Att vara anhörig…

Natten är lång

Biip, biip, biip …trött kastar jag ett öga på telefonen, blodsocker 3,2 pil halft ner, blodsockernivån sjunker trots juicen han druckit för tjugo minuter sen. ”Vakna, vakna”…trött fumlar jag med handen på sänggaveln och får tag i en tom juice. Handen fortsätter. Nästa. Tom. Den tredje har lite kvar i sig. ”Vakna!” Väser jag tyst. Tjugofemte gången inatt, hinner jag  tänka. Trycker sugröret mot hans mun medan jag fortsätter viska. Han mumlar nåt ohörbart i sömnen och vänder irriterat bort huvudet. Jag kryper upp. Puffar till honom. ”Juice, du måste ta juice, du är låg…hallå.” Svagt mummel. Jag skakar om honom. Jag skakar även om min hjärna, mina tankar. Shit. Pumpen. Måste stänga av pumpen. Nu. Bip. Pumpen är avstängd, inget mer insulin i den kroppen nu. ”Vakna. ” Yrvaken. Motvilligt sätter han sig upp i sömnen. Sippar. Försöker dricka.  Drar luft.  Släpper därefter sin tunga, trötta kropp tillbaka mot madrassen med en duns. Lillebror rör oroligt på sig i sin spjälsäng. Bara han inte vaknar. En liten stämma skär genom natten. ”Mamma! Komma mammas säng!” Bara att hjälpa honom över. Jag. Lillebror. Storebror (pappa bortrest), en hund och en katt. Alla i samma säng. Trött drar jag efter andan. Kastar en suddig blick mot telefonen vars display lyser upp den mörka natten en aning. Blodsockret fortfarande 3,2. Stig nu. Snälla. Vänta. Inte somna. Är för trött. Fumlar med telefonen sätter på ett larm till om femton minuter. Biip. Biip. Biip. Jag rycker till. Är det telefonlarmet? Nej. Blodsockernivån sjunker. Igen. Skuffar försiktigt till lillebror som sparkat av täcket av både honom och storebror. Storebror är kall. Shit. Plötsligt slår det mej att programmet i telefonen alltid visar lite högre värde. Fumlar efter mätaren. Trycker den mot armen. Mäter. 2,8 . Borde ta och picka fingret. För trött. Ingen tid. Vet ju att det ligger ännu lägre där. Slänger av mej täcket och rusar upp. Ut i mörkret. Snubblar över tågbanor och tåg innan jag snavar iväg mot trappan.. Juice. Mera juice. Nu. Snabbt. Rusar upp tillbaka och drar upp storebror i ett ryck med insikten att han nu måste vakna och få i sig mera socker, ordentligt med juice. ”Vakna! Det är 2,8, du måste dricka!” Storebror hänger med huvudet, helt slut. Totalt tom på energi. Jag kan höra min egen puls. Tänk om det är försent. Tänk om han legat så lågt så länge nu att hjärnan gått in på sparlåga. Stängt av. Tänk om han inte vaknar?! Tänk om hjärnan legat på för låg sockernivå  för länge…  Jag ruskar till honom och ropar ännu högre. ”Vakna!! Vakna!! Nu! Du måste dricka!!!” Han vill välta, kasta sig ner tillbaka mot den mjuka natten. Tillbaka till den mjuka ostörda, sköna, tillvaron. Jag håller emot. Jag spjärnar. Allt vad jag kan. Han måste sitta. Han måste dricka. Han måste få i sig juice. Nu. Herregud. En kort bön går iväg. Hjälp mej. Hjälp oss !

6 Replies to “Att vara anhörig…”

  1. Åååå…. kära DU ❤️
    Diabetes drabbar inte bara den enskilde. Den drabbar alla…
    Skickar kram och styrka för dig/ den som har diabetes och resterande familj!
    💫✨ 💞💞✨💫

  2. Kramar suck så bekant… Mina 2 D1:or snart 18 år… de var 3 och 4 då det började …. nu ska de strax klara sig själv… men …. att rädda liv det är det det är fråga om … vi är livs räddare … vi orkar inte men måste ändå… stora kramar och massor med krafter! Minns du är värd mycket mer än en guldmedalj fylld med diamanter !!!!!

    1. Ja, vad hemskt..jag bävar redan för att “han ska klara sig själv” å då e dit ju många år…Det är så, vi måste. Tack för tröstande ord! 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *