Äggkärran, tvål, skulptur och mammaledighet

Mammaledig. Betyder för mej, ta vara på all vaken tid med bebis och däremellan göra sånt som får mej att må bra. En balans för att orka helt enkelt. När jag inte får vara kreativ dör något inombords och jag mår sämre och sämre. Så den där lilla tiden jag får smida på mina ideér, förverkliga och färdigställa gör mej hel. Nu nosar jag lite försiktigt på gjuteriet helt enligt som man gjorde då man saknade material att få till olika former med. Det vill säga bygga upp med järnskrot och sten och sedan använda cement i olika “finhet”. Jag kan lite, men jag gör mycket. När man gör saker man egentligen inte bemästrar så finns risk för att man får lära sig genom sina misstag…dvs. att när man gör fel så kanske det faller sönder med tiden. Har precis färdigställt en grindhuvud (hästhuvud), nu ska det till ett ex till sen ska stolparna med huvud målas svarta innan jag provar lyckan på större alster. Älskar fina formklippta men också vilda (!) trädgårdar och kan man förgylla den med konst blir det ännu bättre. Så få se. Trädgårdsidéerna är många och just september månad lämpar sig väl för gjutandet i trädgård.

Tvålen som tillverkats har också varit väldigt populär och vad lämpar sig väl bättre än att i vinter laga fler och fler tvålsatser med tanke på dess långa lagring innan användning. Äggkärran är också igång så länge vädret tillåter sen misstänker jag vi kommer att få för mycket ägg i vinter och man kan fortsättningsvis köpa av oss direkt hemifrån. När lugnet nu lagt sig ska jag igen återuppta bloggandet så jag får utlopp för min “skrivarnerv” som ofta kliar och kliar.

Ha det gott nu och njut av den värme som ännu återstår!🖤

Foto Anette Sundström photography

Oj,oj,oj är allt jag får ur mej medan jag känner mej som en urvriden disktrasa..

Herregud, när jag tänker efter. Den här våren. Aldrig förr har vi väl haft så mycket att fixa som denna vår. Alla listor. Alla “att göra” lappar som limmats än här och än där. Frustrationen över att sakerna aldrig håller deadlines. Det dåliga samvetet över den bortglömda graviditeten. De bortglömda barnen. Tiden som tickar, flåsar en i nacken. Snart är de här sommargästerna. Men, men vi klarade det och jag kan bara med häpnad bläddra i mitt block på saker vi verkligen fått gjorda. Fast vi hade mer, det fanns mer på listan…men min man lärde mej IT-världens upplägg. Prioritera, gör listor, det som inte hinns med lyfts igen till första plats så småningom och så får man alltid underhålla och sköta om sakerna fast de blivit klara. Listan är i ständig rörelse…

Men nu. Nu tar vi paus. Nu gör vi bara stugstädningar denna månad. Mitt i högsäsongen, juli månad så har projekten stannat av. Alla projekt som har med Westergårds att göra har tagit paus. Det som blev klart det blev. Nu bankas det inte mer, till gården har anlänt gäster som förväntar sig lugn och harmoni inte ett omkringspringande, stressat husfolk. Så nu håller vi paus, sköter våra djur och försöker göra det vi vill för stunden. Vila. Andas. Göra det man har lust med. För ja, jag har lärt mej att lika snabbt är sommaren förbi..

Sen hände Belle…

Vad är det? Flicka eller pojke? Tittade hon frågande mot honom mitt i dimmorna av lustgasen..

Å när svaret blev flicka måste jag dubbelchecka ggr 3! Är det sant?!?Var det verkligen en flicka?? Jag som hade varit så säker på att jag sett någotslags “pojk-paket” på sista ultraljudet. Ja ut kom hon. Vi tog 10:10ans färja till stan så var på sjukhuset 11.10 och 12.48 är hon född. Vår lilla ögonsten Belle Safira Mattsson. Ja, nu är det bebisbubbla. Amma. Amma. Amma. Sova alldeles för lite….så pass lite att jag inte vaknar till vanligt alarm på mobilen..så jag är inte mycket att räkna med nu när det kommer till blodsockerkontroll. Ännu har vi hållit oss mest inomhus, provade på en länk med barnvagnen och kom 100m innan hon var missnöjd så jag måste gå hem igen. Bäst sover hon inne, i väntan på rutiner. Storebrorsorna strider om hennes uppmärksamhet och de äldsta vill så gärna ta henne så fort hon öppnar ögonen. Den näst minsta närmar sig försiktigt vaggan och utbrister allt som oftast “oj! Oj så sööööt hon eee!”. Sen drar han sig förnöjt tillbaka. Så ingen avundsjuka so far och vi försöker förstås vårt bästa med att ge honom precis lika mycket uppmärksamhet som förr.

