Varför flyttade vi nu igen bort från solen..

Vad du kan! Ropade Sniff beundrande. Så många fula ord! Ur kometen kommer s.75

Efter fula ord kommer tröttheten. Oj,oj vad denna dag inte började bra. Hur går inte min tidsoptimism att bota? Alltid sätter jag klockan försent och det slutar med att alla rusar runt “skynda, skynda…ni vill inte bli sena till skoltaxin…” Jag ränner ut till stallet i morgonrock (grannarna måste ha roligt vid det här laget när de då å då skymtar någon i morgonrock med håret på ända stå och riva ensilage ur balen bakom stallet). När jag väl landar vid köksbordet inser jag att den minsta inte vaknat och det river i hjärtat att behöva väcka henne för att ta storebror till dagis. Tanken slår mej. Kanske blir han hemma idag och killar…men sen igen känner jag (har onda aningar) om att dagen inte kommer att bli riktigt lyckad alls, så sent om sider messar jag farfar om han har tid att ta lillemannen till dagis (tack snälla farfar!). Lillebror har alldeles för mycket energi idag för sin trötta mor..

Ja, eller det hela börjar redan inatt då larmet tjuter om att mellanbror är låg i blodsocker och jag är uppe och fixar med det, av mitt spring så vaknar lill-igeln (som ligger fast i mej hela natten) och är inte nöjd innan hon får ett bröst i munnen detta upprepas ggr tre. Så visste liksom redan långt innan morgonrodnad hur denna dag kommer att bli. Dagen står för återhämtning och jag är innerligt glad att jag slipper stallfix idag (då det inte är min tur, fördelen där med att ha andras hästar). Så nu har det gått många timmar på halvlåga i soffan med hund och baby.

Elden sprakar i köksspisen och torktumlaren går medan huvudvärken gör sig påmind. Kl. 14 fick jag första muggen kaffe bryggt åt mej ungefär samma tid jag fick diskmaskinen tömd…så här gås det på “sex timmar försent mode”. Å tur är det väl att farmor och farfar snällt ställer upp när allt brakar sådär varannan vecka och både för och hämtar lilleman. Då jag går runt som en zombie i pyjamasbyxor lite halvt skelande. Det är dessa dagar man har extra tid för att scrolla på telefonen och läser sånt man inte ska läsa. Man ser bara alla andra framgångsrika människor som har tusen järn i elden och man kan inte låta bli att avundas deras energinivå! Tänk att orka leverera dag efter dag hundra procent, jag som går på var tredje dagars cykler typ…men alltså man ska inte förringa sömnbrist. Det förstör det mesta.

Å i min tysthet bävar jag för den vårdagen då vi hoppligen får tillökning bland killingarna och någonslags ny rutin ska till med mjölkning…hur sjutton? (Fast glädjen är förstås större än rädslan).

Får bara hoppas lillasyster då sover hela nätter… har tänkt redan någon dag att vi måste börja med kvällsgröt till henne så hon får lite bättre nätter..och kanske kunde jag börja laga mej i säng lite innan 24… Nu ska jag bara vilja dra bort rullgardinen som presenterar detta skit mörker och mötas av en strålande sol där ute….varför flyttade vi nu igen hem från solen?? Öh.

Ibland göder förtvivlan….

Vi är alla människor. Vi är alla lika värda. Varför ser man bara till sitt eget bästa?

Så har en helg passerat och här sitter man mängder av energi fattigare och laddar. Eller nej. Först kommer spridandet, sen vila och sen laddning. De sist nämnda går lite in i varann. Jag kliver snart in i vilan. Egentligen dåsar hjärnan redan och sömn mode är i fullgång men kämpar emot, bara en liten stund till. Farsdagen blev ett enda stort plask på Mariebad med alla olika pappor (haha, hur lät det där?) i två generationer. Kul var det! Fullt ös. Sen släpade vi ännu oss till öns hamburgarhak för middag (älska entreprenörskap på lilla Föglö!) . Inte undra på sen att alla föll i djup sömn och treåringen lyckades sova en hel natt i sin egen säng.

Men hemmet. Huset. Hur i hela friden kan det förvandlas från städningen på fredag till totalt kaos över helgen? Trots att vi då mestadels var borta hela söndagen? Inte hann man börja städa idag heller nämnvärt eftersom förmiddagen gick åt till en tidningsintervju.

