Oj,oj,oj är allt jag får ur mej medan jag känner mej som en urvriden disktrasa..

Herregud, när jag tänker efter. Den här våren. Aldrig förr har vi väl haft så mycket att fixa som denna vår. Alla listor. Alla “att göra” lappar som limmats än här och än där. Frustrationen över att sakerna aldrig håller deadlines. Det dåliga samvetet över den bortglömda graviditeten. De bortglömda barnen. Tiden som tickar, flåsar en i nacken. Snart är de här sommargästerna. Men, men vi klarade det och jag kan bara med häpnad bläddra i mitt block på saker vi verkligen fått gjorda. Fast vi hade mer, det fanns mer på listan…men min man lärde mej IT-världens upplägg. Prioritera, gör listor, det som inte hinns med lyfts igen till första plats så småningom och så får man alltid underhålla och sköta om sakerna fast de blivit klara. Listan är i ständig rörelse…

Men nu. Nu tar vi paus. Nu gör vi bara stugstädningar denna månad. Mitt i högsäsongen, juli månad så har projekten stannat av. Alla projekt som har med Westergårds att göra har tagit paus. Det som blev klart det blev. Nu bankas det inte mer, till gården har anlänt gäster som förväntar sig lugn och harmoni inte ett omkringspringande, stressat husfolk. Så nu håller vi paus, sköter våra djur och försöker göra det vi vill för stunden. Vila. Andas. Göra det man har lust med. För ja, jag har lärt mej att lika snabbt är sommaren förbi..

Sen hände Belle…

Vad är det? Flicka eller pojke? Tittade hon frågande mot honom mitt i dimmorna av lustgasen..

Å när svaret blev flicka måste jag dubbelchecka ggr 3! Är det sant?!?Var det verkligen en flicka?? Jag som hade varit så säker på att jag sett någotslags “pojk-paket” på sista ultraljudet. Ja ut kom hon. Vi tog 10:10ans färja till stan så var på sjukhuset 11.10 och 12.48 är hon född. Vår lilla ögonsten Belle Safira Mattsson. Ja, nu är det bebisbubbla. Amma. Amma. Amma. Sova alldeles för lite….så pass lite att jag inte vaknar till vanligt alarm på mobilen..så jag är inte mycket att räkna med nu när det kommer till blodsockerkontroll. Ännu har vi hållit oss mest inomhus, provade på en länk med barnvagnen och kom 100m innan hon var missnöjd så jag måste gå hem igen. Bäst sover hon inne, i väntan på rutiner. Storebrorsorna strider om hennes uppmärksamhet och de äldsta vill så gärna ta henne så fort hon öppnar ögonen. Den näst minsta närmar sig försiktigt vaggan och utbrister allt som oftast “oj! Oj så sööööt hon eee!”. Sen drar han sig förnöjt tillbaka. Så ingen avundsjuka so far och vi försöker förstås vårt bästa med att ge honom precis lika mycket uppmärksamhet som förr.

Nu blir det lite “mamma-sysslor” alltså bakande, saftande, syltande och plockande av blåbär. Har bestämt mej för att denna höst orka samla och safta så det räcker hela vintern och våren. Ett steg i självförsörjande riktningen….och vad jag SAKNAR skogen med dess tysthet…

Många av fotona i dagens inlägg är tagna av Anette Sundström Photography

Livet är skört, njut…

Kramen blev lång då han äntligen återfick liv i sina ögon.

Klockan 04 kom han och ruskade om mej. Jag insåg ganska snabbt att något inte var som det skulle så jag rusade upp efter min man in i sonens sovrum. Där låg mitt hjärta och ryckte och knyckte som i en annan värld. Fick snabbt förklarat för mej att han varit låg i blodsocker gång på gång och att han serverats juice efter juice. Så har det ju varit rätt ofta och alltid har blodsockret stigit. Den natten var annorlunda. Han drack juice men precis när han skulle lämna honom för att se på det stigande blodsockerkurvan så gick han in i en kramp istället. “Hämta glucagensprutan” väste jag, varpå jag stack honom i låret. Han var ännu inte i denna värld. Försökte dra upp honom och sitta i ett omfamnande grepp. Ögonen var borta, ryckande fortsatte om än svagare och längre emellan.

