“Simma med pappa i poolen! Swim with daddy in the pool!”

Spanien, Spanien efterlängtade Spanien…och man ♥︎ Vi hade ju våra biljetter kvar (från vår tänkta hemresa, vilka inte var ombokningsbara) och tänkte därför att vi nyttjar dem och åker ner och hälsar på pappa ett par veckor.

Spain, oh Spain been longing…and of course.. after my man too.. ♥︎ We had our tickets left (not rebookable) and thats why we thought we (me and Wilton) will make a visit, to see daddy a couple of weeks here in Spain. ♥︎ 

“E hemma” utbrast den lilla när vi körde genom grinden till vårt hem i Spanien här om natten. ♡ Första gången han sov sig igenom nästan hela flighten  ner till Malaga, nästan så att jag inte visste vad jag sku göra när jag plötsligt satt där med en massa egen tid utan att riktigt vara förberedd på det.  Men mammas gubbe han var så trött så han redan somnade i vagnen som man lastar bagage i…hårda vagnen. Som tur fick vi först gå ombord då jag annars skulle ha blivit och köa med  honom i armarna…

“Home” that was the words of Wilton the other night when we drove through the gate to the rental house here in Malaga.♡ First time he slept through the whole flight (almost), and I found myself wondering what to do..with all the time all the sudden. He was so tired so he already fell to sleep in the carriage for the suitcases. Good thing was that we were the first ones to enter the plane. 

Jag är så glad att flygturen gick utan att jag kände större rädsla. Det går bättre och bättre för varje gång nu. På nåt vis har flygrädslan lite släppt. Är ju så att det man är rädd för, ska man utsätta sig för så går det liksom om småningom. Blev otroligt flygrädd efter en incident med ett flyg för längesen. Då var jag ensam med barnen och planet for iväg i full fart som det ska, men precis när man tänkte att det skulle ta luft under vingarna valde de att sätta i bromsen. Full broms, så man flög fram mot stolarna framför. Efter det har jag våndats varje gång jag stigit ombord på ett plan. Jag har helst inte flugit. Inte utan att nästan skaka av rädsla då planet fått turbulens och det har varit luftgropar. Den paniken, den satt i länge. Glömmer den aldrig. Då jag såg framför mej att nu tar landningsbanan slut och vi blir till ett brinnande vrak. Men det är som om det lättat. Rädslan. Alltid går det iväg en bön eller två om att vi ska komma fram oskadda men sen kan jag liksom koppla av. Jag är så glad att jag sluppit den nu,  för det är så lätt att föra över rädslan till barnen fast man inte menar så. 

Im so happy my fear of flying has gotten a bit better now. Its a bit like what you’re afraid of something you should do it, more often… I was so afraid of flying when I once flew with the kids (only me and the kids) and the plane was about to take off when it all the sudden hit the breaks! So hard that I went into the benches infront of me..it was a terrible experience and it really left some marks cause I´ve had problems ever since to fly. Don’t really like it much, at all. But yesterday I realised that I wasn’t that afraid that I used to be. And thats a good thing. Because although you don’t mean to, the kids sense your fear…

 

All things are connected

Every seed is awakened and so is all animal life. It is through this mysterious power that we too have our being and we therefore yield to our animal neighbours the same right as ourselves, to inhabit this land.

Sitting Bull

Sensommaren, älskar sensommaren. Luften blir klarare, daggen håller i sig längre, fåglarna hörs igen, bären och frukten mognar nästan så man kan känna en sötma i luften. Som i “varsågod”…ta vad jag, mother earth, erbjuder dej, sylta, safta, frys in, klara er över hela mörka, långa vintern. Lite så. Och med de orden skäms jag. I min trädgård finns fortfarande för mycket bär kvar.. har plockat två hinkar vinbär och idag har jag hjälpt svägerskan med äppelskörden…men min frys gapar fortfarande tomt. Jag får helt enkelt tacka svärmor som är den som saftat i år… Det är något urtida, tillfredställande med detta samlande, kanske en instinkt (mer eller mindre) som väcks hos oss? Och jag hoppas verkligen hinna till svampskogen ännu i höst. 