När jag får lite energi över så gör jag sådana där snabba (lite oigenomtänkta kanske) saker…som ex. kontaktar tidningen. Denna gång om Föglös tillväxt. Vips, så är tidningsteamet ute och mammor med bebisar har samlats. Nåja. We made our point, fick ihop ett gäng, trots amningshjärna. Det är ändå tur att jag är så pass spontan, för ska jag sitta och dividera och evaluera varje steg jag gör så skulle det stjäla energi ur “projektet” och hota hela dess existens. Vi får se vad det blir för reportage. För dom som inte är insatta så är det alltså tunnelplaner för Föglö och allt som kan påskynda detta bör belysas (enligt min mening och det är det jag tycker är viktigt att satsa på nu). Vissa politiker tror nämligen att Föglö är en isolerad ö som knappt behöver kommunikationer.

Men. Ibland blir jag less. Less på attityden med axelryckandet. Less på “titta-på” kulturen. Less på “någon-annan-gör” attityden. Less på “vågar inte sticka ut” attityden. Less på “vad-tänker-grannen” attityden. Sen R fick diagnosen diabetes har jag vuxit som människa och slagits med näbbar och klor för att folk ska ingripa. Ingripa om man ser en medmänniska må dåligt,( man kan ju i bästa fall bidra till att förhindra ren och skär död)! Det minsta man kan göra är att stanna upp i sitt ekorrhjul och fråga om allt okej? Det stavas civilkurage!

Jag blir mörkrädd och så otroligt illa berörd när man ser på hur folk drunknar intill andra i pooler etc för att man “tror” barnet leker osv. Vad har hänt oss människor? Vad har hänt med “magkänslan”?? Funderar man tanken…så blandar man sig! Så ENKELT är det. Det är väldigt tragiskt om det måste handla om EGET barn innan man inser värdet på människan. Ja. Detsamma gäller i sakfrågor. En grupp människor som vill något, jamen då visar man det. Man samlas, klurar ihop (som vi gjorde angående reportaget) och slutför. Vi blev tillräckligt många MEN vi hade kunnat vara många fler. Skulle det vara i vilket annat europeiskt land som helst så hade man enats och gjort klart och tydligt vad man tycker, tänker och vill. Tillsammans! Med det menar jag inte att man inte har all rätt att tycka och tänka olika (alla vill inte ha tunnel och de förväntades knappast delta heller). Men jag pratar om de som delar åsikt! Vad är det som är så illa med att stå för sin åsikt? Påverka när man har möjlighet? Eller synas i tidningen?

Nåja. Alla är olika. Till viss grad är det ok. Men INTE då det verkligen handlar om andra människors hälsa, liv och död.

Men, men det ena föder det andra. Det positiva för mej är att när jag blir väldigt berörd av något… så föds något ur det… min uppgivenhet håller på och föder fram ideér inom konsten. Måste bara försöka hålla liv i just den känslan tills jag skissat klart på mina planer. Alltså. Vet ni, jag har blivit inspirerad! 🖤

När ena trillar av pinn..

När den ena trillar av pinn…då märker man hur lite man egentligen kan så här hemma på en gård..

Man blir lite handlingsförlamad utan man och telefon kan man konstatera.. Det hände sig inte bättre än att mannen hamnade in på sjukhus efter att ha fått världens svindel och illamående, inte värre än “virus på balansnerven” men behövdes behandlas med både kortison och uppvätskning (så nu lär han ska må som en prins igen då alla elektrolyter och salter i kroppen blir återställda, riktigt “vitamin-boost”). Men, men kan ta länge att bli helt återställd..så får se hur det går och om han får komma hem idag eller inte.

Och jag konstaterade (här i min ensamhet om kvällen, då alla fyra barnen äntligen tagit natt) att oj, vad lite man skulle veta om man plötsligt skulle bli ensam. Inte sku jag kunna sköta värmen till huset på ett effektivt sätt (värmepanna, sku få skena benen av mej efter ved och elda, elda här i alla spisar). Inte sku jag veta när filtreringsanläggningar för vatten ska bytas, skötas etc. Inte sku jag veta hur jag stänger av allt vatten etc till uthusen (å fixar vinterklart) så det slipper frysa sönder… På våren sku jag stå å skrapa mej i huvudet när det kommer till poolskötsel, pumpar, filtrering etc.. Utöver det sku jag få skena mej smal mellan stall, djur och hushåll med barn och motionering av hästar sku nog helt avta…Alltså ja-a. Här om dagen spenderade jag hela förmiddagen i stallet (inkl. höns och get skötsel) allt tar sådan TID. För man vill ju att alla levande varelser ska ha det bra.

