Att vara anhörig…

Natten är lång

Biip, biip, biip …trött kastar jag ett öga på telefonen, blodsocker 3,2 pil halft ner, blodsockernivån sjunker trots juicen han druckit för tjugo minuter sen. ”Vakna, vakna”…trött fumlar jag med handen på sänggaveln och får tag i en tom juice. Handen fortsätter. Nästa. Tom. Den tredje har lite kvar i sig. ”Vakna!” Väser jag tyst. Tjugofemte gången inatt, hinner jag  tänka. Trycker sugröret mot hans mun medan jag fortsätter viska. Han mumlar nåt ohörbart i sömnen och vänder irriterat bort huvudet. Jag kryper upp. Puffar till honom. ”Juice, du måste ta juice, du är låg…hallå.” Svagt mummel. Jag skakar om honom. Jag skakar även om min hjärna, mina tankar. Shit. Pumpen. Måste stänga av pumpen. Nu. Bip. Pumpen är avstängd, inget mer insulin i den kroppen nu. ”Vakna. ” Yrvaken. Motvilligt sätter han sig upp i sömnen. Sippar. Försöker dricka.  Drar luft.  Släpper därefter sin tunga, trötta kropp tillbaka mot madrassen med en duns. Lillebror rör oroligt på sig i sin spjälsäng. Bara han inte vaknar. En liten stämma skär genom natten. ”Mamma! Komma mammas säng!” Bara att hjälpa honom över. Jag. Lillebror. Storebror (pappa bortrest), en hund och en katt. Alla i samma säng. Trött drar jag efter andan. Kastar en suddig blick mot telefonen vars display lyser upp den mörka natten en aning. Blodsockret fortfarande 3,2. Stig nu. Snälla. Vänta. Inte somna. Är för trött. Fumlar med telefonen sätter på ett larm till om femton minuter. Biip. Biip. Biip. Jag rycker till. Är det telefonlarmet? Nej. Blodsockernivån sjunker. Igen. Skuffar försiktigt till lillebror som sparkat av täcket av både honom och storebror. Storebror är kall. Shit. Plötsligt slår det mej att programmet i telefonen alltid visar lite högre värde. Fumlar efter mätaren. Trycker den mot armen. Mäter. 2,8 . Borde ta och picka fingret. För trött. Ingen tid. Vet ju att det ligger ännu lägre där. Slänger av mej täcket och rusar upp. Ut i mörkret. Snubblar över tågbanor och tåg innan jag snavar iväg mot trappan.. Juice. Mera juice. Nu. Snabbt. Rusar upp tillbaka och drar upp storebror i ett ryck med insikten att han nu måste vakna och få i sig mera socker, ordentligt med juice. ”Vakna! Det är 2,8, du måste dricka!” Storebror hänger med huvudet, helt slut. Totalt tom på energi. Jag kan höra min egen puls. Tänk om det är försent. Tänk om han legat så lågt så länge nu att hjärnan gått in på sparlåga. Stängt av. Tänk om han inte vaknar?! Tänk om hjärnan legat på för låg sockernivå  för länge…  Jag ruskar till honom och ropar ännu högre. ”Vakna!! Vakna!! Nu! Du måste dricka!!!” Han vill välta, kasta sig ner tillbaka mot den mjuka natten. Tillbaka till den mjuka ostörda, sköna, tillvaron. Jag håller emot. Jag spjärnar. Allt vad jag kan. Han måste sitta. Han måste dricka. Han måste få i sig juice. Nu. Herregud. En kort bön går iväg. Hjälp mej. Hjälp oss !

Believe. Or not? Spiritual art

Så där ja. Jag är SÅ glad (fånigt glad), min nya kamera har anlänt och nu är det då frågan om jag kan lära mej alla inställningar så jag får fina, fina kvalitets bilder.

Försökte mej i alla fall på lite mörker fotografering igår kväll då jag kom hem med färjan. Vilken härlig fullmåne! Vilket magiskt ljus. Det är ju synd att man sällan får sådant på bild, den riktiga känslan av såna kvällar. Kanske därför jag sov så dåligt inatt med…visst höll jag också på att trixa med blodsockret ggr många. Det är ganska spännande hur man kan känna av sina guider/skyddsänglar just när det kommer till min sons sjukdom och mitt ständiga vaktande/vakande. Det var engång ett medium som sa till mej att jag har flera runt mej ständigt, flera som hjälper.  Det kan jag känna nattetid, för det har hänt (ve o fasa) att telefonen inte ringt fast jag satt den på väckning men jag ändå har vaknat. Oftast, oftast är något på skrutt då och behöver åtgärdas. Kan se hur personen som är där för att hjälpa mej (från andevärlden) står över min säng och viskar frenetiskt, kanske drar i täcket, kanske skuffar till mej…♡ Hur de kanske får arbeta för att få mej väckt 😉 Men på något konstigt vis vaknar jag alltid då jag behövs.♡ 

 

Så efter att jag fört den minsta till dagis fick jag krypa ner i sängen med en stor brun, kramgo hund. Endel dagar är såna. Har tusen planer, tusen idéer men fysiken tar emot, inte innan jag vilat. Utan ordentlig nattsömn så blir det så här. Kroppen måste få vila för att orka. Det värsta med det är att det tar timmar innan jag blir till mej själv igen. Det måste till  en måltid, en dusch, en kaffe och sen mot kvällen kanske jag börjar bli människa igen med mina tusen idéer. Innan är jag mest en zombie.

Fick klart tavlan jag jobbat med här om dagen och hann bara lägga ut den så vart den såld. Sånt gillas! MEN det gjorde att jag nu igen sitter med ingenting inför november och Skarpansvägens galleri… Det värsta är att när jag väl får idén kan själva målandet gå snabbt men det är just iden som brukar dröja, så nu känner jag mej lite stressad måste jag erkänna, med vetskapen om att det inte blir bra om man pressar fram nåt…

Det måste liksom få ta sin tid. Oj, oj, oj. Måste dra ner på mitt inhoppande som sjukskötare känner jag. Denna vecka sku det bli 3 hela ggr och det blir lite för mycket.. när man så gärna vill hjälpa och vara överallt men tiden inte räcker till. Alls. Det är jag i ett nötskal. Vart for liksom denna vecka?

Vad är livet på bal och slott?

Livet är trassligt och det är väl det som är meningen för det ska ju inte vara för enkelt. Mycket knutar på vägen som man antingen kan försöka knyta upp eller bli förtvivlad över. Jag brukar försöka knyta upp men förtvivlan kommer också från och till. Nu skulle vi behöva ta ett beslut. Ett beslut över vår framtid de närmaste åren. Här, eller Spanien? Ena dagen tror jag ensak den andra en annan.

Enkelhet. Jag är igen inne på enkelhet. Vad är livet på bal och slott? Hur många gånger har jag inte hört hur ballt det är att bo i ex. London. Men att gå ut med barnvagnen på eftermiddagen i London, då trafiken går på tomgång och det råder kalabalik och man känner hur det blir tyngre och tyngre att andas så frågar man sig själv, varför? Man kan välja var man låter sina barn växa upp. Man kan välja frisk luft över avgaser. Man kan välja natur över urbanisation. Livet är ett val.

Efter våra år utomlands (i Prag, I Madrid, I London och Malaga) så börjar även jag inse alla fördelar med vårt vackra Norden. Vår vackra skärgård. Vår vackra ö.  Vi har gjort våra äventyr. Vi har flyttat till land där vi inte förstått ett ord vad som sades eller skrevs, vi har fått uppleva en sådan hjälpsamhet och snällhet av totala främlingar så man inget annat kunnat, än tro på människans godhet. Vi har också stakat oss vingligt fram, utan socialt nätverk eller familj… men vi har klarat det. Vi har växt. Vi har blivit lurade, vi har fallit men alltid rest oss. Vi har lärt oss så mycket.  Mest av allt har vi lärt oss att tillsammans står vi stadigt. Vi har stärkts.

Är osäker om jag hade förälskat mej så huvudlöst över vår natur och nuvarande  plats på jorden om det inte hade varit för våra äventyr. Med vetskapen om jordens baksida, känns det som om  jag nu bara vill njuta. Någonstans innerst inne skriker så många röster som vill bli hörda.

Gör si, gör så. Är ni verkligen klara?

 

 Som jag skrivit tidigare vill jag dela med mej av så mycket. Jag vill göra konst i olika former i den här underbara miljön.  Innan kände jag ett utanförskap, kanske var jag för provocerande och vild? Inbjudningar som aldrig kom, grupper som bildades men aldrig fick man frågan.. Idag är jag äldre. Jag har svalt och gått min egen väg. Jag är starkare än någonsin och ingen kan längre förstöra. Nu är det mitt race.  Jag söker förtröstan i  min konst, i naturen, i allt det vackra. Jag uttrycker svek, sorg och längtan men även glädje, tacksamhet och livsglädje.

Nu vet jag att jag kan. Innan visste jag det inte. Jag vågade inte tro. Nu har jag tagit steget ut i det okända och ingen ska hindra mej. Jag är som ett ånglok. JAG. SKA. FRAM. Min styrka är starkare än EVER.