Late summer, absolutely love late summer. The air gets clean, the dew and the birds are back, the berries are ripe and ready to be harvested, you can almost smell the sweetness in the air. The jam and juice making, mother earth is a bit like, “here you go”, please take your share so you’ll manage through the whole dark and long winter. I don’t think there is any place in the world where people collect so much berries etc as up here north. Its something…special… you could almost say ancient tradition. Satisfying, really. I really hope I still got time to go the forrest this fall for some mushrooms. 

Min tavla blev klar som jag påbörjade här om dagen och jag är faktiskt nöjd. Inte specifikt över resultatet utan hjälpen jag fick. Nöjd över att äntligen hitta det spirituella..A och O är att vänta. Invänta idén, invänta stunden. För den kommer till den som vill och väntar. Jag är ju djupt imponerad av indianerna (har alltid varit) av deras naturliga förhållningssätt till natur, djur och allt det andliga där emellan och jag drömmer om att en dag besöka ett indianreservat. Jag tror att människan har så mycket instinkter, naturliga instinkter..så mycket kraft där inne under som kan väckas till liv om man bara väljer att bejaka den sidan. Jakt. Älskar jakt med tanke på att det vi skjuter äter vi. Vi skjuter inte för skojs skull, men vi frågar heller inte lov av djurets ande om vi kan äta, som indianerna. Samerna har faktiskt också ett liknande förhållningssätt till sina renar. De slaktar men inte utan att ta tillvara precis allting, horn, päls, kött och jag har för mej att de också har någonstans ritual här..Min högsta dröm skulle faktist vara att få han en lång, djup diskussion med en indian…

Idag är alla så stressade i jakten på lycka och framgång så få tar sig tiden att bejaka den här inre längtan. För jag tror att alla har en jordisk, inre längtan. Alla bara vet inte om den, men när de väl gör det, så vill de ha mer.

All things are connected.

I finished my painting and I’m really satisfied. The secrets is you have to wait, wait in the right moment…satisfied over that I finally found the spiritualism in the painting. I got help from the silence. Just waiting. Thats it. The moment will come fot those who wait. Im deeply impressed by the American indians (always been) by their natural instincts how they connect the world, the life with all living, human or animal as equal. One day I will visit an indian reservation. A human got so many instincts..but nowadays were so desperate to reach wealth and honor that we forget what life is all about. There are so much strength underneath us as instincts that we need to let out, come towards. Hunting. Love hunting cause we eat that meat. We don’t shoot more than we eat, neither do we ask the spirit of the animal for permission as the indians do.. My dream would be to have a deep discussion some day with an indian. I really hope I will, some day.

I believe everyone has this inner “earthly” longing… longing for something deeper…everyone  just doesnt recognize it..but when they do, they just want more.

All things are connected.

 

Måleriprocessen

Ska försöka beskriva det här målandet..för tänkte på hela processen idag då jag höll på. Först har du en stor vit canvas som gapar tomt, helt tomt. Då gör jag precis tvärtemot vad jag blivit lärd i skolan..jag scrollar lite idéer på telefonen. Sen sätter jag mej ner och bara stirrar på duken och väntar. Väntar på den där inre rösten…den där guiden där inne…som ska ge mig idéer. Eller åtminstone samtycka eller inte till mina ideér. Den rätta känslan är såå viktig, utan den blir det inte bra helt enkelt…och plötsligt händer det. Plötsligt finner jag mej i ett stadie där jag ser någonslags bild ta form..oftast tänker jag, Ja! Ja! Det här blir bra.

Going to try to describe the painting process…I was thinking about it today while I was painting. First you got this white, big canvas staring at you, completely empty. Thats when I’m doing exactly the opposite from what I’ve been learned to do at school…Looking at ideas maybe at pinterest. Then I sit down and just stare at the canvas and wait. Wait for that inner voice..that guide inside..the one who’s giving me the ideas. All the sudden i find myself seeing some kind of a picture and usually Im like yes! Yes! Thats it. 

Sen har jag en kelgo kisse som gärna vill ha lite uppmärksamhet ibland. 

