La familia och så här års

Sent om sider har jag bestämt att mitt slutarbete ska handla om “La familia”. Om hur färggrann och levande en familj är. Alla olika men ändå till en del lika. Spirituella, färgranna individer som förlitar sig på varandra, kompletterar varandra och stöttar varandra. La familia är om känslor, samhörighet och livskraft, alla en del av varandra.  La familia handlar om att hitta sina inre färger och följa den inre pulsen, det handlar om fader och moderskap och om vägledning mot självständighet (om än alltid med vetskapen om att den färggranna kärnfamiljen finns inom räckhåll).

Kl. 05 imorse stod jag där ute,högst uppe på trappan innanför grinden  med mobilen på inbandning. Vilket härligt fågelkvitter, inget skrän och skri utan småfåglar blandat med papegojornas knorr. Tänkte jag sku ladda upp det hit men filen var för stor (måste se över inställningarna här), så får jag återkomma. Känner en liten längtan att gå ut barfota i gräset, känna jordens kraft under mina bara fötter när jag ser allt liv, all grönska. Vilken fantastisk tid vi lever i nu. Alla blommor, allt grönt gräs, prunkande grönska verkligen och det är ju det jag älskar med våra nordiska somrar också. Spanien är inte lika grönt men har förstås andra fördelar.

Har en liten groende tanke om att föra in en försiktig önskan om ett sådant bräde, surfliknande? (ingen aning om vad de heter för har aldrig testat, men är rätt övertygad att jag sku gilla) man står på och paddlar sig fram på vattnet. Det är en sysselsättning (och egen stund) jag kunde se mej själv göra tidiga morgnar i Spanien…då det är lugnt och stilla. Medan jag skriver kommer jag på att vi nog också behöver skaffa en sådan vattentät videokamera som man kan ha runt huvudet, för vem vet vad man kan få på tape? Har faktiskt engång sett delfiner hoppa där nere då vi körde längs stranden..så inte en omöjlighet.

Fick en liten ljus idé när jag rastade Lucy här om dagen i Wimbledons finare kvarter att (ädel och fager som hon är)  😉 jag sku göra en liten bildserie på henne och dessa mansions, så hon liksom skulle komma till sin fulla prakt 😉 men blev bara ett foto då folk är lite känsliga för att man står och fotar utanför deras hus..

 

Det drar ihop sig…

Jag sku vilja skriva “good morning” och förnöjt luta mej tillbaka med en kopp te, men sanningen är en annan och igen står jag här totalt överrumplad av min totala oförmåga till planering! Nannyn ska komma kl. 10 (har jag sagt) klockan 10 ska jag också infinna mej i skolan på en tutorial (där vi är två) medan jag tar sista blöjan ut paketet!! Oj, herregud! Hastigt messa henne om hon kan komma tidigare..flexibel som hon är så kommer hon att kunna det!! Nu i efterhand kan jag se att denna yra spanjorska var som klippt och skuren för mej, vi kompletterar varann, varenda gång jag missplanerat så kan hon rycka in. Härlig tjej som är sista dagen idag, ledsamt nog.

Det börjar kännas som om det var ett tag sen jag andades måste jag säga…allt drar ihop sig och för den här helgen ser jag bara skolarbete. Väntar på att luta mej bak och känna lite frihet  igen, längtar efter en tid utan deadlines och press. I vissa fall mår jag iof bra av deadlines då jag verkligen får ändan ur vagnen och det är väl just det att jag har en förmåga att dra upp “ändan ur vagnen” för sent så allting blir till stress….inte lätt. Speciellt inte lätt att få allting att klicka med barn, familj, skola och mina studier…något blir ohjälpligt lite halvdant. Den här veckan kan man säga att städningen blivit på efterkälken…klädhögar här och där, skitiga kläder, damm..tv-fjärrisar som är på vift, min parfym finns inte att hitta… Snart, snart…måste säga att jag längtar nu. Längtar till sommaren och havet, fast jag där också gått och lovat att jag ska jobba halva juli månad fast jag egentligen sku behöva ha sommarlov.