För att inte tänka på det här med tekniken.. Man får nog bara tacka att man fått ett gäng barn som isåfall kunde hjälpa till..endel har redan gått förbi morsan där när det kommer till datorer etc. Tänker tillbaka på gammelfarfar här som förolyckades i höbärgningen och dog rätt ung. Då fick min mans farfar som bara var tretton år axla ett stort ansvar för gården och hjälpa sin mor. Tänker också på barnens faster som det gått precis just så för. Först får man mycket hjälp..men sen återgår alla till sin egen vardag och då måste man liksom ha styrt upp det. Inte lätt om man fortsättningsvis vill hålla kvar sin gård. I såna fall måste det till en del ändringar och kanske kunde man inte ha alla djuren när man tillika har småbarn. Nå. Nu ska man inte tänka så. Hoppeligen får alla vara friska, länge till. Men då och då blir man påmind om hur skört allting är och hur tacksam man verkligen ska vara medan alla får vara friska. För den dagen den ena trillar av pinn så blir allting väldigt annorlunda. På tal om det är det just alla helgona och jag har köpt ett fint mosshjärta till Dannes grav. Väldigt saknad är han, allas vår älskade Danne. 🖤

Det gäller att ta tillvara på stunden..

Har märkt några morgnar nu hur skockar eller det heter kanske flockar av små fåglar (tror mej gissa på vanliga sparvar) som samlas i hundratals här i våra enorma lindar. Låter så härligt. Brukar stanna upp och lyssna till dem en stund.

Då och då stannar man upp, ser sina barn och funderar…

Det var ett vitt blad (då de föddes) och sen kommer vår uppfostran, miljön och omgivningen att forma dessa små väsen. Har jag gjort ett bra jobb som förälder? Har jag tagit mitt ansvar och försökt påverka dem till att bli omtänksamma, empatiska individer. Har jag gett dem rätt verktyg så de kommer att klara sig en dag utan mamma? Har de fått prova tillräckligt på grejer? Har de fått insyn i olika saker? Har jag tvingat dem för mycket? Borde mera “egen vilja” ha fått råda? Hur är det med moral och etik? Vet de vad som är rätt och fel? Hur är det att växa upp i skuggan av den andras sjukdom? Många frågor… men den medvetenheten som man ändå har kan man ju i alla fall försöka göra sitt bästa som förälder.

Då och då häpnar jag över uttrycken som kan hoppa ur deras munnar. Då och då häpnar jag över den totala oviljan att hjälpa. Då och då häpnar jag över någon text jag kommer över fast jag inser att den är skriven helt på skoj (som jag för övrigt måsta radera från fb, de som såg de såg 😉 )

Fast. Deep down vet jag. Jag vet att de är totalt olika i grund och botten. Jag vet också att deras hjärtan blöder för de som har det sämre ställt. De kan inte gå förbi tiggande människor utan att böna och be efter en peng att ge dem. De vet vad det innebär att vara bortskämd och att det inte är nåt att sträva efter. De vet att de är lyckligt lottade som är födda i ett så bra land. Men ibland glömmer de. Ibland blir suget och kompistrycket för stor. Vill ha. Ska ha. Måste vara. På ett visst sätt. Önskar man hade modet att sticka ut mer. Inte vara. Inte alltid som alla andra. Men det kommer väl. Med åldern? Får man hoppas.

Ibland snurrar karusellen för hårt, det skriks, skyndas, sparkas, boxas och slåss (inte vi vuxna) 😉 så står man där mitt i virr-varret med snurrande ögon och försöker se till så inte tre åringen måste härma medan man upprepar mantrat “Dont teach the little guy, please!!!” tills jag blir fullkomligt galen och galar med full hals “INGEEEN SKÄÄÄÄRM” då tystnar kalaset. Nån kanske springer snyftande därifrån. En annan rynkar på näsan och smäller i dörren. Ja-a. Så kan det vara. Med två bröder nära i ålder (strax tonåringar..). Å ibland blickar jag uppåt och tänker “give me strength”… 🖤

Å tiden tickar framåt här på gården….

Monday..

Här, svarade Sniff morgonargt. Han var sömnig att hela ansiktet var skrynkligt på honom. Ur kometen kommer s.30 (sorry, tydligen problem med bildupplösningen i dag…måste sätta Mr IT-mannen å se över detta..)