I skolan lärde vi ju oss att man ska samla, samla idéer och inspiration i ex. en skolåda, hålla på och skissa idéer etc. men alla jobbar vi olika och jag känner att jag måste inte göra precis på det sättet utan jag gör som jag känner att det passar mej bäst. Eller hur? Så då börjar man med att dra upp linjerna, ja, jag skissar lite på duken som jag gjort här ovan. Där efter drar många timmars jobb igång för att få tavlan till något. Sen kommer man alltid till en punkt där man blir livrädd när man backar och ser vad man åstadkommit. Där man tappar tron på sig själv och bara vill slänga iväg eländet (händer inte alltid men ofta) då lönar det sig att ta en paus, sätta sig igen med en kopp kaffe/te och bara betrakta tavlan. Vad är det som inte tilltalar, vad kan jag ändra, hur bör jag göra etc. etc. för ofta faller pusselbiten sen tillslut på plats. Ah, det skulle vara mörkare eller det skulle vara ljusare…

Then I’ve got a cat who requires some cuddling.♡ At school we learned how to study the painting process, we had to collect ideas, inspiration, do sketches etc but we all do work a bit different and I feel I don’t have to exactly how someone tells me to. Im free to choose my painting process how I want to. So yes i start with some sketch making but on the canvas (I mean I can always paint it over if not good, right!). Then there will be many hours of painting taking place. Then you always end up at some point just wondering what the h-ll your doing, you just want to throw the whole thing away (not always but sometimes). Where you loose faith in yourself and thats when you just need to sit down at the sofa, take a cup of coffee or tea and stare, stare, stare at your painting. Whats wrong with it, what can i change, how should I do…

När man är i den här målprocessen så flyger bara timmarna förbi en och man glömmer att äta. Håller som bäst på med lite hästmotiv till en hästgård här på Åland och har väl haft lite panik känsla med dem då de inte målar sig själv och tiden lite rinner iväg. Nu blir det just lite födelsedagsfirande med familjen i Stockholm ett varv, sen hinner jag precis hem ett par dagar innan jag och Wilton åker och hälsar på pappa i Spanien två veckor.

When your “in it”, in the flow…the hours just fly away and you forget that you have to eat. Now I’m working on some paintings for a horse farm and I’ve had some problems finding the time required…well, the painting aren’t painting themselves..This weekend were going to Stockholm with my family from Finland to celebrate birthdays, then I just got two days home before we fly to Spain with Wilton to visit daddy for a couple of weeks. 

Vi är så tacksamma!

Mera farväl…vår lilla, lilla Bob flyttade till sin fodervärd förra veckan, faktiskt så att man saknar denna lilla filur ♡. Alla våra utflykter med kärran..det är en häst med ett stort hjärta våran Bob. Orsaken till att vi valde att ändå föra honom till fodervärden (fast vi stannar hemma) var för att vi i princip kommit överens att det var frågan om tre år framåt och att vi inte sett till så vi har foder i dessa “foderbrist tider”. Nå, nästa sommar kommer han igen, vårt hjärta. Vi har ändå kvar stora hästen med sällskap, så helt hästlösa blir vi inte.

More farewells..our little pony left us and moved to his “carer” last week. Really miss him though. ♡ Our rides with the cart…it is a horse with a big heart our Bob. Why did we send him away, when were going stay anyway..? Well, we had promised the “caretaker” that she can keep him for three years and we do have problems with the provender, lets see if we have enough to feed the two other horses that stayed. Well, next summer he will return anyway. ♡

 

Helgen, helgen härliga helg. Jag var på auktion med en kompis och barnen hela söndagen. Älskar auktioner. De har blivit mer och mer glest med dem med åren men än förekommer det. Nu var det en gammal stor gård i tur att säljas och nu ville de bli av med allting i princip. Ni vet vad man hittar på gamla gårdar i uthusen….massor med härliga grejer. Så gissa vem som bjöd..Det härliga är ju att man inte vet att man behövde det innan man har det. 😉