Nu blir det lite “mamma-sysslor” alltså bakande, saftande, syltande och plockande av blåbär. Har bestämt mej för att denna höst orka samla och safta så det räcker hela vintern och våren. Ett steg i självförsörjande riktningen….och vad jag SAKNAR skogen med dess tysthet…

Många av fotona i dagens inlägg är tagna av Anette Sundström Photography

Livet är skört, njut…

Kramen blev lång då han äntligen återfick liv i sina ögon.

Klockan 04 kom han och ruskade om mej. Jag insåg ganska snabbt att något inte var som det skulle så jag rusade upp efter min man in i sonens sovrum. Där låg mitt hjärta och ryckte och knyckte som i en annan värld. Fick snabbt förklarat för mej att han varit låg i blodsocker gång på gång och att han serverats juice efter juice. Så har det ju varit rätt ofta och alltid har blodsockret stigit. Den natten var annorlunda. Han drack juice men precis när han skulle lämna honom för att se på det stigande blodsockerkurvan så gick han in i en kramp istället. “Hämta glucagensprutan” väste jag, varpå jag stack honom i låret. Han var ännu inte i denna värld. Försökte dra upp honom och sitta i ett omfamnande grepp. Ögonen var borta, ryckande fortsatte om än svagare och längre emellan.

Mammas hjärta. “Hallå, e du med?” “Vakna!” Tryckte den slappa kroppen mot mej, den slappa kroppen som snart igen skulle sjuda av liv. Blodsocker efter blodsocker togs. Det steg. Sakta, men det steg. Tillslut började pupillerna få liv igen, tillslut började han komma tillbaka om än allt annat än pigg. Snart slog allt över i illamående och gång efter gång sprang han till toaletten och spydde. Osäkerheten vägrade släppa greppet. Skulle vi få i honom tillräckligt, om han nu igen skulle bli låg skulle han sakna sockerreserver eftersom vi tömt levern med hjälp av glucagen sprutan. Det skulle betyda att han inte skulle vakna mer. Blodsockret började gå ner igen. Efter samtal med läkaren på akuten valde jag ändå med is i magen att avvakta eftersom det slutade sjunka. Ifall det skulle sjunka ytterligare måste vi komma in och tanka upp honom med glukos. Var femte minut matades han, ibland spydde han, ibland gick det. Blodsockret stannade, sjönk en aning, steg igen och sakta men säkert avtog illamåendet och vi kunde pusta ut. Nu gällde det att fylla på “förrådet”. Diabetessjukskötaren ringde. “Håll honom runt 10, kolhydratrik kost..”

Det jag undrar fortfarande är hur länge det tar innan “förrådet är påfyllt” ingen vet. Inte läkaren. Inte sjukskötaren. Gårdagen gick med han på ena sidan i soffan slumrandes och mej på andra sidan. Så trötta. Så trötta.

Att se sitt eget barn försvinna på det sättet är en erfarenhet man klarar sig utan men någonstans steg ändå sjukskötaren fram i mej och ganska iskallt skötte jag honom utan att låta känslorna rinna över. Innan jag “landat” och kunde pusta ut. Då var jag så trött av den psykiska stress det ändå innebar att se sitt hjärta tömmas på liv på det viset med en blandning att vara vaken från 04…så vi somnade tillsammans på soffan och någonstans där inne tog igen tacksamheten över. Tack för att det gick så bra. Tack för att allt ordnade sig. TACK!

Som man bäddar får man ligga…uttryckligen.