Mammas hjärta. “Hallå, e du med?” “Vakna!” Tryckte den slappa kroppen mot mej, den slappa kroppen som snart igen skulle sjuda av liv. Blodsocker efter blodsocker togs. Det steg. Sakta, men det steg. Tillslut började pupillerna få liv igen, tillslut började han komma tillbaka om än allt annat än pigg. Snart slog allt över i illamående och gång efter gång sprang han till toaletten och spydde. Osäkerheten vägrade släppa greppet. Skulle vi få i honom tillräckligt, om han nu igen skulle bli låg skulle han sakna sockerreserver eftersom vi tömt levern med hjälp av glucagen sprutan. Det skulle betyda att han inte skulle vakna mer. Blodsockret började gå ner igen. Efter samtal med läkaren på akuten valde jag ändå med is i magen att avvakta eftersom det slutade sjunka. Ifall det skulle sjunka ytterligare måste vi komma in och tanka upp honom med glukos. Var femte minut matades han, ibland spydde han, ibland gick det. Blodsockret stannade, sjönk en aning, steg igen och sakta men säkert avtog illamåendet och vi kunde pusta ut. Nu gällde det att fylla på “förrådet”. Diabetessjukskötaren ringde. “Håll honom runt 10, kolhydratrik kost..”

Det jag undrar fortfarande är hur länge det tar innan “förrådet är påfyllt” ingen vet. Inte läkaren. Inte sjukskötaren. Gårdagen gick med han på ena sidan i soffan slumrandes och mej på andra sidan. Så trötta. Så trötta.

Att se sitt eget barn försvinna på det sättet är en erfarenhet man klarar sig utan men någonstans steg ändå sjukskötaren fram i mej och ganska iskallt skötte jag honom utan att låta känslorna rinna över. Innan jag “landat” och kunde pusta ut. Då var jag så trött av den psykiska stress det ändå innebar att se sitt hjärta tömmas på liv på det viset med en blandning att vara vaken från 04…så vi somnade tillsammans på soffan och någonstans där inne tog igen tacksamheten över. Tack för att det gick så bra. Tack för att allt ordnade sig. TACK!

Som man bäddar får man ligga…uttryckligen.

My har plockat pepparriskor igen, sa pappan. Förra året plockade hon flugsvampar. Vi får hoppas att det blir kantareller nästa år, sa mamman. Eller åtminstone vinkremlor. Det är alltid bra att leva i hoppet, anmärkte lilla My och skrockade för sig själv. Ur det Osynliga barnet s.101

Uppgiven, med stora fåniga ögon sitter man här, ligger man här, tassar man försiktigt omkring, ibland, då och då, tills det spänner och stramar då lägger man sig ner igen. Platt. Eländiga elände, tänkte jag när de tittade ner på mej i sjukhussängen på BB.”Oj, då. Du har sammandragningar, om man bara såg till dem kunde man tro att du ska föda.” “Bromsmedicin?” “Ja, jo..” gynekologen kliade sig i skägget. “Ibland ger man kortison för att barnets lungor ska utvecklas…lite snabbare…men det är från vecka 33, du är just under gränsen..” Han övervägde för sig själv. “Bricanyl, ge bricanyl.” Tusen och en gånger fick jag förklara om och om igen att “nej, jag känner inte av sammandragningarna.. knappt.” Senare framkom också att under vecka 35 föder man inte på Åland, eller så föder man och så skickas man iväg med helikopter till Åbo. Åbo? Nej tack. Har åkt helikopter tillräckligt och tanken på att eventuellt tvingas föda barn ensam i Åbo känns inte lockande. Alls. Faktiskt.

Det gick inte. Borde ha vetat. Borde förstås ha anat. Man kan inte jobba dubbla skift och springa på som om man har eld i baken då man är stor som en elefant. Men när man inget känner, blir det svårt. Fjärde barnet och hon förstår inte bättre? Så rätt åt henne. Andra människor kanske skulle klara av det här med att ligga stilla på ett annat sätt, kanske rent av njuta? För mej är det inte så. Inte fast min hjärna försöker samarbeta med att stänga av allting. Alla tankar, alla idéer…allt är borta. Sitter som en alzheimers patient och stirrar ut i intet. Känns det som.

Helt urblåst i huvudet. Inga tankar, ingen inspiration, ingenting infinner sig. Som om någon knyckt den delen av hjärnan. En total oförmåga att överhuvudtaget planera, fundera eller strukturera något, har infunnit sig. Någonslags limboland, där jag går runt som en fräsande zombie som mest mår lite halvt illa, suckar, stönar och gör vardagen väldigt outhärdlig, mest för mej själv men frågar man barnen är jag säkert inte den roligaste mamman just nu, heller…
Kunde jag inte bara få sova ett par veckor nu, gå i ide? Usch, låter själviskt. Det är klart att tiden går snabbare då man är omringad av folk att prata med, då hjärnkontoret får hållas igång lite…Har i alla fall altan dörren öppen så jag får höra det ljuva fågelkvittret. Sen att jag får ignorera alla växter som skriker “behöver planteras om”, “håller på och dör” osv. är bara nåt jag får träna på. Blunda. Inte se. Kanske mamma hinner och kan. Det vill säga min mamma. Hon anländer snart med maken. Så mannen får den tid han behöver till gården. Ska det inte vara för det faktum att vi faktiskt har folk på gång hit (till uthyrningsstugorna) hade det inte varit någon fara, men nu har vi deadlines som måste hålla.

Oj,oj. Tror nog vi hinner bara vi får den hjälp vi behöver (försöker peppa mej själv med lite positiva tankar, är SÅ lätt att bryta ihop). Bara någon ser efter 3 åringen så han slipper sitta fastklistrad i tv-rutan från att han kommer hem från dagis. Bara nån kanske lagar mat så mannen slipper komma in för dens skull och stå vid spisen. Bara nån ser på våra listor och säger det där kan jag göra.

Måste ändå skryta med barnen. De har sett sin sköra mor. De har sett tårarna, hopplösheten när allting runnit över och den mellersta frågat, varför är dina ögon så blanka mamma? Barnen är så duktiga. Jag skriver upp på en lista, ger dem den där blicken “inte läge för bråk nu” och de läser med långa tänder… byta vatten till höns, plocka ägg, ge kaninerna mat, städa kaninbur, ge hönsen mat, kolla mineral och halm status getter…och de jublar tänkte jag skriva. Nej. De suckar, ibland mer, ibland mindre. Men de hjälper till. De förstår. Om det kanske ändå inte alltid känns så trevligt att komma hem när de vet att det finns en lista på grejer som måste göras. Sen igen. Så är livet på en bondgård. De måste de också lära sig. Har man djur så sköter man om dem. De kommer före allt. Det är en bra lärdom kan jag tycka.

Ok, nu ska jag inte tråka ut er andra med en massa tung, ångestfylld text. Det är så här det är hos oss nu, bara att acceptera och försöka göra det bästa av allt. Klara min man och mina barn av situationen är det bara att gratulera, för nu är det inte lätt för någon. 🙁 Precis när jag ska sätta punkt gör den lille någonstans kullerbytta där inne. Gör sig påmind jämnt och ständigt….undrar vad det är för en liten filur…??

Full fart framåt.

Får jag presentera Flora och Fiona, våra nykomlingar. Nu har gården tre stycken getter, en kastrerad hane som är 5år och två småttor, på ca. 4 månader. De är så söta. De är så keliga och vill helst komma i famnen. Eftersom vintern plötsligt slog till idag igen så får de nu vara inne tillsammans med blöta hästar och bekanta sig. (Hästarna står i sina boxar och getterna går fria).

Känns som om gården sakteligen tar sig, och med det inser man snabbt att en person kan jobba heltid med just det. All planering, allt görande tar tid…en massa frågor man måste ha svar på småningom. Hur mycket ska vi odla på åkrarna för att klara nästa vinter? Vem ska ha mat? Vad för mat? Havre? Vete? Halm…hö eller ensilage? Hur mycket. Det är det svåra. Hästarna kan man räkna ut men hönsen då? Hur mycket mat äter de egentligen? Blir det något liknande sommar som förra året så måste man ju tänka rent egoistiskt att man har av allt, är inte alls säkert att man kan få köpa av det som tar slut…och är ju så nu tyvärr att man måste ta det säkra före det osäkra. Då känner jag ändå att tur den som har egna marker…men samtidigt svårt att veta exakt. Ekologiskt odlar vi också. Vill inte ge nåt konstgödslat foder åt djuren alls och då är det bra med eget, då bestämmer man själv.


Vi har så mycket planer, så mycket funderingar som ändå känns helt rätt. Just nu. Nu får barnen växa upp här hemma på vår skärgårdsö med djur och vi bygger nu upp något som ev någon av barnen kan driva vidare en vacker dag när vi retirerar till värmen 😉 igen. Men faktiskt ingen sådan längtan just nu. Nu är huvudet fullt av idéer och planer för gården. Och jag hoppas verkligen på sikt att det kan gå runt med mej som skapande individ här hemma. För det är det jag vill och trivs med. Känns lite si så där att jag nu hela tiden fått trycka på “hold” knappen när det kommer till mitt skapande. Har så mycket ideér även där. Men i sommar blir det i alla fall igen gårdsgalleri, inte riktigt i så stor lokal som tidigare utan tänker nöja mej med hälften av det utrymmet. Så kommer portarna dit att stå mest öppna hela tiden så man kan titta in när man vill tänker jag.

Killarnas äggkärra har också kommit till vägen och där samsas nu de pastellfärgade äggen av gårdens höns. I sommar delas äggpengarna på tre då den minsta nu tycker det är jätte skoj att sköta hönsen…. i alla fall matning, färskt vatten och äggplockning. Städandet får sen jag och de äldre barnen dela på…det mindre roliga liksom. 😉
Det som är på gång nu är uppstädning av själva innergården. Ett gruslass behövs, en gammal hästsläde ska målas, väggar målas, skyltar hängas upp, blomsterarrangemang anläggas, kaningård och burar ordnas, takplåt anläggas, båt hämtas till sandlåda och huvudgrind snickras….detta helst innan maj är slut…(haha hör själv hur tokig min tidsplanering låter…men sen igen när man lägger 100% av en persons tid på just det går det faktiskt snabbare undan än man tror..). Sen har vi ju fantastiska personer i vår närhet som ställer upp och hjälper. Till exempel svärfar och min pappa. Pappa lägger mycket tid på gårdens snickerijobb på sin fritid och svärfar i vår skog med alla fallna träd. Pappa har målat och snickrat blomlådor till många av gårdens alla fönster (gör sådan skillnad!). Han ska snickra den stora grinden till gården, han fixar upp gamla ute möbler som jag ropar in på auktions site etc. Tur liksom att jag sysselsätter pensionären. 😉

Själv har jag ett eget system för mej. Jag har ju mina lappar och häften som gör mej effektiv… där planerar jag allting och så har jag rutor bakom som bockas av när nåt är gjort. Försöker förgäves introducera systemet till min man (många grejer som inte hade glömts om han hade anammat det) men han har sitt system…host (!) som oftast resulterar i att jag får påminna honom om sådant som annars glöms.. =D

Det är och har varit (och är) en intensiv vår som jag hoppas lugnar ner sig tills babyn kommer. För då vill jag igen bara andas in skogen, havet och sommaren och bara vara.

Påskhysteri

Hönsen har kommit! Geten har kommit! Å inga bilder nästan alls får ni… =( (skit teknik)


När det inte går som man tänkt sig riktigt…hade tänkt sätta upp lite dåliga bilder från Svartå slott men tekniken vägrade föra över fotona automatiskt till datorn (vilket det borde). Sen är det inte så konstigt att min teknik strular heller allt som oftast står det “uppdatering inte gjord på 100 dagar” osv…så inte att undra på att allting börjar köra ihop sig och bli trögt..

Så ett sådant inlägg får det bli nu efter påsk. När allting lugnat ner sig.

Vårstressen fortsätter….och man kan ju fundera lite hur man tänker när man lovar sig på jobb (dubbeldag 7.30-21) på onsdag innan påsken drar igång och gäster (familjen men ändå) är på intågande…när det ännu finns några tusen saker på “att-göra-listan” (städa lillstuga, visthusbod, altan…förbered påskbuffe till fredag. etc.etc) Ha, ha! Slutar aldrig förvånas över min egen förmåga till att tro att jag kan använda 24h av dygnet.. Nåja, torsdag ledig så då hinner jag väl.

Hade tänkt sätta in foton av vår nya prins Micko (geten, fööör härlig) och hönsen men den vägrar precis samarbeta hela datorprogrammet idag och min man (som kan trolla med allt som har med teknik att göra) springer på med de sista förberedelserna och jag måste iväg på jobb =( Usch, känner själv nu att jag gärna skulle slå mej ner i en solstol på altanen och dricka nåt kallt och bara vara. Ett par dar till nu. Sen. Sen ska jag bara vara ledig över påsk och njuta i det fina vädret.