Oh, weekend lovely weekend! We went to an auction with a friend and the kids. Love auctions!  Although it has become more an more a rare phenomenon these days there still are some every summer. This time it was a big farmhouse and they wanted to get rid of everything. You know what you find at these places…wonderful stuff. So guess who made bids..The wonderful thing is that you did not know you needed it before you got it i your hands.. 😉 

 

Några grejer som kom med hem är en sjömanskista (kan man ha för många?)  ett 3 meter långt bakbord, en bänk där jag kan fixa ramar (nu återstår bara att köpa 3 till) lite gamla sjökort, en trädlåda..smider ju en hel del ideér igen hur galleriet kan utvecklas så mycket är köpt till det helt enkelt. Berättar närmare om det mot våren. Ajo, pardörrar i glas till vårt ännu inte byggda uterum…där har jag lite tänkt som så att jag samlar på mej fina fönster dörrar, tegelstenar etc. så sen efter nåt år då man i princip har huset i en hög så kan man börja sätta ihop det. Alltså ett slags växthus men med plats för en matplats.

Some of the things that ended up with me is a seamanist (?) (any possibilities there can be too many?) one 3 m long baking table (?), one workbench (for my painting, the frames), old charts (?) when you navigated in the old days at sea (nice on walls), one wooden box, I do have new ideas for the gallery how to get it more attractive for next summer..so many of the things can be used there. I will tell you more about that next spring. Oh yes, door (or two, a double) of glass and wood to our gardenhose that is not built yet. But I’m thinking to start to gather the things needed for that house, so Ill get that old touch that I want, so now when I found doors (and I know its hard to find them) I just had to get them. 

Hundarna saknar vi också med barnen. Helt underbart dock att se hur fin omvårdnad de fått. De flesta familjer som varit nere i Spanien och skött dem under sommaren (lånade ut huset mot hundvakt då Benny var här) har blivit förtjusta i dem. Första familjen sku ta hem Chico eller mannen “bonda” där med honom… och sista familjens barn “gråter” efter Lucy.. En vecka med hundar (om man annars inte har djur) kan ju vara verkligt uppskattat för barnen speciellt. Med Lucy har de fått simma och leka i mängder kan jag lova.

Sista familjen fick också tampas med myggor nattetid, stackare…hade ju inte skaffat några myggnät alls då inga myggor synts till innan vi for. Nu finns det nät i de flesta öppningsbara fönster..

We do miss the dogs too. Wonderful though to see how well they’ve been taken care of. The families that have been in Spain (they could live for free in our house if they took care of the dogs). The first couple was going to take Chico home (the men really bonded there)..and the last family kids are “crying” after Lucy. One week with dogs, specially if you don’t have any animals back home, really can be life changing specially for the kids. With Lucy they had a blast I can promise, swimming with her and playing a lot, A LOT.  😉 

Although the last family really had a lot of mosquitoes coming in at night…The mosquitoes weren’t there when we were so we hadn’t put any insect net in the windows..now there is..

 

 

Farewell, so long, auf wiedersehen, good bye…

Goodbye, farewell, auf wiedersehen….min kära, fick jag säga i morse. Nu har många suttit och undrat vad jag  menade med mitt förra inlägg och endel har blivit lite klokare andra inte. Nu blev det så att jag och barnen blev kvar på Åland och Benny for. Benny åkte till Spanien till sitt jobb, och vi får försöka få ihop det titt som tätt ändå. Så är planen. Familjesituationen gjorde så det blev så här nu. Man vill ju finnas där, när det behövs och både jag och barnen planerar ta extra långa skollov (möjligt då det är läroplikt i Finland, inte skolplikt) och åka ner till pappa och däremellan kan bara jag åka med den minsta eller han komma upp till oss. Pendla helt enkelt.  Det betyder alltså att barnen fortsätter ett år här på Åland i skolan och Spanien flytten blir fram flyttad till efter nästa sommar.

Goodbye, farewell, auf Wiedersehen …my love, I had to say this morning. Many of you have been guessing what I meant by my last post some of you got to know, some did not. Well, now everything turned out this way; Im stayed here at Aland Islands with the kids and Benny went to Spain. He went for his work and from now on we meet every now and then (not too long between the meetings). Family situation turned out this way, this time. You have to be there when needed. Both me and the kids are planning on taking extra long vacations (longer than school provides) at x-mas, easter and spend weeks in Spain to see daddy.  This is one of the great opportunities the Finnish school system provides when living in Finland. Its called compulsory education not compulsory school attending. Sometimes just me and the youngest can travel also, that makes it easier to meet daddy more often. Commute between Finland and Spain. Everything is possible. It means the kids will continue their education here this year and we postpone our move until august 2019.

Så nu blir det “liv på en gård” ett år igen. Tanken är att jag fortsätter mitt målande men mer på allvar nu och den minsta kommer att börja på daghemmet eller “dagis”. Det tror jag blir helt jätte bra för honom då han är så social. Det som blir vår största utmaning är planering…vi ska planera hela hösten ända till jullovets slut i detalj så vi kan beställa flygbiljetter etc.. Det får ju inte gå för många veckor mellan våra träffar 

“Countrylife” starts again, for one more year. The idea is that I´ll continue my painting but more serious from now on, ant the little on will start daycare. That will suit him so well, extremely social as he is. Our biggest challenge will be the planning making. We would have to plan every week from now on until x-mas break is over, to get more cheep flights (to avoid too many weeks flying past without seeing each other)..

Idag känns det som en post-traumatiskt stress håller på att ta plats och tröttheten kommer som ett paket på posten. Jag är helt slut. Hela spänningen runt båten, orsaken, täcker försäkring, täcker den inte funderingar ..dessutom hela stora omvändningen gjorde mej full av herpes och helt slut. Men det blir bra. Det är jag övertygad om. Vi landar också i detta. Som alltid. 

Today it feels like post-traumatic stress syndrome and the fatigue is approaching. Im so tired. The excitement about the boat that sank (our boat), why, the insurance.. does it cover, does it not…The big change made me full of herpes and I’m completely exhausted. It will turn out great though. We will “land” in this too. As always. 

Roller coaster

Nu är det inga små saker som händer..nu vänds allting upp och ner, in och ut och ingen vet vad resultatet blir. Av allting fick jag herpes (mega massor) på hela under läppen så jag ser ut som ett billigt försök till en av de där hollywood fruarna med läpparna. Herregud säger jag. Täcks knappt visa mej bland folk. Jag som bara ville ha lugn men tji fick jag. Innan familjerådet sammankommit kan jag tyvärr inte berätta mer än. Det får bli nästa inlägg. Det var bara någon som viskade i mitt öra att kanske inte allting är så fiffigt ändå. Kanske måste vi fundera om. Helt om. Det finna raka, fina vägar. Sen finns det lite krokiga vägar. Sen finns det vägar fyllda av gropar de man faktiskt kan få ont av och de ska man undvika. Våra funderingar kommer att innebära millimeter planering. Vilket jag är väldigt dålig på, men nu krävs det planering för en lång tid framåt. Och ändå kan man inte planera för ingen vet vad som händer i livet.

Jag blir matt av allting. Snart lägger jag mej ner och ger upp. Haha eller så inte men främst över att allting alltid sker på samma gång. När det händer så händer det liksom. Verkar det som. Vår båt sjönk. Vår stora (7, 5 meters) båt bara bestämde sig för att sjunka. Hur sjukt är inte det? Den har varit på reparation hela vintern för en skada av en grundstötning och nu bara sjunker den! Som tur intill vår brygga men ändå. Sjöräddningen tillkallades, de försökte få upp den med sin kran utan att lyckas..tillslut fick våra goda vänner upp den med sin grävmaskin. Va? Har ni hört värre? Det värsta är att om man inte kan se tydliga tecken på att det beror på något som gjordes i samband med reparationen så kommer försäkringen INTE att täcka. Ja..ni förstår min herpes, och snart helt gråa, läs;vita (?) hår.

 ¨

Som jag har sagt tidigare har stressen kommit och gått under sommaren. Ibland känner man sig lugn och fridfull för att nästa dag inse att jag har alldeles för mycket att fundera på. I alla fall fick jag en tavla klart till Granlunda gård. Så det kan man väl vara nöjd över, en stund.