My har plockat pepparriskor igen, sa pappan. Förra året plockade hon flugsvampar. Vi får hoppas att det blir kantareller nästa år, sa mamman. Eller åtminstone vinkremlor. Det är alltid bra att leva i hoppet, anmärkte lilla My och skrockade för sig själv. Ur det Osynliga barnet s.101

Uppgiven, med stora fåniga ögon sitter man här, ligger man här, tassar man försiktigt omkring, ibland, då och då, tills det spänner och stramar då lägger man sig ner igen. Platt. Eländiga elände, tänkte jag när de tittade ner på mej i sjukhussängen på BB.”Oj, då. Du har sammandragningar, om man bara såg till dem kunde man tro att du ska föda.” “Bromsmedicin?” “Ja, jo..” gynekologen kliade sig i skägget. “Ibland ger man kortison för att barnets lungor ska utvecklas…lite snabbare…men det är från vecka 33, du är just under gränsen..” Han övervägde för sig själv. “Bricanyl, ge bricanyl.” Tusen och en gånger fick jag förklara om och om igen att “nej, jag känner inte av sammandragningarna.. knappt.” Senare framkom också att under vecka 35 föder man inte på Åland, eller så föder man och så skickas man iväg med helikopter till Åbo. Åbo? Nej tack. Har åkt helikopter tillräckligt och tanken på att eventuellt tvingas föda barn ensam i Åbo känns inte lockande. Alls. Faktiskt.

Det gick inte. Borde ha vetat. Borde förstås ha anat. Man kan inte jobba dubbla skift och springa på som om man har eld i baken då man är stor som en elefant. Men när man inget känner, blir det svårt. Fjärde barnet och hon förstår inte bättre? Så rätt åt henne. Andra människor kanske skulle klara av det här med att ligga stilla på ett annat sätt, kanske rent av njuta? För mej är det inte så. Inte fast min hjärna försöker samarbeta med att stänga av allting. Alla tankar, alla idéer…allt är borta. Sitter som en alzheimers patient och stirrar ut i intet. Känns det som.

Helt urblåst i huvudet. Inga tankar, ingen inspiration, ingenting infinner sig. Som om någon knyckt den delen av hjärnan. En total oförmåga att överhuvudtaget planera, fundera eller strukturera något, har infunnit sig. Någonslags limboland, där jag går runt som en fräsande zombie som mest mår lite halvt illa, suckar, stönar och gör vardagen väldigt outhärdlig, mest för mej själv men frågar man barnen är jag säkert inte den roligaste mamman just nu, heller…
Kunde jag inte bara få sova ett par veckor nu, gå i ide? Usch, låter själviskt. Det är klart att tiden går snabbare då man är omringad av folk att prata med, då hjärnkontoret får hållas igång lite…Har i alla fall altan dörren öppen så jag får höra det ljuva fågelkvittret. Sen att jag får ignorera alla växter som skriker “behöver planteras om”, “håller på och dör” osv. är bara nåt jag får träna på. Blunda. Inte se. Kanske mamma hinner och kan. Det vill säga min mamma. Hon anländer snart med maken. Så mannen får den tid han behöver till gården. Ska det inte vara för det faktum att vi faktiskt har folk på gång hit (till uthyrningsstugorna) hade det inte varit någon fara, men nu har vi deadlines som måste hålla.

Oj,oj. Tror nog vi hinner bara vi får den hjälp vi behöver (försöker peppa mej själv med lite positiva tankar, är SÅ lätt att bryta ihop). Bara någon ser efter 3 åringen så han slipper sitta fastklistrad i tv-rutan från att han kommer hem från dagis. Bara nån kanske lagar mat så mannen slipper komma in för dens skull och stå vid spisen. Bara nån ser på våra listor och säger det där kan jag göra.

Måste ändå skryta med barnen. De har sett sin sköra mor. De har sett tårarna, hopplösheten när allting runnit över och den mellersta frågat, varför är dina ögon så blanka mamma? Barnen är så duktiga. Jag skriver upp på en lista, ger dem den där blicken “inte läge för bråk nu” och de läser med långa tänder… byta vatten till höns, plocka ägg, ge kaninerna mat, städa kaninbur, ge hönsen mat, kolla mineral och halm status getter…och de jublar tänkte jag skriva. Nej. De suckar, ibland mer, ibland mindre. Men de hjälper till. De förstår. Om det kanske ändå inte alltid känns så trevligt att komma hem när de vet att det finns en lista på grejer som måste göras. Sen igen. Så är livet på en bondgård. De måste de också lära sig. Har man djur så sköter man om dem. De kommer före allt. Det är en bra lärdom kan jag tycka.

Ok, nu ska jag inte tråka ut er andra med en massa tung, ångestfylld text. Det är så här det är hos oss nu, bara att acceptera och försöka göra det bästa av allt. Klara min man och mina barn av situationen är det bara att gratulera, för nu är det inte lätt för någon. 🙁 Precis när jag ska sätta punkt gör den lille någonstans kullerbytta där inne. Gör sig påmind jämnt och ständigt….undrar vad det är för en liten filur…??