Det blir ju heller inte lättare precis av att Föglö färjan stött på grund och vi nu måste åka Överö-Långnäs för att komma på jobb.. (dvs 15 min längre färjpass och 20 min längre resväg till färjan hemifrån).Fast så länge man vet att det är tillfälligt ska man inte klaga. =) De ordnade det ändå bra, rätt fort. Så hoppas vi på att vår kära Skarven-färja är tillbaka passligt till torsdag då påsktrafiken drar igång.

Påsk, påsk underbara påsk! Älskar påsk! Av nån anledning…mindre roligt är att Notre dame brunnit….sa till min man imorse att Macron borde ha sagt i sitt tal “Gud gråter. Gud gråter över er, gulvästar!!!” =D Taktiskt och bra menade mannen…

Nåja, ett snabb inlägg idag med endast en bild (förlåten si mej) nu sitter jag på Odin färjan på väg till Långnäs (till stan en sväng innan jobbdags) för att handla mat inför påskbuffén (tror vi blir närmare 18 pers) så skriv om ni kommer på nåt smarrigt jag inte sku få missa! Tänker nu spontant på olika kallskuret (rådjur, älg), ägghalvor med rom (för dem som kan äta det), potatissallad, pascha, memma, cheesecake, fruktsallad, prinskorv, laxtårta…..mera tips? Slår lite tomt i min skalle där tankarna går i 150..

Badbalja och gårdsliv

En ledig vecka har just gått, behöver jag säga att den var välbehövlig? Har inte gjort annat än sålt min själ den senaste tiden…jobb, jobb, jobb…så när det plötsligt var en tom vecka så höll jag hårt fast i den. Har varit en hel del pyssel på gården och deadlines kryper allt närmare..på påsk ska lillstugan och visthusbod provas. Så vi har tid på oss att åtgärda eventuella brister tills säsongen drar igång.. Då kommer nämligen moster med barn och min mamma med man på besök.

Getabockshagen är klar och i skrivandets stund sitter vi på skärgårdsfärjan för att hämta hem get och höns från västra Nyland. Bocken kommer från ett hem som heter Skeppsdals family och där driver de en djurgård där de tar om hand om hittedjur och andra stackars djur som farit illa och är i behov av nytt hem. Även mina engelska och franska höns kommer från en gård där i närheten. Ska bli riktigt roligt med lite mer liv på vår gård. Som sällskap till geten ska vår ponny få gå ett par veckor tills det blir utökning med åländska killingar (de ska bara växa lite till)…kommer dö sötdöden då de kommer! Finns det nåt härligare än små baby killingar?? Guuuuud….


Passar också på att ta lite ensam tid nu (vad passar bättre än när mannens födelsedag står bakom knuten) och tar en natt på Svartå slott. Det som harmar mest nu är att jag lyckades lämna kameran hemma….min mobiltelefon kamera har sett sina bästa dagar om man säger så….men får bli lite dålig foton med den nu ändå därifrån. Svartå slott är riktigt fint (har lite minnen från krokarna där omkring eftersom jag engång i tiden sällskapade med en man därifrån) men har aldrig sovit där…..så hoppas få se den vita damen eller höra lite paranormala fenomen som sägs husera där. ♡

Härliga, gamla badbalja som jag hittade på vinden på lillstugan kom äntligen ut därifrån och användes första gången av den lille igår kväll. Lycka!!♡

Återkommer imorgon med inlägg från natten på Svartå slott .♡

Härliga vår!

Andas. En dag ledig. Å andra sidan så är det inte längre fullt så kämpigt att ta sig på jobb i ottan när morgnarna ljusnar och ibland bjuder på härliga soluppgångar.. Jobbar extremt mycket nu. Det är sådan enorm brist inom vården att det bara är att vraka och välja turer och du kan jobba 100% eller 200% om du vill..För mycket känns det faktiskt som ibland. Kör ibland dubbla pass, när jag liksom ändå är på g…. Kör söndagar. Kvällar. Det mesta jag orkar med. B ser tröttare och tröttare ut för varje dag som går, eftersom han blir med allt nattvak med blodsockret nu.. men är jag ledig en dag (som idag) ja, då tar jag förstås natten. Ombytta roller kan man lugnt säga. Å ibland känns det som om det var just precis det som var meningen. Det var jag som var ensam med barn, hus och hem från maj- dec och nu fick han kliva in som pappa med ordentliga tag. Ta igen det han missade.