Dagens citat får stå för en av barnen idag. Nämner inga namn, 😉 men en av dem spelade fotboll på exitcup igår i Stockholm och steg då upp 05:45 och var hemma 00:30…det gjorde vi andra ju också (steg upp och gick i säng ännu lite senare) men, men..

Konstaterar förnöjt för mej själv att hela oktober just är slut! Chip,chip. Dit for den. I ett huj. Nu är det bara kanske den allra värsta månaden kvar framför oss…november…men lösningen är alltså att fylla den med så mycket program om möjligt så tiden går fort. Köpte faktiskt min första julklapp i år.. bara för att jag sprang på den och insåg att detta var som gjort för just en speciell människa. Det där att köpa bara för att köpa är liksom inte värt. Då kan man hellre ge en peng. Onödigt konsumtion, blä! Så få se hur vi ska lösa denna jul…tycker ju inte om det där köpa, köpa en massa…man KAN inte köpa en massa med dagens miljötänk! Man måste kunna tänka till på den punkten och ge biobiljetter, simbiljetter, bidrag till olika upplevelser istället. Mera sånt och mindre grejer! Eller så isåfall second hand.

Lucy åkte ju till veterinären med B och fick domen borrelia. Så nu är den stackaren på antibiotika och smärtstillande mest ligger hon i sin fåtölj och tycker synd om sig. Röra på sig skulle hon nästan inte alls så nu är det bara vila som gäller för henne tills kuren är slut. Bygget hos djuren håller på blir klart småningom (åtminstone insidan) och när jag flyttat upp den flock av höns som ska flytta in där intill getterna ska jag ta lite foton därifrån. Nåja, ett kort vardagsinlägg idag, måndag betyder för mej nu tvätta, städa och packa upp från Sverige resan igår. Imorgon börjar vardagen och jag börjar genast måla på beställningen (hästen) då Belle satts ut i vagnen.

Ha en fin måndag! Om man kan ha det… 😉

“Georgieeee….” Ur filmen IT.

En stilla morgon…

Knastrande steg på den lövtäckta grusgången tar mej till stallet där tre morgontrötta hästar står och två ivrigt väntande getter välkomnar mej. Vilken härlig morgon. Solen tittar upp vid skogens rand och allt börjar vakna till liv. En tupp gol. Som om gården nu tar ett djupt andetag efter den brådskande sommaren. Nu. Nu kan vi igen springa nakna på gården om vi så önskar. Inte en sommargäst, inte någonstans på en lång stund igen. För fast hur mycket vi än tycker om att ha sommargäster och visa dem runt i vår härliga skärgård så förstår vi också att tycka om det lugn som följer därefter. Stunden då vi igen får dra upp fötterna och kura framför brasan. Och när vi gjort det så tar vi igen fram blocket och börjar skissa på hur vi fortsätter framåt med gården. Idéerna tar inte slut och vi älskar det vi gör. Vi försöker göra skärgården attraktiv för alla som vill ta del och komma på besök. De ska få bo bra. De ska få bo i renoverade, fräscha hus. Det är bara att gå till sig själv. Hur skulle jag själv vilja bo då jag åker bort? Så utgår man därifrån. Tacka vet jag pinterest. Där får man mycket input och ideér.
På tal om input så sitter jag och planerar en liten resa. En inspirationsresa. Sku så gärna besöka Oslo för att ta del av dels Munch (förstås) men även andra konstnärers konst. Har aldrig satt min fot i Oslo. Så ska se om vi får till en helg där, jag, min man och Belle nu innan jul. För det är så, för att kunna ha ett “flow” så måste man inspireras av andra. Inte undra på att man var väldigt kreativ i London för där sprang man på utställningar hela tiden. Mer sånt.
Huset är nästan tomt nu. Bara jag och Belle. Mannen har tagit hunden till veterinären, vi misstänker att hon har en ryggskada av någotslag. Stackarn. Hon förmår sig inte att äta från sin skål på golvet, inte heller ta upp en boll eller äpple från marken….och DÅ vet man att något är fel. Riktigt fel. Så hoppas verkligen att det är något som läker med några veckors vila. Att det inte är diskbråck som kanske kräver operationer m.m..
Nu hör jag en liten gny där uppe.
Ha en fin dag! Läs gärna min insändare till Herr Måtar om “inga fler grodor nu tack” i dagens Ålandstidning.

Tacksam. Så blickas det framåt.