Full fart framåt.

Får jag presentera Flora och Fiona, våra nykomlingar. Nu har gården tre stycken getter, en kastrerad hane som är 5år och två småttor, på ca. 4 månader. De är så söta. De är så keliga och vill helst komma i famnen. Eftersom vintern plötsligt slog till idag igen så får de nu vara inne tillsammans med blöta hästar och bekanta sig. (Hästarna står i sina boxar och getterna går fria).

Känns som om gården sakteligen tar sig, och med det inser man snabbt att en person kan jobba heltid med just det. All planering, allt görande tar tid…en massa frågor man måste ha svar på småningom. Hur mycket ska vi odla på åkrarna för att klara nästa vinter? Vem ska ha mat? Vad för mat? Havre? Vete? Halm…hö eller ensilage? Hur mycket. Det är det svåra. Hästarna kan man räkna ut men hönsen då? Hur mycket mat äter de egentligen? Blir det något liknande sommar som förra året så måste man ju tänka rent egoistiskt att man har av allt, är inte alls säkert att man kan få köpa av det som tar slut…och är ju så nu tyvärr att man måste ta det säkra före det osäkra. Då känner jag ändå att tur den som har egna marker…men samtidigt svårt att veta exakt. Ekologiskt odlar vi också. Vill inte ge nåt konstgödslat foder åt djuren alls och då är det bra med eget, då bestämmer man själv.


Vi har så mycket planer, så mycket funderingar som ändå känns helt rätt. Just nu. Nu får barnen växa upp här hemma på vår skärgårdsö med djur och vi bygger nu upp något som ev någon av barnen kan driva vidare en vacker dag när vi retirerar till värmen 😉 igen. Men faktiskt ingen sådan längtan just nu. Nu är huvudet fullt av idéer och planer för gården. Och jag hoppas verkligen på sikt att det kan gå runt med mej som skapande individ här hemma. För det är det jag vill och trivs med. Känns lite si så där att jag nu hela tiden fått trycka på “hold” knappen när det kommer till mitt skapande. Har så mycket ideér även där. Men i sommar blir det i alla fall igen gårdsgalleri, inte riktigt i så stor lokal som tidigare utan tänker nöja mej med hälften av det utrymmet. Så kommer portarna dit att stå mest öppna hela tiden så man kan titta in när man vill tänker jag.

Killarnas äggkärra har också kommit till vägen och där samsas nu de pastellfärgade äggen av gårdens höns. I sommar delas äggpengarna på tre då den minsta nu tycker det är jätte skoj att sköta hönsen…. i alla fall matning, färskt vatten och äggplockning. Städandet får sen jag och de äldre barnen dela på…det mindre roliga liksom. 😉
Det som är på gång nu är uppstädning av själva innergården. Ett gruslass behövs, en gammal hästsläde ska målas, väggar målas, skyltar hängas upp, blomsterarrangemang anläggas, kaningård och burar ordnas, takplåt anläggas, båt hämtas till sandlåda och huvudgrind snickras….detta helst innan maj är slut…(haha hör själv hur tokig min tidsplanering låter…men sen igen när man lägger 100% av en persons tid på just det går det faktiskt snabbare undan än man tror..). Sen har vi ju fantastiska personer i vår närhet som ställer upp och hjälper. Till exempel svärfar och min pappa. Pappa lägger mycket tid på gårdens snickerijobb på sin fritid och svärfar i vår skog med alla fallna träd. Pappa har målat och snickrat blomlådor till många av gårdens alla fönster (gör sådan skillnad!). Han ska snickra den stora grinden till gården, han fixar upp gamla ute möbler som jag ropar in på auktions site etc. Tur liksom att jag sysselsätter pensionären. 😉

Själv har jag ett eget system för mej. Jag har ju mina lappar och häften som gör mej effektiv… där planerar jag allting och så har jag rutor bakom som bockas av när nåt är gjort. Försöker förgäves introducera systemet till min man (många grejer som inte hade glömts om han hade anammat det) men han har sitt system…host (!) som oftast resulterar i att jag får påminna honom om sådant som annars glöms.. =D

Det är och har varit (och är) en intensiv vår som jag hoppas lugnar ner sig tills babyn kommer. För då vill jag igen bara andas in skogen, havet och sommaren och bara vara.