Fast….jo…kan man ju nog med facit i hand säga att jag har snäppet bättre simultanförmåga. 😉 Just när det kommer till hem, städning och bykning iaf. B brukar försvara sig med att han “prioriterar”..ha,ha. Nåjo. Jag är nöjd så länge han får det å fungera. Har sänkt ribban när det kommer till hus och hem. Inser att jag får städa å tvätta på mina lediga dagar. Det som lider mest nu är vårt sociala liv som inte existerar. Alls. Så ber om ursäkt att vi nu är väldigt dåliga att höra av oss till någon överhuvudtaget. Men ibland åker man 06:30 och kommer hem 22.15 och då är man rätt trött.

Men jag är nöjd. Nöjd att cirkusen överhuvudtaget går runt. Alls. Jag inser att B har fullt tillräckligt ändå…han jobbar när barnen är i skolan. Med denna gård. I skogen finns massor av jobb. Stockarna (sviterna från Alfrida stormen) ska vara klara i slutet av denna månad eller var det början av nästa…(dvs om man ska sälja dem och få betalt) …samtidigt tickar tiden här för gården…Den måste vara i prima skick inför sommaren då sommargästerna börjar komma. Så det är lite fix. Å kanske inte så lite. Det är plåtar som fortfarande fattas från ladugårdstaket (har nu fått svar från försäkrings bolaget…. å surprise, surprise, det är som alltid, att tillräckligt gammalt så täcker knappt försäkringen alls.) Det är mål jobb. Planteringar. Skyltar. Byggande. Förråd. Ja, jag tror jag radade upp allting i förra inlägget. Har tagit paus från mitt skapande för att hinna med allt.. men så länge jag vet att det bara är temporärt så må det gå. Bara nu innan sommaren. Hoppas ändå hinna få nåt nytt i konstväg under juni månad till sommargalleriet. Men nu måste det vänta. Vänta tills allt är uppbyggt som vi vill ha det. Sen ska jag luta mej tillbaka och njuta. När barnet är fött, gården är “klar” så ska vi ta sommar och strosa omkring med vagnen och spendera dagar på stranden. Bara ta det lugnt och njuta. Njuta i motvikt till all stress vi utsatte oss för våren 2019. Jag väntar….


Ibland, bara ibland…händer det…att vädret inte alls inbjuder till utevistelse och om man mot för modan har lite energi i kroppen så kan man få till lite storbak. Underlättar liksom veckans gång…andra gången i mitt liv jag gjorde karelska piroger. En hel drös och frös ner. Det är ju rätt enkelt egentligen och gröten kokar ju mer eller mindre sig själv i en grötkastrull. Så ibland….nångång iblaaaand tittar husmor fram 😉 Det händer.

Nåja, idag ska trädgårdsmästaren titta fram. Om det projektet blir det next time.

Ha det gott alla! Trevlig Måndag!

Ibland hänger tavlorna snett…



En förstörd konstnär ser direkt en sned tavla. Ha, ha. Våra tavlor hängde snett men nu är de tillbaka på rakt…Hade en liten diskussion med barnen och fick igenom lite förslag till förändringar. Resultatet blev tidigare väckning och bäddade sängar.. var liksom inte samma panik i morse. Fast. När skolbilen hade åkt låg det kvar en telefon på gungstolen…en telefon som ska vara med i skolan då den hjälper till monitorering av blodsocker värdet. Så än engång fick denna mamma leverera till skolan efter skolstart. När ska man kunna förvänta sig lite ansvar? Nåja, ett misstag. Glad i alla fall att de lyssnade. Lite stränga tycker de väl att vi är…speciellt äldre killen som anser sig ha rätt att vara uppe längre än till 21 på vardags kvällarna. Men nej. Han får vara vaken, men på sitt rum. Han kan läsa till exempel.