A soul mate is not found. A soul mate is recognized. 

Hästögat.

Vår stackars båt till sist som är helt förstörd invändigt av all olja. Man blir så ledsen. Nu tycker jag faktiskt lyckan lite kunde börja vända. ..

Vingkapad

Idag känns kroppen och själen tung, har ont att svälja och får ha en tjock tröja på mej. Sommarflunsa. Gå snabbt över säger jag. Har verkligen inte tid att vara sjuk. Just så tänkte jag när jag lade mej nu på dagen för en timmes lur. Vilken lycka att Benny  är hemma och kan ha barnen så jag får vila om så bara för stund. Allt behövs. När jag inte mår hundra och ändå tvingas “prestera” så blir jag lätt sur och fräsig eftersom jag egentligen inte orkar utan bara skulle behöva vila. Så nu lydde jag kroppen och vilade. Så får vi se. Planerar inget för kvällen annat än att eventuellt ligga på sängen och se på någon film. Vet inte när jag gjorde det senast. Igår kväll badade vi bastu och badbalja, bara jag och Benny. Men alltså, man skulle ha behövt någonstans bihattar med nät..myggen förstörde vår vistelse helt och hållet. Usch för dessa otyg som tycks ha vaknat nu efter lite regn.

Däremot kan det vara riktigt mysigt att lägga sig ner på bastulaven och bara titta in i den flammande elden på bastuspisen (förutsatt att man har en lucka av glas). Det är balsam för själen om något. Alla dessa naturliga element såsom eld och vatten, vad de kan göra år en.  Finns det något mer rofyllt än att ligga på en strand och lyssna till vågorna som rullar in eller till eldens sprakande knaster. Pulsen sjunker och man blir helt avslappnad.

 

Annars har mina tankar gått mer i moll…har funderat på livet, hur orättvist det kan vara.

Ser ju en del död på arbetet som sjuksköterska och kan känna mej väldigt misslyckad om jag kommer för sent in till en patient. En patient som vi försökte att inte skulle behöva dö ensam och ändå gjorde det. Bara en minut för sen. Fortfarande varm. Sen tänker jag, kanske var det just meningen så. kanske väntade patienten på den där lilla stunden att få bli ensam..När man möter döden på nära håll så får man ett annat perspektiv, också fast det är äldre människor.  Ibland väntar de på någon nära anhörig varit och besökt och släpper sedan taget.  Ibland passar de på att ta steget, att  kliva över till andra sidan när de är helt ensamma i rummet. När en anhörig till mej dog så slocknade ljuset som brann i fönstret strax efter dödsögonblicket av sig själv…. det såg jag med egna ögon. Att det finns ett liv efter döden är jag övertygad om. De säger också att människokroppen blir 21 gram lättare efter att döden inträffat…väger då själen 21 gram? Fundera på det.

 Some people die young och det är så fruktansvärt när det måste vara så. Har gråtit en skvätt och känner att livet är väldigt orättvist med obotlig cancer i familjen. Vi tar varje dag som den kommer och försöker ställa upp, känns ändå lite som att gå på glas. Det är så skört, livet.

Blev ett djupt och ledsamt inlägg idag men när man känner sig ledsen kan det vara skönt att skriva om det med.

Ny kraft på vårt älskade skär

Älskade, älskade skär. Det är något obeskrivbart när jag lägger min fot på vår holme långt ute i de åländska havet. Tiden stannar. Man hinner andas och känna sig sådär barnsligt fri. Den här helgen visade verkligen vädrets makter dess kraft. Från att ha varit spegelblankt och soligt så drar plötsligt mörka moln in med dunder och blixtar, därefter blir allting grått och vått…sen sakta ljusnar allt igen för att igen övergå till blankt hav♥.