Det är känslan jag vill förmedla..

Alltså, vilken härlig höst. Nästan så man får nypa sig i armen. Wow, vilka färger i naturen nu, kan man annat än förälska sig i denna vackra årstid som bjuder på sprakande färger, spegelblanka hav och en frisket som gör att åtminstone jag bara vill vara utomhus.  På lördag får jag min efterlängtade kamera och då kommer jag att kunna föreviga min miljö så mycket bättre. Oj, vad jag väntar. Med kameran kan jag också filma och har också beställt en fjärrkontroll så jag kan ta foton med mej själv som motiv utan en annan persons hjälp. Nu är det bara en drönare kvar….åh, vad jag drömmer.

Precis när jag tänkte att vardagsrummet skulle bli klart så tog tapeten slut. Så typiskt. Det blev en rand kvar otapetserad. Har också tänkt ge köket ett litet ansiktslyft och byta ut kaklet ovanför spis och diskho, som jag valde för…hm, si sådär 13 år sedan.

Höstlov, hörni

För endel. Vad roligt! Nu får barnen också en chans att komma ut och njuta av allt det fina. Vi får min syster hit med sina barn så får se vad vi hittar på, men ut i hösten ska vi.   

Hela måleriet (konsten) ligger lite på efterkälken nu då jag prioriterat hemmet.. men besökte faktiskt Skarpansvägens galleri (i Mariehamn) här om dagen och pratade med den nya ägaren en god stund. I november kommer någon tavla att hänga där, eftersom det då är djurtema och just nu håller jag på med ännu en häst. Eller ett väsen. Ett vitt naturfenomen som inandas andlighet, evighet, styrka och vördnad. Blev så tagen av mannen som fastnade vid min förra, lite i samma stils tavla, att jag bestämde mej för att fortsätta i samma stil.

Ju mer jag känner (och inte tänker sönder), desto mer spirituell blir konsten. Jag vill att den ska beröra. Jag vill ha ett djup som alla sedan har rätt att tolka som de vill. Men jag vill kunna förmedla en bit av det som berör mej vidare. Kanske låter konstigt. Att måla en bild är liksom ingen idé. En bild kan man trycka upp. Men konst med en bakomliggande tanke som berör betraktaren på djupet är jag mer ute efter. En bit av universum, en bit av det heliga, en bit av drömmar, en bit av något större, det är den känslan jag vill förmedla.

Im getting there. Jag vill beröra. 

Hjulet stannar oftare

 Igen hände det. Varje gång händer det. Det handlar inte om att bli van eller inte, utan en vördnad som aldrig försvinner. Jag sprang ihop med döden. Precis när jag skulle gå in i korridoren, runt hörnet kom hon emot.  En helt vanlig avliden människa, på bår. Varenda gång känner jag ett sug genom hela maggropen och hjulet stannar. Jag inser där och då, det är slut för alla en dag. Idag för just den här människan.  För mej, för dej, för allihop tar det slut, till slut.

 Men min starka tro på ett fortsatt liv efter döden gör det mindre farligt för mej, mindre kusligt. Min starka övertygelse om att vi ska möta våra kära där borta, till och med våra avlidna husdjur ska välkomna oss och det gör mig otroligt trygg och stärker mej i nuet.

Lugn. Men ändå är det  så lätt att rusa på. Man rusar genom livet. Inte har man tid att umgås och bara vara. Man ska skjussa hit och dit, helst många olika hobbyn. Kraven är så höga. Samhället har helt plötsligt sett till så vi alla blivit till robotar som ska se till så livet ska fyllas med så mycket aktiviteter som möjligt. En tävling, den som har mest är bäst.

Vad har hänt med att sätta sig ner och ta in allt det vackra? Det gör ont i hjärtat. Jag vet att jag också rusar på men på något vis vill jag tro att jag ändå har blivit mycket bättre på att ta in och känna efter. Leva i stunden. Leva i nuet. Jag är så arg på detta ekorrhjul. Som alla springer i bara i hårdare och hårdare takt.

När jag växte upp var det bara de som verkligen ville blir proffs inom något som tränade inom sin sport 4 ggr/vecka, vi andra tränade 1 ggr/vecka. Idag tränar alla 3-4 ggr/vecka…samhället är uppbyggt så och vem ska dra i nödbromsen innan det är försent? Ska vi först inse våra misstag då barnen är vuxna och de reflekterande säger, sporten förstörde min uppväxt.

Leken. När jag var liten lekte man. Jag lekte mycket ensam men också med alla grannbarnen runt om.  Man hämtade sina kompisar och hittade på en massa. Man var kreativ. Idag kan man knappt åka till någon utan att ha sagt till på förhand. För man har sett till så man har alla dagar fulla med hobbyn och program så man knappt hinner umgås med sin egen familj ens. Usch. När ska vi vakna upp? När ska vi inse att vi blinda rusar på utan att se oss runt. Inte blev barnen några proffs, för proffs föds inte av ett -måste- utan av en vilja. Ronaldo var fattig, men han älskade fotboll, inte spelade han i lag tusen gånger i veckan, han bollade på gatan. Så skapades lusten och kämparglöden. Våra barn kommer inte att få någon kämpa-glöd eftersom de aldrig får uppleva längtan. De drillas med aktiviteter och får aldrig ha tråkigt. Det finns till och med barn som inte kan vara ensamma. Det har föräldrarna sett till. De har alltid varit fart och fläkt och när den lugna stunden ska infinna sig då vet inte barnet längre hur den ska hantera situationen.

Att bara umgås. Att ha tid för varandra, göra något tillsammans bara du och jag. Det är så otroligt värdefullt och glöms så lätt bort.

Förälder och barn tid. Mer sånt.

Show me the way

Än så känns det som höst, en varm höst, och det är väl tur det då vi är mitt i processen att få gräset balat. Nu går jag bara och hoppas på att antalet  ensilage bollar blir tillräckligt. Känner mej lite små stressad då allting princip är upp och ner nu. Inte bara rent fysiskt i huset utan också våra framtidsplaner.  Det påverkar inte bara mej, utan också Benny. Mer honom. Jag har lärt mej att mer “landa i kaoset” och se tiden an. Det är ingen som riktigt vet vad som händer framåt nu. Men absolut känns det som om jag inte vill släppa greppet om honom nu då han igen står på tröskeln för att åka tillbaka till Spanien…Det är ju vi. Vi två. Det är inte hållbart att vi är på olika håll. Det går en tid. Men inte i längden förstås. Det känns bara fel. Familjen måste vara på samma ställe. Antingen här eller så i Spanien. Så, får se vad som sker.

En bit av mej skriker,” kasta loss, flytta hem hit till gården, till skärgården och så utvecklar vi gården tillsammans”. Men steget är stort. Att gå från ett välbetalt jobb till en osäker framtid är inte ett steg vi kan ta, idag. Tyvärr. Men det är en dröm att kunna försörja sig här genom många små bäckar. För det är ingen som vill pendla till stan fem gånger i veckan, lika lite som man vill slita häcken av sig för att få allting att gå runt och sen ändå inte kunna njuta av det eftersom man är så stressad hela tiden. Helst vill man försörja sig på det man älskar mest. Så vi får se tiden an.

Nåt händer. Snart. Det känner jag på mej. 

Jag letade. I varje skrymsle, i varje vrå. Jag lyste upp natten, letade där mörkret försökte gömma. Jag kom, jag slet, jag rev. Panik. Jag ville så gärna hitta. Svar. Vad händer, vad sker?  

 

Söndag och en första video…

Söndag, sköna, lugna söndag.

Det bästa av allt är att han har kommit hem ♡, min älskling har kommit hem, för en hel vecka!

Mycket har hänt de senaste dagarna, försöker få hemmet i skick och det går ju väldigt sakta kan man säga… men nu när han kom hem så går det endel fortare. Han fixar allt som jag väntat på att han ska fixa, lampor som ska flyttas, eluttag som behöver ses över, dyngvagnar som behöver tömmas, tvättmaskiner som kommit “ur” (hade ingen aning) därav den äckliga avloppslukt som spritt sig…ja, ni förstår en hel massa som jag helt enkelt inte varken har kunnat eller haft tid till.

Jag plockar upp sånt som jag tror behövs men hälften blir kvar i lådorna. Tänker inte överfylla hemmet nu. Så mycket enklare och finare med lite färre saker. I många år har jag gått och drömt om hur endel rum kunde se ut och nu kommer äntligen vardagsrummet och få den “ansiktslyftning” jag så länge väntat på. Tapetserare och takmålare är på gång hit i veckan. Å äntligen, äntligen ska vi också ta tag i vår veranda….glas verandan, ni vet såna där de flesta gamla åländska hus har.. vår är ju så liten. Har länge drömt om att få förstora den och få plats för bord och stolar där ♡. Att sitta där på morgonen och ha utsikt över hästarna och trädgården medan man planerar sin dag och sippar på sitt te. ♡ Äntligen ska byggaren komma under veckan och räkna lite på hur mycket det skulle kosta… Jag är så himla glad. Det har helt enkelt varit så opraktiskt hittills. Inget utrymme för bord och stolar riktigt, inte för en fem personer familj. Men kanske, kanske snart….ser ljuset…

Följer andra bloggar och “vloggar” och tänkte att jag ju måste prova göra en jag med (som de flesta andra)  så får man se om det blir fler. 😉  Problemet med det är ju närmast att man är så fruktansvärt ovan att se sig själv och ja, kanske inte det man gillar mest….eller man är ovan, ska man säga. Så ikväll slängde jag ihop en video från olika klipp jag gjort under några dagar….riktigt roligt ändå! Man får ju så mycket bättre bild av livet så.