Måste passa på att ta lite foton nu som jag kan se tillbaka på och minnas hur det ska se ut i hemmet… Har blivit inspirerad av Joanna Gaines när det kommer till farm house och inredning och kan tipsa att följa henne på instagram (ni vet de som drar programmet där de renoverar hus på fyran “Fixer upper”.) Hon kan hon. =)


Andas uuuuut. Andas iiiiiin. Nu börjar pulsen anta ett lugnare tempo och jag ser ett klart samband med att huset är i skick och hoppas nu innerligt att mina familjemedlemmar också inser vikten av att ha ett hem i ordning framför kaos (för de är egentligen ganska pedanta, speciellt mannen och den äldsta). Allas välbefinnande hänger definitivt delvis ihop med att huset är städat och i ordning, jag tillåter mej själv att sitta ner med en mugg te och bara vara i stunden. Ta in. Behöver det. Egentligen skulle en till ledig dag sitta fint så jag ännu skulle få komma ut i naturen…Varva ner. För mej och för babyn. Med en moderkaka som sitter alldeles för lågt borde jag lyssna mycket mer på min kropp… Ett balanserande på en tråd..


Det är skillnad på jobb och jobb. Det märker jag tydligt. Hoppar in på två olika ställen som sjukskötare (så länge jag orkar)…och på ena stället förväntas man delta i vården på ett sätt som håller på att bli lite för tungt för mej. Det är kämpigt att stå böjd och dra på spända stödstrumpor på andra människor och…att lyfta och vrida och vända på de äldre. Inte lika tungt fysiskt att sitta mer stilla och dela mediciner till exempel…måste se om jag måste avstå lite av det tyngre jobbet ändå. =( Man får inte vara dum…minns allt för väl hur det gick med graviditeten med mellersta killen…..då tog jag i för hårt och fick bli och ligga ganska tidigt i graviditeten och det är inget att leka med. Det vet jag ju..


Få se hur det ska bli med mina försök till vintersticklingar. Om allt går väl så kommer vi att få fler buskar av hallon, svarta vinbär, fläder, krusbär och mörka vindruvor…Igår fick mina skott komma i luckrig jord i krukor och ska nu stå svalt ända till halva sommaren då de hoppeligen fått rötter och kan planteras ut. Risken finns förstås att jag glömmer bort dem och glömmer vattna! Haha måste skriva upp kom ihåg text på min kritvägg. =)

Usch det blev spretigt detta inlägg. =D Nu ska jag iväg på jobb. Å på vägen planera vad vi ska odla här hemma för att bli mer och mer självförsöjande….

Gravidhormoner..

Jahapp. Det blev för känsligt för min kära man, mitt förra inlägg. Som tog illa upp att jag tyckte han inte hjälpte mej. Skrev alltså ett blogg inlägg om mina gravidhormoner och hur jag fått urladdningar osv. De som hann läsa, de hann. 😉 Tog bort det eftersom han ansåg sig bli utmålad. Det var inte det som var meningen utan snarare att göra narr av mina tokiga gravidhormoner. Det är så nu att hushållet inte riktigt fungerar när denna mamma jobbar ganska mycket och han med med allting utomhus. Det är främst barnen som helt lagt av att hjälpa. Inga sängar bäddas, inga rum städas. Man kommer hem å slänger av sig väska och utekläder i tamburen (där de råkar landa) och de är riktigt dåliga på att hjälpa till. Så ikväll måste vi ha ett familje möte och gå igenom lite regler..så hoppas jag det dysfunktionella skulle kunna bli funktionellt igen.

Haha vad roligt lade ner massor av tid på förra inlägget som jag bara tryckte på några sekunder på radera…så nu rann min “bloggtid” iväg och stiger jag inte upp nu och börjar med min städning så står jag här igen med ett hus i kaos innan nästa arbetspass.

Nåja, nya tag. Det hjälpte redan mej att få mina hjärtetyngder nerskrivna och att min man läste och tog till sig. Kanske var det menat så. Att det viktiga var att han fick en glimt av hur jag känner mej. Just nu.

Så nu. Upp och hoppa. Fixa hem och hus fint. För då mår alla bra igen en stund. =)

Återkommer inom kort (inte en vecka igen som det brukar ta)…

Hemvete & överraskningar

En skurk! Viskade lilla My. Som bara väntar på att slå ihjäl oss allihop! Ur Farlig midsommar s.38

Livet är spännande…försöker den lilla i magen påminna mej om genom de idoga sparkarna. Det blev väldigt spännande en kväll då jag kom hem och mannen överraskat med hemvete bröd bak så hela köket var fullt av bröd. Trodde då jag drömde. Nöp mig i armen och tänkte för mig själv, det här är nog en engångs företeelse. Men NEJ! Baket har upprepat sig! Han var inne på 4de gången här om kvällen…å det blir bättre och bättre. Ibland överraskas man.