Precis så är det ju. Ena dagen känner man sig stressad men nästa kanske allting blivit bra. Ventilera och andas försöka uppnå någonslags jämvikt. Vet inte, men stressen jag kände förra veckan har liksom runnit av mej. För jag vet ju innerst inne att ingen konst föds av stress. Så nu är det bara att skaffa de dukar som behövs och måla i lugn och ro så blir det vad det blir, helt enkelt. Den här helgen behövdes verkligen. Där ute på holmen är det som om alla får sträcka upp sina händer och ge efter för naturens gång, göra det man kan när vädret tillåter. Ena stunden står barnen med fiskespöna och kastar drag andra slänger de sig utför de solvarma klipporna i havet och tredje sitter vi alla inne i stugan och spelar kort medan vädret spelar på utanför fönstret. Det är just det som är så super, det finns ingen el. Vi är inte beroende av teknik. När telefonerna dör så säger vi vuxna att man inte ska ladda telefonen i båten då batteriet kan ta slut..och fortsätter vår tid utan telefon.  Vi gör skattjakt runt ön. Plockar upp bråte som flutit i land, vilken härlig patina trä får efter en tid i saltvatten!

 

Det har verkligen varit en märklig helg när man ser till vädret..men sen kom vårt efterlängtade regn också ♥

Tror hela familjen behövde denna helg, alla liksom varvade ner lite grann. Den minsta stannade med farmor och farfar skulle han ha varit med så skulle ingen ha varit lugn..är ju verkligen inte ett ställe för en två åring som inte kan simma…då blir vår lugna tillvaro till ett ständigt vaktande. Så ibland är man oerhört tacksam för barnvakts hjälp och den här helgen var en sådan. ♥

Havsutflykter ♡

Hans mamma satt på trappan och väntade. Hon höll någonting i tassen och såg glad ut. Kan du gissa vad det är? sa hon. Det är jollen! sa mumintrollet och skrattade. Inte för att någonting var särskilt lustigt utan för att han kände sig så förfärligt lycklig. Ur farlig midsommar s.143

Nu när vi har båt en liten stund (så länge Benny är här) njuter vi av den fullt ut, igår var vi till vänners holme på lunch, där njöt vi hela dagen och avslutade med en kväll på pizzerian, Tullkällaren i Degerby. Medan vi var där ute fick vi samtal från vår gård att det sprang två hästar på konstig plats. Då hade vi inte tänkt på att våra egna hästar vet precis var hagar tar slut och där som engång varit staket har vi inte brytt oss om att fixa om det varit nertrampat, eftersom våra lever i tron att där är staket. Då förstod ju inte vännernas hästar att man inte skulle gå där…så de trippade till grönare sidan, helt förståeligt ju. 🙂 Mannen åkte iland och tog in hästarna på rätt, inte mer dramatik än så. Fast en rolig grej var att de inte riktigt hittat till deras uteställe (där de brukar stå) utan tyckte grannens garage infart liknade och ställde sig där i skuggan. Gulle hästar ♡

Sen var det också mindre lyckat att stoet haltade lite och har lite uppsvällt knä,  så har haft dem inne inatt på box inget varmt men svullet knä.  Jätteglad att se att hon idag travade glatt nerför backen till gräset. Så håller alla tummar för att det bara är frågan om något tillfälligt såsom en galla eller liknande. Men förstås väldigt otäckt att det händer olyckligheter när det är andras hästar man sköter om. =(

 

Det är så fint nu, så varmt och så ljummet hav att man får faktiskt inte klaga. Människan har ju väldigt lätt för att klaga och kan tro att Gud river bort varenda hårstrå från sin skalle när han blir tokig över hur människorna aldrig är nöjda! Haha. Så nu ska vi bara ta in av allt det sköna så vi klarar oss i vinter. Hoppas vintern “balanserar upp” och  att det blir en snörik vinter så vi kunde komma upp till Norden och njuta av snön kanske redan till jul. Det är väldigt sällan det händer att det skulle vara snö och kallt runt jul, men man kan ju alltid hoppas. 😉

Bilden nedan tycker jag är så rolig. Det är liksom ingen tvekan om vad hunden försöker säga.