Påskhysteri

Hönsen har kommit! Geten har kommit! Å inga bilder nästan alls får ni… =( (skit teknik)


När det inte går som man tänkt sig riktigt…hade tänkt sätta upp lite dåliga bilder från Svartå slott men tekniken vägrade föra över fotona automatiskt till datorn (vilket det borde). Sen är det inte så konstigt att min teknik strular heller allt som oftast står det “uppdatering inte gjord på 100 dagar” osv…så inte att undra på att allting börjar köra ihop sig och bli trögt..

Så ett sådant inlägg får det bli nu efter påsk. När allting lugnat ner sig.

Vårstressen fortsätter….och man kan ju fundera lite hur man tänker när man lovar sig på jobb (dubbeldag 7.30-21) på onsdag innan påsken drar igång och gäster (familjen men ändå) är på intågande…när det ännu finns några tusen saker på “att-göra-listan” (städa lillstuga, visthusbod, altan…förbered påskbuffe till fredag. etc.etc) Ha, ha! Slutar aldrig förvånas över min egen förmåga till att tro att jag kan använda 24h av dygnet.. Nåja, torsdag ledig så då hinner jag väl.

Hade tänkt sätta in foton av vår nya prins Micko (geten, fööör härlig) och hönsen men den vägrar precis samarbeta hela datorprogrammet idag och min man (som kan trolla med allt som har med teknik att göra) springer på med de sista förberedelserna och jag måste iväg på jobb =( Usch, känner själv nu att jag gärna skulle slå mej ner i en solstol på altanen och dricka nåt kallt och bara vara. Ett par dar till nu. Sen. Sen ska jag bara vara ledig över påsk och njuta i det fina vädret.

Det blir ju heller inte lättare precis av att Föglö färjan stött på grund och vi nu måste åka Överö-Långnäs för att komma på jobb.. (dvs 15 min längre färjpass och 20 min längre resväg till färjan hemifrån).Fast så länge man vet att det är tillfälligt ska man inte klaga. =) De ordnade det ändå bra, rätt fort. Så hoppas vi på att vår kära Skarven-färja är tillbaka passligt till torsdag då påsktrafiken drar igång.

Påsk, påsk underbara påsk! Älskar påsk! Av nån anledning…mindre roligt är att Notre dame brunnit….sa till min man imorse att Macron borde ha sagt i sitt tal “Gud gråter. Gud gråter över er, gulvästar!!!” =D Taktiskt och bra menade mannen…

Nåja, ett snabb inlägg idag med endast en bild (förlåten si mej) nu sitter jag på Odin färjan på väg till Långnäs (till stan en sväng innan jobbdags) för att handla mat inför påskbuffén (tror vi blir närmare 18 pers) så skriv om ni kommer på nåt smarrigt jag inte sku få missa! Tänker nu spontant på olika kallskuret (rådjur, älg), ägghalvor med rom (för dem som kan äta det), potatissallad, pascha, memma, cheesecake, fruktsallad, prinskorv, laxtårta…..mera tips? Slår lite tomt i min skalle där tankarna går i 150..

Badbalja och gårdsliv

En ledig vecka har just gått, behöver jag säga att den var välbehövlig? Har inte gjort annat än sålt min själ den senaste tiden…jobb, jobb, jobb…så när det plötsligt var en tom vecka så höll jag hårt fast i den. Har varit en hel del pyssel på gården och deadlines kryper allt närmare..på påsk ska lillstugan och visthusbod provas. Så vi har tid på oss att åtgärda eventuella brister tills säsongen drar igång.. Då kommer nämligen moster med barn och min mamma med man på besök.

Getabockshagen är klar och i skrivandets stund sitter vi på skärgårdsfärjan för att hämta hem get och höns från västra Nyland. Bocken kommer från ett hem som heter Skeppsdals family och där driver de en djurgård där de tar om hand om hittedjur och andra stackars djur som farit illa och är i behov av nytt hem. Även mina engelska och franska höns kommer från en gård där i närheten. Ska bli riktigt roligt med lite mer liv på vår gård. Som sällskap till geten ska vår ponny få gå ett par veckor tills det blir utökning med åländska killingar (de ska bara växa lite till)…kommer dö sötdöden då de kommer! Finns det nåt härligare än små baby killingar?? Guuuuud….