Det tär på krafterna att vara gravid, det gör det. Man vill orka lika som man gjort förut men man inser att man mest hasar omkring och får inte så mycket gjort som man egentligen ville. För som jag sagt tidigare är ju alla idéer kvar men verkstan går lite långsammare om man säger så. Nå, det är mycket som “verkar fixa sig” i teorin, som inte är klart i praktiken. Grejer och djur som ska skaffas. Som ex det där med hönorna. Jag älskar ju fåglar och fjäderfä. Och med ljus och lykta letar jag efter lite ras höns så jag sku få så där vackra, vackra “påskäggen” i olika pasteller lagom till påsk. Nu verkar det som om jag fått kontakt med en på fastlandet, men… har lärt mej den hårda vägen att inte ropa hej innan hönsen är hemma. Men jag hoppas, jag hoppas så innerligt att jag snart har tre olika grupper höns här på gården. Åtminstone brown chick som jag har nu ( ni vet de där samma bruna hönorna som de har på Mandelmanns) och sen önskar jag mej maraner (en ras från Frankrike) som ger chokladbruna ägg och sen en blå eller grönvärpande ras! Få se, få se. Spännande!

Vad det också verkar så har vi en get klar, återstår att se vad den ska få för sällskap, finns önskemål om vi säger så. =) Väntar ivrigt nu att tjälen sku ta sitt pick och pack och försvinna så vi kunde få ner lite stolpar till hage. Eftersom vi bor på en gård där det huserat strutsar innan har vi kvar lite av detta stängsel och tror att det är precis det man bör använda för de rymningsbenägna getabockarna…(över det kommer de inte om man säger så).

Ibland får man panik när man vet att det finns 1000 saker kvar här på gården att göra innan den blir så där vackert som jag målar upp i mitt inre. Tak som sitter fast (delar av vårt stalltak flög all världens väg i stormen Alfrida och vi väntar ivrigt på svar från försäkringsbolaget så vi får fundera hur man löser det praktiskt och att det är ekonomiskt genomförbart). Nymålade väggar, vita knutar, blomlådor under alla fönster med prunkande grönska…mitt fina konstverk i mitten som ska bestå av en gammal släde full av blomster och i mitten en massa skyltar “fähusboden”, “visthusboden”, “lillstugan”, “silversmedjan” (blir inte klart till denna sommar, det kan ju ge falska förhoppningar), “skafferiet”, “galleri”, “strand”, “hopptorn” å så lite meter anvisningar efter det. Håller också på att planera trädgården för fullt. Vad kan vi odla, vad vill vi ha, vad äter vi osv, osv. Så i träd väg blir det fler äppelträd.. lite äppelodling (dricker mycket äppelmust i detta hus), hallon, havtorn och fler körsbärsträd! Kan det bli för mycket körsbär? Älskar körsbär!! Sen ska det odlas potatis, lök, purjolök, tomat, gurka och chili. Säkert nåt annat med som jag kommer på. Purjon och chilin står i alla fall redan i mitt “inneväxthus” och växer så det knakar.

Har ju oxå ett hemligt projekt (för min man) som jag ska överraska honom med då alla boenden och förråd är klara här. 😀 Det borde gå rätt lätt.. Har tänkt att man sku bygga vårt första (lite större) växthus, fast i snickarboden dvs förlänga långsidan med en massa fönster. Så samlar fönster lite i smyg… 😉 Pardörrar till huset har jag redan fyndat på en auktion i fjol somras. Gäller att planera i sitt stilla sinne… Det är en söder vägg och där blir riktigt varmt och soligt. Så tror det blir bra.. Vi får se. Älskar att ha projekt och att ligga och rita och skissa på mina planer. Å pojkarna ser fram emot att ha sommarjobb här på gården med att rensa och sälja i sin salukärra. Så vi är liksom alla överens och alla jobbar åt samma håll, så det känns bra. Nu ska jag börja forska på nätet i hur man gör då man tar “sticklingar” (heter nog inte så med träd men..) från körsbär och äpple och buskar. För tänker försöka mej på att inte köpa allt nytt…det kostar en förmögenhet och vill ju kunna föröka själv. Tur har man lärt sig lite genom programmet Mandelmanns på tv. 🖤

Ha en trevlig Tisdag allihop!