 

Känner annars att jag njuter lite väl mycket hinner inte egentligen fundera över allting jag skulle. Jag skulle lägga upp en nätbutik på min konst, jag skulle anmäla mej till en konstkurs i Sverige senare i höst..Det är en hel del jag ska. Men nåja, tar “semester” nu då Benny är hemma och flyter bara med så kan jag ta tag i mina “ska” sedan då han åkt. En sak jag verkligen behöver ta tag i är att boka veterinär tid till katten, tanken är att vi sku ta med honom till Spanien. Då behöver det gå över 20 dagar tills man reser med tanke på rabiesvaccineringen. Hjälp. Måste ringa idag och boka tid känner jag. Varför det blivit så sent är att jag står och funderar på om det verkligen är det bästa för honom eller om vi borde vänta tills vi hittar vårt permanenta boende där nere..alla vet ju att katter inte gillar flyttar så där väldigt. Ett annat alt kunde vara att försöka hitta ett nytt hem för Perez här på Åland…Jobbigt när man liksom inte riktigt vet vad som blir bäst för djuret i slutändan.

SÅ om någon är intresserad av en svart, lurvig, kastrerad hankatt på….4 år så kan man alltid höra av sig. Ett bra hem är viktigast hur som. 

Vägen blir lätt knölig när man låter allting stressa en…

Två nätter nu med air condition, himmel! Har sovit som om jag vore sövd. Det behövdes verkligen. Man märker direkt att kreativiteten kommer tillbaka långsamt och idag har jag faktiskt nästan färdigställt en tavla.

Roar mej på människors olikhet idag. Vi är alla så olika och det är väl bra, men ibland önskar jag folk inte skulle ta livet så himla allvarligt!

Jag är ju rätt “laid back” om man säger så, jag hetsar inte upp mej i onödan, eller så hetsar jag upp mej över sådant som inte andra gör och tvärtom. Jag kan ex bli väldigt nervös inför ett kalas att jag ska hinna baka det ena eller det andra, medan faller någon och slår sig fördärvad så hetsar jag inte upp mej i onödan utan gör det som krävs, ganska metodiskt. Det har nog hjälpt mej en hel del genom livet att jag inte stressar upp mej för små saker (förutom kalas då) 😉 . För om små ting skulle stressa mej så kunde jag nog inte fokusera på de stora såsom vartåt jag ska ta mej i livet osv. Då blir liksom vägen för knölig och min energi skulle ta slut där någonstans halv vägs. Det är en överlevnads strategi. Fokusera på det viktiga och skit i om inte allt löper precis som det “ska” för vem är det som bestämmer “ska”? Bara en själv.  Man får helt enkelt tänka att morgondagen blir bättre och att älta det ena och det andra drar totalt energin ur en, så det har jag slutat med för längesen.

 

Jag har ju märkt att man klarar det mesta och sätter man sina “aims high” så ser man inte allt det där “vardags-trasslet”, eller man låter det inte bekomma en, för man vet att det blir bättre strax. Man reser sig alltid och det som inte stärker en, stjälper inte en heller. Så människor som stressar över små saker, detaljer… skulle jag bara vilja skaka om och ropa “Hallå! Det finns viktigare saker i livet! Fokusera!” Alltid finns det ändå något positivt att ta ur olika situationer som man också upplevt som mindre lyckade. Menar inte att man ständigt måste vara positiv, utan att man inte ska tänka så himla mycket i förväg om hur något ska bli. Man måste vara mer open minded, och saker och ting kan bli helt annorlunda än man tänkt sig. Då måste man inte hetsa upp sig för andra vägar går också om det inte blev precis som man tänkte sig.

Ofta är man så “insnöad” i sitt att man är helt oförmögen att försöka se det ur andra synvinklar.

 Det finns en mening med det mesta, man lär sig, men ofta inser man det bara mycket senare.

Nu har jag lite ledigt från sjukskötar rollen och försöker komma ut i skärgården och njuta av havet och den åländska  skärgården. Idag var vi till Finlands minsta kommun, Sottunga och åt på restaurang salteriet. Alltid lika gott!

Jag har också nu fått luta lite mer tillbaka då pappa kommit och speciellt den minsta är lyrisk över pappa och båten osv, osv.

En dag till ända, en ny imorgon.

Ha det gott allihop!