 

Men nu kommer helgen och då ska jag börja plocka undan och packa i lådor sånt som inte behövs. Städa fram lite ordning i tillvaron, kanske läsa lite ur böcker där jag  kommit halvvägs….fick ett par böcker om Hari krishna stucket i mina händer här om dagen på stan (berättar mer om det i nästa inlägg). Tror ju på en universell Gud (inte på att den eller den religionen är sann) utan att det finns en och samma Gud för alla, därför läser jag gärna olika religioners syn på  ett högre väsen och ett sätt att vara och i de flesta regioner kommer man till samma utgångspunkt, mindfulness, enkelhet… En annan dag, nu måste jag rusa.

Oh, those seagulls shitting at my bentley…

Suger det sista ur London nu.. Picasso måste jag se innan vi drar (på Tate Modern), fast vi ju ska flytta till hans förlovade hemland, Spanien till och med till hans hemstad Malaga (där måste jag ta mej till hans hem för insyn). Visste ni att det finns ett enormt rikt kulturutbud i Malaga med? Mängder av gallerier.  Väntar.

Ikväll har jag roat mej med en nyuppfunnen hobby, att manipulera foton till det oigenkännliga. Många konstnärer jobbar så, de manipulerar foton för att få idéer till målningar. Haha ett roligt nöje i alla fall. Vad kommer man då att sakna från storstan….livet, ambulansernas sirener (hur konstigt låter inte det?) som på något vis skvallrar om liv eller inte liv (huj, det var inte roligt.) Det stora utbudet på kultur förstås (men somsagt hyser förhoppningar för Malaga) och olikheten! Helt klart. Ingen som höjer på ögonbrynet fast jag går och sjunger eller pratar för mej själv….ingen som tittar två gånger om jag går ut och gå med hunden i pyjamas. Mångkulturen! Ah! Det får jag nog ingen annanstans…älskar den. Sen kommer jag inte att sakna avgaserna, alla taxibilar som står med motorerna igång konstant, folkmängden och trängseln…snorkiga engelsmän (finns såna).

En herre kom gående med raska steg då jag satt på uteserveringen här i Wimbledon i solen, han  dumpade av sina plastkassar på stolen intill “Watch these, will you?” Så försvann han in utan att jag hunnit svara. Vi konverserade lite sådär på hans villkor, dvs. han pratade, jag pratade, jag lyssnade, han lyssnade inte. Till slut kom vi till hur skönt det är att åka till kusten ( till Brighton) såna varma dagar som den dagen…” ill blow down there with my Bentley in 24 minutes….” (osäker på om han använde ordet blow ) men i alla fall. Då tänkte jag att ” jaha, du har ändå lyckats hålla inne med din rikedom rätt länge..” tills han sa det som retade mej mest. Det var att han alltid fick bra parkering eftersom han hade handikapp märke (varför? dont know!) men sen att det VÄÄÄRSTA han visste var de där hemska måsarna som envisades att skita på hans bil!! För fläckarna var ju så svåra at få bort! DÅ tänkte jag, att ja-a har man inte större problem än så….så har man ju det rätt bra? Eller?

Bye, bye pappa…

“Bye, bye…pappa….”utbrast den minsta imorse lite konfunderad medan hans högra hand viftade lite förstrött i luften efter att han slagit upp ögonen. Han kom och han for kan man säga. Han flög in på fredag natt från Spanien och for igår kväll tillbaka. Så nu ett par veckor kvar här innan vi alla är nere i Malaga. Så får vi bara minnas woodside, Wimbledon.

Som tur bjöd i alla fall helgen på härligt varmt väder och vi fick till en efterlängtad picknick med barnen (de älskar att ha picknick, har så gjort sen små). Så vi slog oss ner i Bishop parken intill Themsen där killarna hade skatepark och den minsta lekpark intill och vi lyckades få kaffe och glass från cafeet intill till. Vi  lyckades till och med prata ostört en stund då den minsta sov en liten timme.

Nu blir det att lägga i en högre växel med skolarbetet så jag bara har essän på 2500 ord kvar till Spanien. Börjar dagen med gym sen föreläsning på skolan, sen lite måla, middagslagning, mera skolarbete och en efterlängtad säng! Var helt slut igår kväll då jag blev ensam kvar, antagligen för att jag fick sova en natt (en natt utan ansvar för blodsocker) som jag helt kopplade ur och kroppen sku ha velat ha fler såna nätter….så igår kväll kröp jag i säng redan innan 10. Skönt! Ha en skön måndag alla fina!

Afrikaner vet hur man bär sin hydda med stolthet!

Peckham, Peckham, PECKHAM..mini Afrika? Jag blir så glad i hela hjärtat när jag ser alla dessa stora afrikaner (afro engelsmän? Ingen aning vad de föredrar för namn?) som minsann är stolta över varenda liten uns på sin kropp.  Det gås i tight, tight och det är ingen som är bekymrad över någon fettvalk eller cellulit. Fullständigt älskar stoltheten de bär sina kroppar med. Såg så många som kanske elaka tungor sku ha sagt lite sådär i mungipan…att man kanske inte sku bära så korta shorts om det syntes så mycket celluliter. Men WHO CARES? Inte de i alla fall. Å måste erkänna att jag nu tänkt om…angående min egen bakdel som tar rätt stort utrymme efter denna engelska mat med blandning av gym…WHAT  the heck! Snyggare med lite former om så då lite celluliter på köpet?  Jag orkar inte bry mej. Tycker faktiskt vi är rätt tråkiga i norden. Alla ska se lika ut, helst i grått eller svart eller vitt och så ska man helst vara smal  och inte för feminin. NU får ju alla gå precis hur de vill och känner sig bekväma, men jag personligen tycker det är lite tråkigt när valet allt som oftast blir bekvämlighet först.

För min egen del blir det rätt mycket klänningar när det blir så hett, det är luftigt och behagligt, jag visar gärna ben fast de inte är perfekta. =)

 

Hampstead

Stadsdoft, är inte bara avgaser utan också olika dofter av olika kulturer. Igår gjorde vi en lång, lång promenad i stadsdelen Hampstead. Dofter från rökelser, utländska kaffearomer, exotisk frukt för att inte nämna parkerna som bjuder på nyutspruckna blad, blommor i mängd och massor (tror att jag aldrig sett så stor  rhododendron som jag gjorde utanför Kenwood house, den var stor som ett mindre hus). Hampstead är härliga små gränder till gator som bryter av de större. Dofterna uttryckligen avlöste varandra..blomdoft (av blomstånd), doft av nybakat..alla små cafeér, pubar, konsthörnor…Vilken sommardag!

Hampstead är en härlig stadsdel där man på sina ställen kunde se ut över hela London. Hettan som bara kom plötsligt (!)gjorde förstås att man brände sig  (vit som ett lakan som man varit).

Det är helt otroligt hur stort hela London är (man kan liksom inte riktigt greppa det) bara att förflytta sig från en stadsdel till en annan kan ta över en timme. När man rör sig så mycket under marken (som man gör i underground) så måste man ibland gå upp på någon station för att få nät i telefonen. Lite som en mullvad som tittar upp. =) Igår följde jag igen en känsla som sa att nu borde du kolla telefonen så jag tog mej upp till “ytan”. Mitt i smeten, westminster, intill Big ben stod jag en stund för att se att de hade försökt nå mej från barnens skola! Då hade storebror glömt att ta lillebror med sig hem från skolan och de stod där kvar med honom (de får inte släppa iväg dem ensamma innan de går på sexans klass- Engelsk lag?). Så (igen!) tur att jag lyssnade till den rösten och tt jag tog mig upp och kunde ringa storebror som genast fick ta sig tillbaka till skolan för att hämta honom.

Kenwood house och park var också en fin upplevelse i den här stadsdelen. Vilka enorma parker! Kan förstå att det behövs så här stora, “gröna lungor” i städer som London.

Sigmund Freud fick också ett besök av mej och de andra studenterna idag. Eller huset där han bodde ett par år intill sin död  (han flydde nazisterna från Österrike och flyttade till London). Alltid intressant att stiga in i ett hem där det bott kreativa personer, att se hur hans mottagning såg ut och i hurdan miljö han arbetade i. Härlig, mysig trädgård bredde ut sig bakom det rätt så stora huset och där satt folk på bänkar och lyssnade på audiopresentation om Freud.

Ha en skön Torsdag!

Hur flyttar man till Spanien?

Man sku kunna tro att vi gillar att flytta..och kan väl stämma att det är intressant att se olika platser i världen men själva ihop packande och uppackande är inte lika roligt.  Ganska otroligt egentligen om man tänker vart man kan flytta, hitta ett land som verkar intressant sen leta jobb där och skolor, dagis m.m hänger ju bara med (inga problem där). Jag sku kunna tänka mej att prova bo riktigt rätt primitivt på någon av öarna i Karibien också… men jo, nu blir det Spanien. Det är ett kånkande på pafflådor, material att packa in tavlor med m.m hela tiden..tänker lite att ingen tomgång liksom (eftersom vi inte har bil här så blir det ju inte att ta massor på engång). Så mycket grejer har vi väl iof inte men nu blir det nu några pafflådor ändå.

Hur flyttar man rent praktiskt från England till Spanien då?  Jo, vi gör som så att vi hyr en “man with the van” som kommer körande från Spanien (min man flyger upp) sen packar de i allting inklusive hundar och så kör de två ner (med några stopp på vägen förstås med tanke på bla. hundar)och vi andra tar den lätta vägen och flyger. 😀

Lite,  lite synd att jag inte får uppleva Engelska sommaren kan jag tycka..men å andra sidan, eh, jag tar hellre pool och hus nu. Vi är ju en erfarenhet rikare iallafall! Men något lägenhetsboende (så här smått) blir det inte flera gånger. Vi måste ha utrymme annars går vi på varann med allt vad det innebär. “Alltid lär man sig pågå nytt” säger jag på Borgå dialekt och ändrar riktning.

Vi har faktiskt hittat huset vi ska bo i, i Spanien!! Äntligen! Det blir i Benalmadena denna gång.  1 km upp till gamla byn med gamla pubar och restauranger Benalmadena pueblo, lite hästar till grannar, egen tomt, 4 rum och kök varav en egen liten lägenhet på bottenplan (mofa, mommo, farmor, farfar…resten av er alla..ni kan börja boka in vintermånaderna nu) 😉 Egen pool och havsutsikt ett stycke upp i berget (10 min till stranden). Huset är marockansk stil med valv och öppen planlösning. Ja, vi får se…jag har ju bara suttit på andra sidan telefonen när min man gått på visning..lite spänd just därför. Länken på huset är ju bortaget eftersom vi reserverade det så har ju inga bilder! Snopet! Några närbilder på olika saker som han själv tog med telefonen…men av de får man ingen uppfattning om helheten. Så sätter in bilder när vi installerat oss. Kommer att åka innan skolan här är klar men kan göra resterande skolarbeten på distans så. Och barnen kommer att få gå om sina klasser där. Eftersom de plötsligt hoppat iväg flera klasser (enligt eng systemet.) Mellan killen som är född 2008 har gått femmans klass nu, äldsta född 2006 har gått sexan och sku börja secondary. Så tror att vi ropar ptroo…och tar femman och sexan igen. Båda killar tycker det är endast skönt och med tanke på att de igen får kämpa lite med att skriva spanska (prata kan de) så blir det nog skönare för dem om de kanske får göra lite sådant som redan är bekant sedan detta år. Så Englands året ser vi som en tid där de lärde sig engelska.

Nu börjar det även lite kittla i målarhänderna… Can´t wait! Ska ha min ateljé hemma och måla där är det tänkt.

Okej, nu en liten lugn stund innan det dundrar in barn här hemma.

Kram, ha det gott!

 

Jaa! Äntligen söndag!

Den här veckan hade inte mycket att göra med konst…

Mycket har jag varit med om och lite vet jag om hur tungt det verkligen ska bli när jag gör förhastade beslut. ” Far du bara i förväg till Spanien, jag klarar mej så bra här i den här lilla lägenheten med våra busar och våra två stora hundar! Utan sömn! Inga problem! Flyg iväg du! Det är du värd! Jag är en stålkvinna….la,la,la BLÄ, BLÄ -SPY”  Påhittigt?!? Vem trodde jag att jag lurade? Talar om veckan som nu gått. Nätt och jämnt. Nu sitter jag här med huvudvärk för att jag inte få i mej mina dagliga doser koffein… Jag orkar inte ens försöka förklara hur det har varit att sysselsätta tre vildingar själv på denna begränsade yta. Jag drar bara lättnadens suck att det nu äntligen är över och att vi imorgon är tillbaka till vardagsrutiner. Herregud. Jag som annars hatar rutiner. Jag längtar efter dem nu som aldrig förr!

Igår kom i alla fall solen och värmen. Då gick vi iväg till parken och jag försökte få lite styrka av moder jord. ..

“Mamma!! Vi måste gå ut på restaurang idag!!” “MAMMAAA, Jag döör, vi måste köpa glass!!” “MAMMMAAA!!! Hur långt är det till parken??” “MAMMAA!!! VÄNTA!!” Mina steg blev snabbare och snabbare medan de stora killarna blåste förbi med sina kickboards alternativt försökte ta snålskjuts av vagnen. Jag visste inte ens vad och om det fanns någon lekpark där nära butiken vi skulle köpa skolshorts i..( inför kommande varma veckan.)

Som tur har jag inte bitit av mej tungan när jag är på språng utan jag stannade en libanesisk kvinna som kom gående med barnvagn och frågade. “Jag är på väg dit, följ med mej.” Så gjorde vi sällskap till parken och barnen lugnade ner sig och jag kunde föra en normal vuxen konversation med henne. Hon hade en kille i precis samma ålder i vagnen som min minsta. Älskar att träffa nya människor…eller jag blir ju sådär löjligt nyfiken på dem. Överöser dem med frågor om deras land osv osv..  Nu lite kaffe

Flow…eller inte flow?

Vad roligt att se att så många gillade mitt förra inlägg. Känner att det kan vara skönt att lätta på locket ibland. Tänkte också att jag sku börja bjuda på lite fler bilder och lite större kanske… Tyvärr bara så har jag ingen vettig kamera med mej till London. Har liksom inte brytt mej om fotografering på länge (har aldrig heller varit duktig på den tekniska biten utan starkare på motiven, the art). Så nu får ni hålla till godo med dåliga telefonbilder..ledsen.

Stressad och pressad, lite så har jag känt mej den här veckan. Stressad blir man av sömnlösheten och den djupa sömnen hur sjukt det än låter. Larmet för blodsocker svängningarna nattetid fungerar inte alltid som det ska och en natt låg min pojke lågt i blodsocker (runt 3) ett par timmar utan att jag vaknade…därav stressad av den djupa sömnen. Menar att jag blir stressad av att veta att jag kanske sover när jag borde vakna! Det är det som är det hemska när man är ensam varje natt. I nåt skede vill också min kropp vila och ta igen sig och det lyckas inte riktigt nu.. Så det ena föder det andra och som bäst är jag väldigt okreativ. Ett visst flow behövs för att jag ska kunna måla och har jag inte det så måste jag invänta det…Kockooo var e duuu?? Nåja, må så vara, det är bara tillfälligt. Snart får jag hjälp igen.  Otålig har jag alltid varit och nu går jag liksom på “survival-mode” resterande tid i England.