Tacksam. Tacksam över att dopet gick så bra. Över hur ljuset tittade in på lilla Belle i vår fina kyrka på hennes dopdag. Det blev en fin dag tillsammans med nära och kära. 🖤

Vi fick också ha vår favorit präst Peter Karlsson som alltid är så naturlig och jordnära. Han höll en verkligt fin stund där han pratade om vattnets betydelse på Belles huvud, dess prisma, färger och regnbåge som till slut blir som en ring som förenar Belle och Gud. Från den här dagen är Belle aldrig ensam, hon har alltid Gud vid sin sida. Barnen sjöng till gitarrkomp “det lilla ljus jag har” då hennes dopljus tändes och också “Gud som haver..” med solosång i verserna av Johnny. Peter berättade också om varför man har en grop ovanför överläppen (under näsan)..Det är för att just innan ett barn föds så tar ängeln barnet på en rundtur i universum och barnet får en glimt av allt det fina och precis innan det föds så lägger ängeln sitt finger över läppen och säger “shh…” Det är och förblir deras hemlighet. 🖤
Hela barnaskaran, somsagt så tacksam för allt. 🖤🖤🖤

Nu sparkar jag igång framåt. Nu ska inkommande vecka planeras lite, har en veckotavla i köket där jag alltid skriver in på söndag kväll om det är nåt speciellt som händer under veckan. Inkommande vecka ska jag börja med målningen som har beställts, slänga i jorden det sista som ska planteras. Har köpt en japansk lönn som vill i jorden (den har härlig bladfärg på hösten) och har en “halv” granhäck som ännu saknar granar..och ett insynsskydd som saknar murgröna i mängd… så lite trädgårdsjobb kvarstår ännu. Men lite gårdshöststädning måste det också tas tag i medan mannen nu sätter i en extra växel för det pågående bygget för djuren. 1,5 vecka kvar innan han börjar jobba 80% och då försvinner ju en hel del tid för allt arbete här på gården är jag rädd för…

NU, blir det lite valvaka så håller jag tummar för dem jag röstat på i både kommunalval och lagtingsval.

Ha en fin vecka!

Förberedelser…

Som jag sa…det var just “lugnet före stormen”.. för nu blåser det igen! Fantastiskt att man lyckas vara så ojämn i sitt planerande. Har ju hela tiden vetat att det är dop nu inkommande lör..ändå väste jag igår kväll åt mannen om vi inte skulle blåsa av allt ihop? Tänkte liksom när jag såg allt det fina (när jag kikade runt på dop inspiration på pinterest) att jag nog kunde göra det mycket bättre om jag fick lite mer tid på mej. Typ nästa sommar? Det är ju bara här i norden babysarna ska döpas så sjuttons snabbt! Varför det? Lika bra kan de vara till året eller två..

Nåja, det blir som det blir. Doptårtan är beställd, de klassiska rosa bebeerna är beställda av min favorit bagare. Han som alltid ställer upp, man kommer med special önskemål och svaret är alltid “inga problem, det fixar jag!”. Älskar sådan inställning. Han kunde vara mannen i mitt liv (om det inte vore för att jag redan har en) 😉 En man som är lite som jag, tar livet med en klackspark och gör liksom inget sådär extremt svårt… (tänk om folk fattade att livet är för kort för sånt?)

Har på pojkarnas dop alltid haft honom (just denna härliga man) att fixa ljusblåa beber (bakelser) men nu då de klassiska rosa denna gång. Den sista gången… Huj. Det känns otroligt vemodigt att skriva så. Tänk att det är sista barnet. Shit. Det vill jag inte alls tänka på. Har ju alltid haft lätta och myyyysiga graviditeter (relativt iaf jämfört med många) och rätt lätta förlossningar. Fast nu denna sista så tycker jag att kroppen inte orkade på samma vis få ut denna fröken, just den biten fick jag kämpa extra med…så lär nog inte ska bli fler nu. Har ju lyckan att ha fått fyra härliga barn och jag har kommit levande ur förlossningarna (inte alla som gör, inte att förakta).

Nåja. Nu har hönsen rena spån och reden (mycket viktigt inför dop). Guud ja. Å jag står (ännu) och velar vad som är lättare att ha dopet hemma eller på församlingssalen..imorgon möte med prästen (shit,måste ju ha psalmerna och programmet klart..iiik) då lär det ska klarna. Men jo, ännu måste jag ta itu med fönstertvätt här. Det är lustigt det där. Det är alltid samma rutor som blir tvättade. De som syns. Dvs. i köket och vardagsrummet. De andra rummens fönster blir väldigt sällan tvättade…typ sen när man inte ser ut mer så kanske jag kommer på att de borde tvättas.