Passar också på att ta lite ensam tid nu (vad passar bättre än när mannens födelsedag står bakom knuten) och tar en natt på Svartå slott. Det som harmar mest nu är att jag lyckades lämna kameran hemma….min mobiltelefon kamera har sett sina bästa dagar om man säger så….men får bli lite dålig foton med den nu ändå därifrån. Svartå slott är riktigt fint (har lite minnen från krokarna där omkring eftersom jag engång i tiden sällskapade med en man därifrån) men har aldrig sovit där…..så hoppas få se den vita damen eller höra lite paranormala fenomen som sägs husera där. ♡

Härliga, gamla badbalja som jag hittade på vinden på lillstugan kom äntligen ut därifrån och användes första gången av den lille igår kväll. Lycka!!♡

Återkommer imorgon med inlägg från natten på Svartå slott .♡

Härliga vår!

Andas. En dag ledig. Å andra sidan så är det inte längre fullt så kämpigt att ta sig på jobb i ottan när morgnarna ljusnar och ibland bjuder på härliga soluppgångar.. Jobbar extremt mycket nu. Det är sådan enorm brist inom vården att det bara är att vraka och välja turer och du kan jobba 100% eller 200% om du vill..För mycket känns det faktiskt som ibland. Kör ibland dubbla pass, när jag liksom ändå är på g…. Kör söndagar. Kvällar. Det mesta jag orkar med. B ser tröttare och tröttare ut för varje dag som går, eftersom han blir med allt nattvak med blodsockret nu.. men är jag ledig en dag (som idag) ja, då tar jag förstås natten. Ombytta roller kan man lugnt säga. Å ibland känns det som om det var just precis det som var meningen. Det var jag som var ensam med barn, hus och hem från maj- dec och nu fick han kliva in som pappa med ordentliga tag. Ta igen det han missade.


Fast….jo…kan man ju nog med facit i hand säga att jag har snäppet bättre simultanförmåga. 😉 Just när det kommer till hem, städning och bykning iaf. B brukar försvara sig med att han “prioriterar”..ha,ha. Nåjo. Jag är nöjd så länge han får det å fungera. Har sänkt ribban när det kommer till hus och hem. Inser att jag får städa å tvätta på mina lediga dagar. Det som lider mest nu är vårt sociala liv som inte existerar. Alls. Så ber om ursäkt att vi nu är väldigt dåliga att höra av oss till någon överhuvudtaget. Men ibland åker man 06:30 och kommer hem 22.15 och då är man rätt trött.

Men jag är nöjd. Nöjd att cirkusen överhuvudtaget går runt. Alls. Jag inser att B har fullt tillräckligt ändå…han jobbar när barnen är i skolan. Med denna gård. I skogen finns massor av jobb. Stockarna (sviterna från Alfrida stormen) ska vara klara i slutet av denna månad eller var det början av nästa…(dvs om man ska sälja dem och få betalt) …samtidigt tickar tiden här för gården…Den måste vara i prima skick inför sommaren då sommargästerna börjar komma. Så det är lite fix. Å kanske inte så lite. Det är plåtar som fortfarande fattas från ladugårdstaket (har nu fått svar från försäkrings bolaget…. å surprise, surprise, det är som alltid, att tillräckligt gammalt så täcker knappt försäkringen alls.) Det är mål jobb. Planteringar. Skyltar. Byggande. Förråd. Ja, jag tror jag radade upp allting i förra inlägget. Har tagit paus från mitt skapande för att hinna med allt.. men så länge jag vet att det bara är temporärt så må det gå. Bara nu innan sommaren. Hoppas ändå hinna få nåt nytt i konstväg under juni månad till sommargalleriet. Men nu måste det vänta. Vänta tills allt är uppbyggt som vi vill ha det. Sen ska jag luta mej tillbaka och njuta. När barnet är fött, gården är “klar” så ska vi ta sommar och strosa omkring med vagnen och spendera dagar på stranden. Bara ta det lugnt och njuta. Njuta i motvikt till all stress vi utsatte oss för våren 2019. Jag väntar….


Ibland, bara ibland…händer det…att vädret inte alls inbjuder till utevistelse och om man mot för modan har lite energi i kroppen så kan man få till lite storbak. Underlättar liksom veckans gång…andra gången i mitt liv jag gjorde karelska piroger. En hel drös och frös ner. Det är ju rätt enkelt egentligen och gröten kokar ju mer eller mindre sig själv i en grötkastrull. Så ibland….nångång iblaaaand tittar husmor fram 😉 Det händer.

Nåja, idag ska trädgårdsmästaren titta fram. Om det projektet blir det next time.

Ha det gott alla! Trevlig Måndag!