Verkar inte heller bättre än att flunsan hittat oss ännu en gång denna säsong! Helt otroligt! Tror inte jag varit så sjuk under hela mitt liv som här i England. Vad är det frågan om liksom? Klimatet? Alla bakterier lever längre i detta arma väder….Sen har vi ju våra funderingar minstingen och jag på kvällen..kanske kan man kalla det kvälls ritualer? =D För det första ska man helst läsa en drös med böcker..alltid när man lägger ner den ena och tror nu…nu ska vi släcka så vill han absolut ha en till och en till..en bok är en visbok så där är alla de här kända svenska visorna…bä,bä, imse-vimse spindel ..ja, ni vet. Sen har han nångång på skoj öppnat munnen då jag ska pussa honom och då har jag skojat tillbaka genom att göra en ton som vibrerar i hans mun. Förstår ni? Detta har eskalerat till att han nu tycker det är jätte skoj att vi har läpparna mot varann och jag gör olika toner som han då känner i hela sitt lilla väsen. Ja, inte särskilt klokt med tanke på att han och jag smittar varann med alla bobbor…


Är det så att trean blir mer bortskämd? Eller är det bara så att  man inser att de växer så sjuttons fort att man måste ta tillvara på denna bebis-mys-tid? Fast han ju inte är någon bebis mer.. Vet inte, vill inte minnas att jag låtit de andra två berätta (och bestämma) så mycket om hur det ska vara kvällstid? Det är liksom så myyyysigt att natta att jag gärna blir där. Med de andra två var det klara regler hur allt skulle skötas och nu plötsligt är alla regler borta och jag bara smälter med den lille? Whats wrong?

Den sköra, sköra tråden han balanserade på.. brast. Han föll…

13.8 2008 förändrades mitt liv. Från att ha fött ett friskt barn den 25.7, låg nu plötsligt min son i mina armar likblek och kippade efter luft. Panik, helikopter, sjukhus, helikopter tills det lilla hjärtat slutade slå. Där och då. Vi vaknar av ett ryck i rummet intill. Plötsligt står det alldeles för många personer runt den lilla kuvösen. Stora läkarhänder på den lilla bröstkorgen. Hjärtmassage. Den lillas hjärta har gett upp. Han har gett upp. Den sköra, sköra tråden han balanserade på.. brast. Han föll…

I samma stund kommer hjärtljuden tillbaka. Han är här! Tack Gode Gud!! Låt mej behålla min son!!! Tacksamheten går inte att beskriva i ord.

Ett trauma för oss alla. Ett trauma jag aldrig blev tillfrågad om att få hjälp med att bearbeta. Åren har gått nu, första åren kunde jag inte alls tänka på hela händelsen utan att hejdlöst falla i tårar. Främst skuldkänslor av olika slag som åt upp mej inifrån. Nu tio år efter kan jag nätt och jämnt nudda situationen utan att gå isär.

Tio år tog det att läka och fast jag redan undermedvetet (sedan länge) har ändrat uppfattning om livet och döden så är det nu som jag tänker på det i vardagen. Livet är skört och inte heller särskilt långt så att vara ödmjuk inför det är A och O. Jag är inte bättre än någon annan, alltså behandlar jag alla med den respekt som sig bör. Eftersom jag insett att det kan brista när som helst så  har jag liksom bestämt att det egentligen inte finns något att vara rädd för.

Och finns det inget att vara rädd för så finns det inga begränsningar, eller hur? Trots den vetskapen så har jag rädslor. Men det är rädslor jag måste (ska) ta itu med. Till exempel är en rädsla att prata inför folk. Nu har jag fått till mig att det är det jag kommer att syssla med endel i framtiden så nu är det väl bara att ta tag i den rädslan så småningom, så får vi se vart det bär. Småningom, inväntar rätt tid. 😉  Allt handlar ju om att våga pusha sig i olika situationer. Vad är det värsta som kan hända…bli utskrattad? Bli till intet gjord? Kanske men faller man sju gånger så reser man sig åtta. Att någon tycker du lyser för starkt handlar om deras egna begränsningar.

Sätt på dej solglasögon om ljuset blir för starkt!

Ha en fin Fredag allihop!