Varje dag då det bjuds på fint och soligt väder försöker jag ta mej en tur med Gwen. Först tränar vi lite här hemma, sen avslutar vi med en skogspromenad. Det är fantastiskt hur bekvämt man kommer in i skogen med häst och där uppifrån ryggen har man verkligen sikt, med tur kan man hitta nya svamp ställen..skogens gula guld ♡ -kantareller- Höst, härliga höst! Nu kommer färgerna. 

 

Alla gråter

Nu blev det verkligen ett långt uppehåll här på bloggen. Dagarna flyter iväg nu eftersom vi flyttat in till stora huset från lillstugan och jag inte gjort så mycket annat än ordnat och packat upp. Försöker ändå att ta det lugnt och metodiskt, packar upp lite i gången, bara det man behöver. Har på känn att det igen kommer att bli en hel massa kvar i lådorna som får bäras ut och säljas, ges bort. Hur kan man samla på sig så otroligt mycket? Jag blir lika häpen varje gång. Man behöver inte fem olika vispar osv. Det är rätt skönt också att få det upprensat. Det ska bli luftigt och inte för fullproppat någonstans. Som nytt kommer jag nu att inreda det gamla tv rummet i nedervåningen till hobbyrum då jag tänkt experimentera med lite av varje i konstväg vinter. Har ju också gamla snickarboden på gården som sakteligen håller på att tömmas. Allt tar bara sådan tid. Flera års (tom hundra) gamla grejer som man verkligen måste känna efter om de behövs eller om de sett sina bästa dagar. Det är inte lätt. Alla gamla grejer har liksom sin historia.

Men märker nog att jag är lite uppskruvad nu, med alla ideér, som om någon skruvat upp farten lite. Ja, märker så bra när jag ex inte märker hur fort jag kör bilen. När det står 100 på mätaren hela tiden…bara tur att inte farbror polis är ute så ofta och att inga olyckor hänt. Nej. Nu får jag lov att sakta ner. Försöker ändå sänka ner och tänka på farten då jag har barnen med mej.  Det blir alltid såhär när jag har för många idéer, för många eldar som brinner samtidig,  då märker jag inte av att allt börjar gå lite fortare, lite fortare…och det var också en av orsakerna till att jag bestämde mej att idag gå och ta ett lab prov på mitt thyroxinvärde. Har ju hypotyreos och alltid då och då måste min medicindos justeras (thyroxin) ofta ligger den bra men ibland går kroppen på övervarv (lite som man sku vara hög på energi) och ibland segar den ner och då blir allt lite tungt och jag blir gråtmild och skör. Det är lite som en balansgång på en skör tråd. Ofta håller jag mej där uppe, fint balanserande men ibland så trillar jag….

Å trillade gjorde jag  här om kvällen. Det var så mycket negativt den dagen. Att tillslut när jag stod där på kvällen och febrilt öppnade de stenhårda locken på de packade lådorna så fingrarna nästan blödde i min desperation att hitta bestick så barnen kunde äta kvällsmål…stötte jag på en korg full av gammal kattbajs (tydligen hade den trott det var dens sandlåda) och under den ringlade sig intorkat kiss på golvet. Tillslut när jag kånkade ner fel låda (inte den med besticken) så tittar 12 åringen på mej, “hur e det mamma?” Då brister det. Trött, ont och totalt dränerad på energi brister jag i tårar och mina stackars pojkar (som aldrig sett mamma gråta) vet inte vart de ska ta vägen. 10 åringen springer upp till sitt rum av ren förskräckelse och 12 åringen hjälper mej snällt. Fick ta tillfället i akt och berätta att vuxna människor också kan bli så trötta att de till slut gråter. Människor gråter. Alla människor kan gråta. Pojkarna fick sig en tankeställare och var sedan väldigt hjälpsamma innan det var dags för att sova. Kände sedan att det var väldigt skönt dagen efter att ta en promenad med hundarna ner till platsen på bilden.

Ro och lugn för själen. ♡ En paus.