Härliga, härliga höst! Än har inte senhöstens stormar dragit sönder allt det fina..oj, vad jag njuter av alla härliga färger nu. Det är ju nu (eller kanske för en vecka sen eller två) man borde ha varit på den där efterlängtade vandringsresan jag så länge pratat om.. jag och min äldsta..har den blivit av? OJ NEJ, när jag inte får saker till stånd! Suck.

Så kanske ni undrar hur det går med bockparningen? Hm. Ingen vet. Det blev nu så att Mr Bock kom till oss, men om han duger till är det ingen som vet. Han går omkring lite styvnackad och bekantar sig med flickorna och i skrivandets stund är stora bocken Micko (den kastrerade, som jag misstänker kan ställa till det) fast en stund så MrBock ska ha en chans. Flickorna borde nog hellre kanske varit iväg skickade i alla fall… Jag har i alla fall inte ännu sett att han ska ha ridit på någon, han verkar liten och feg. Tar man bort Micko helt (så skriker han långa vägar efter sin flock och flickorna står och skriker efter honom…) Hm.. det är svårt att få det naturligt liksom. Tar jag och särar på dem så skriker de efter varann och tänker på inget annat! Och eftersom Micko verkar vara kung på täppan så vet jag inte om han tänker låta Mr Bock göra det han ska i fred. Har någon några bra tips så skriv gärna!

Nåjo, nu ska jag sätta igång här med fönstertvätt!

Ha en fin tisdag! Njut av hösten nu.

Lugnet har lagt sig…

Plötsligt infann sig ett lugn…som i ett lugn före stormen…

“Det är vackert, sa mamman för sig själv. Vackert och besynnerligt. Nu när jag hinner känna efter är det hela ganska underbart. Men jag undrar om han blir sårad om jag sover ett slag i båten. “ur pappan och havet s.25

Alltså..listan börjar faktiskt ta slut. Saker som ska göras är liksom i full gång och jag ser att djuren får det bra. Det är viktigast. Inga djur ska behöva frysa i vinter. De ska få komma in. Nu just gjuts det golv för getterna, fast de helst vill vara utomhus så måste det finnas en plats för dem inne då vintern bråkar som mest. För att inte tala om de små killingarna vi hoppas på att få nästa vår. De måste få komma till i torr halm inomhus. Så hur vi riktigt ska möblera om med djuren blir att se, men alla djur får det bra och ingen liten en ska behöva frysa. Sen återstår bara att hålla utkik efter småhus (lekstugor och dyl) som ska få hjul och bli till flyttbara sommarhus för hönsen. Det är inte illa, att vara höna och ha en villa och en sommarstuga. 😉

Snart vet ni kommer bocken, på torsdag kväll anländer han, hoppas tjejerna ska blir överlyckliga till motsats till kastrerade Micko…hm. Få se hur det ska gå. Vilken cirkus det ska bli. Antagligen får vi ta Micko bort och titta på kalaset från andra sidan stängslet, stackarn. Men är man utan fungerande apparat så är man. Stackarn. Så kan det gå.


Snart blir det också dop för vår lilla fröken. Nästa lördag rättare sagt. Då anländer familjen från fastlandet och Belle ska få bli en medlem av församlingen och få sitt namn, riktigt på riktigt. Prästen har vi redan pratat med och jag har lite smått börjat fundera vad jag ska bjuda på. Lite sent kan någon tycka. Har ju aldrig varit någon som tar stress långt i förväg utan jag vaknar ofta upp rätt sent och så är jag intensiv ett par dagar och sen är det klart. Det är ju precis så uppskruvat och svårt man gör det.. Att det sen alltid är kaos timmen innan festen ska till är ju allmänt känt i vårt hus. Innan allt och alla liksom hittat sitt och bordet dukats. Den här gången gör vi ändå så att vi först firar i kyrkan med gud därefter på församlingshemmet. För hur jag än vill ha in tjugofem personer i vårt hus så saknar jag forfarande den här utbyggnaden jag gått och pratat om i snart åratal känns det som. Sen får familjen ta nån kvällsbit här hemma hos oss på kvällen. Så. Så tror jag det får bli.

Efter dopet ska jag igen ta itu med en målning (nu kommer jag på att jag i helgen sku behöva ta tag i mitt gjutande och få till det andra hästhuvudet till grindstolpen så jag kan lägga ner det sen tills nästa vår). Har fått en beställning, en sextioårs present ska det bli. En avmålning av sextioåringens häst. Det kommer att passa fint nu när jag är mammaledig med ett beställningsjobb eftersom fantasin inte frodas något nämnvärt.

Klockan är halv tre nu och hon sussar fortfarande den lilla sessan. Hmm..när lade jag ut henne i vagnen, få se, jo det var 10.30…vad kan man önska mer än en unge som sover gott? =) Ha det gott! Glad onsdag och njut av stunden!

Medan ruljansen på gården fortsätter…

Bläddrade i “världen enligt muminmamman” för att hitta något lämpligt citat som kunde symbolisera vardagen, men fick snabbt sätta bort den. Allt för harmoniskt. Visst gör jag typiska “mumin-mamma” grejer (kokar sylt, lagar saft osv) men på nåt vis inte alls så harmoniskt som hon. Så tror jag hoppar till boken “Världen enligt Sniff” istället och ser om jag finner lycka där. ” Vänta! skrek sniff. Lämna mig inte ensam!” passar bättre nu idag, känner jag.

Herre-Gud. Fast. Idag känns det okej. Igår såg jag min man djupt i ögonen och frågade “vilken väljer du? övre eller nedrevåningen?” HELA huset var en enda röra. Om en oväntad gäst dykt upp hade de sakteligen fått backa ut och fundera på om allt stod rätt till där på Westergårds. Vilken röra! Vilken gräslig röra! Gympagrejer, våta handdukar, en trappa fylld av leksaker, en övrevåning som ser ut som om en bomb donerat fulla av leksaker. Överallt, allt, allt saker som blivit påbörjade men inte avslutade. Bykhög som vikts till hälften, sockor som sorterats till hälften….ja ni förstår. HERRE GUD. Asså. Jo, idag känns det bättre. Men det gick precis hela dagen igår åt att städa och fixa. När klockan var middag kl. 18 och barnen fått äta gårdagens rester såg vi igen på varann (för andra gången) och konstaterade….vem gör omelett? Sen tillredde min man världens goaste omelett! Där fick han verkligen till det! Sådär satt vi sen ensamma (!) kring matbordet och såg på varann och drack en öl till middagen…nästan så man inte ville stiga upp.

Så idag är det rätt bra. Huset städat, barnen på skola och i dagis, mannen på jobb och en minsting som sover i vagnen. Jag andas. Ev. att jag ska hinna få in lite blommor på borden och kanske nerpåtat de sista tulpanlökarna…

Det är rätt jobbigt tidvis med min ADHD eftersom idéerna kommer som blixtrar och jag har svårt att sålla. Så jag skriver mina listor…men är inte övertygad om att det är enbart hälsosamt och positivt. Ibland så stressar dessa listor mej….och då kan det gå några dagar utan listor och det flyter på tills jag igen inser att jag inte fått nåt gjort och återgår därmed till listorna…

Dagarna går (ändå, lustigt nog) barnen växer så det knakar…byter klädstorlekar och klickar hem begagnade kläder (enda rätta med dagens miljötänk) hela tiden känns det som…och någonstans vill man skrika!! Vänta!! Väx inte så fort!! Medan ruljansen med gården fortsätter…

Hönsburar som ska städas (hela tiden känns det som, skit-hönor). Kycklingar som ska pallras med (kokas gröt, ges mjölkprodukter, protein etc,etc så de växer som de ska liksom). Getter som står och bräker så man tror de har nåt fel ibland! (Fast efter samtal med get-gurun så beror det nog på att de ibland brunstar och oxå är väldigt sociala). För hö har de. Sly hämtas, iof tror jag ibland de tigger efter de, speciellt när vi tar hästen Bob och far iväg med kärran då liksom vet det, att nu snart kommer det mat. Tror också det blir bättre på den punkten då de kommer till sin stora skogshage.


Å vi funderar och dividerar (runt varje middag känns det som) hur vi ska göra med gården.. Idéer bollas, var ska det utvecklas, vad behöver det tänkas på. En sak är i alla fall klar. Getflickorna ska få åka på honeymoon den 10.10. Där stannar de sedan några dagar och så hoppas vi på små söta killingar nästa vår! Så under oktober månad är nu get och höns stallet viktigast att vi får till, likaså vindskydd för hästarna, som trivs bäst att vara ute. Därefter hoppas vi hinna stängsla in hela berget så getterna äääääntligen ska få komma till den slyskog som de så ska trivas i. Ja,livet på en gård med djur innebär en hel del arbete och snart börjar mannen pendla till stan igen några gånger i veckan och då vet jag inte riktigt hur vi ska organisera här för att få allt och fungera med en liten baby. Nå. det är först på våren mot sommaren som getternas mjölkning ska påbörjas och det är då vi verkligen behöver få till rutiner. Får väl stiga upp i ottan INNAN mannen åker och fixa getterna, inte vet jag, får se. På nåt vis ska vi nog lösa det.

Ha en bra tisdag! (för det är väl tisdag?) 😉

Bror Duktig. Always by your side bro´

Med en blek bror som allt mer sjunker in i en annan värld, som blir bara stirrigare och stirrigare, som till slut sluddrar fram konstiga svar, vars ben inte längre håller…

“Mamma, mamma han är så låg att han är helt råddig…”

Suck. Storebror. Storebror. Det är ju verkligen inte meningen att det ska gå så… men ändå händer det då och då och jag hoppas innerligt att ärren läker och att det inte utvecklas till något negativt med åren. Han som fick ta ansvar för tidigt. Alldeles för tidigt. Jag pratar om diabetes och det oförutsägbara med den sjukdomen. Tänk om ärren blivit för djupa..

Citerade ovan en händelse som hände på Grönalund den här hösten. Alla förstår att pojkarna ville springa själva omkring i olika karuseller, vi var alltid mycket noggranna med att berätta var vi kunde hittas och telefonerna var på. Även förmånen med stämpel på handen som gör att de får gå före kön (beviljas mot läkarintyg om långa kötider kan medföra risker) hjälpte inte denna gång. Vi hade även blodsockret på telefonen. Men. Det hände ändå. Mycket folk, hög volym och har man inte då telefonen fastklistrad framför ögonen så händer det att man kan missa lågt blodsocker värde, trots att det inte skulle få hända. Den dagen blev han så låg att han snuddade på tröskeln till att svimma och storebror fick ta smällen. Igen en gång. Med det menar jag att han fick ta paniken, han fick känna känslan “måste hitta hjälp nu!”

Med en blek bror som blir bara stirrigare och stirrigare, som till slut sluddrar fram konstiga svar, vars ben inte längre håller och han måste sätta sig ner precis, rakt på den plats som det råkar sig. Känslan när man inte vet om man ska våga lämna honom och springa iväg. Känslan innan man famlande får fram telefonen och darrande slår numret till mamma och pappa och hoppas att de svarar trots att de knappt hör ringsignalen. Den känslan. Den skulle jag helst aldrig låta något av mina barn behöva känna. Ändå har han. Just han. Ansvarsfulla storebror fått känna.

Man skulle behöva vara intill hela tiden, men han vill inte. Någonstans måste jag också “släppa” på greppet… Ibland är det faktiskt praktiskt omöjligt att ständigt gå bakom som en skugga. Ibland vill de gå själva, de vill inte ha mamma eller pappa flåsande i nacken. Dessa gånger är en ansvarsfull bror bra. En duktig storebror. Själv vill han så gärna. Han vill bli stor, klara sig själv, övernatta hos kompisar, cykla iväg själv. Men det går inte! Ett, tu, tre så är han där igen. Låg i blodsocker och med en hjärna som är så omtöcknad att han inte förmår förstå att han behöver juice. Plötsligt. Ofta kommer bror med, kanske inte för att han alltid vill utan ibland kanske av en känsla av ren och skär skyldighet. Han kanske vet att vi inte har passligt, just då, och är rädd för den besvikelse ett nekande svar innebär för lillebror. Den känslan.

Vi vet. Vi vet hur han beter sig om man inget gör och han blir låg. Han lägger sig ner och “sover” för han är såå trött. Det har hänt upprepade gånger i hemmet. Lägger sig ner, “orkar inte”…. På grönan fixade det sig. Vi klarade upp det.

Men…mitt hjärta brister när de stora, bruna ögonen så ofta bönar och ber. “Kan jag inte få fara på dagsverke dit och dit?” “Kan jag inte får övernatta hos…” men snälla, älsklings hjärta!! När det INTE GÅÅÅR. Jag kan inte sitta intill. “Men jag kan själv…men jag kan själv..”

🖤Neej mitt hjärta, du kan inte själv. Inte än.🖤