En vit fjäder ♡

En vit fjäder låg där. Under sängen. Precis efter att min svåger tagit sitt sista andetag här på jorden. En vit fjäder. Det var sjuksköterskan som såg den och visade den. Vilket tecken,  vilken värme. Ängeln lämnade ett spår av sig. Jag (som utbildad sjukskötare) vet att det kan hända oförklarliga saker då en människa går bort…ett exempel är när min mosters man gick bort, då blåste någon ut ljuset som brann intill honom. Helt av sig själv slocknade ljuset. Min övertygelse är att det kommer budbärare/änglar och tar med våra kära till andra sidan och lämnar små ,kanske tröstande tecken för dem som blir kvar. Vi tar hand om honom nu. Han kommer med oss.

En sådan otrolig tomhet han lämnar efter sig…Danne, vår Danne. Ha det bra där borta, tills vi ses en dag! Vi sköter om din hund, Pantis nu ett tag nu tills allt lugnar ner sig. 

Ingen blir glad av din ankomst..

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena….(ur Tove Janssons höstvisan). Av och an har jag funderat hur jag ska få till ett blogginlägg i de här dystra tiderna… därav det långa uppehållet. När allt känns mörkt och sorgset. För en blogg ska förmedla något, gärna kanske något man blir glad av, inspirerad av eller kanske upprymd av. Tyvärr, måste jag göra er besvikna. Ingen glädje i det här inlägget.

Jag är borta från landet, påväg mot höga kusten, vilket borde vara en glädje i sig, men med mej i bagaget har jag en oerhörd tyngd. Kappsäcken känns tung. Vetskapen om att vi snart är en färre i familjen (min mans systers familj)  gör allting nattsvart. Det som varit avlägset kryper nu närmare.  Det blir en dyster jul. En dyster framtid. Hur jag än letar finner jag ingen glädje. Inte under någon sten. Ingenstans. Alla går sönder på sitt sätt och det är inget man kan göra något åt. Du är inte välkommen, döden. Ingen blir glad av din ankomst. Du fattas oss inte. Fem blir fyra och plötsligt ska alla på något konstigt vis hitta en ny väg att vandra. En väg som ingen kan veta eller ana hur ska bli. Framtiden är oviss.

Som en vårdag…

Klockan åtta smög jag mej in till stallet där två damer tittade på mej storögt, förnöjda med natten frustade de välmående. Se tassade jag vidare ut mot ensilaget och fyllde påsarna med mat…sku jag inte alls förstå mej på månader skulle jag ha sagt; vilken vår morgon! Med den friska ensilage doften i näsan och med morgonsolen sakta stigande på den ljusa himlen kändes det plötsligt som vår. Vilken underbar känsla. Jag riktigt drog på stegen och passade på att dra långa andetag och fylla mitt inre med den här ljuva morgonen. För det var precis vad den var. Ljuv 

Att fylla livet med positiva saker. Vet ni, jag har nyss hittat Marks och Jonas podd så nu lyssnar jag för fullt bakåt på en massa inspelade avsnitt. Jag blir så varm om hjärtat av att höra dem. Varje gång jag hittar såna saker…kan vara en blogg som ger positiv energi, kan vara en podd så suger jag i mej. För vem behöver inte i dessa mörka tider? Energi boost. Så om ni missat deras podd (Mark Levengood och Jonas Gardell) så googlar man bara marks och jonas podd så kan man lyssna  efterhand.

Dagen fortskrider och jag är så glad över mitt nya fågelhus. Jag älskar att få ta del av de små livens liv. Inte bara jag utan också mina barn har jag smittat med mitt genuina fågelintresse. Sen de var små har jag alltid varit noga med att lära skillnad på kråka, korp, råka och kaja. Även småfåglarnas namn säger jag högt.  De ska inte tro att alla stora svarta fåglar är kråkor…eller att alla fiskmåsar är måsar…nej, det finns skrattmås, trut, tärna osv. Hade en barn bok om fåglar och deras ägg med vackra illustrationer när jag var liten och därav föddes nog ett intresse. Tar nog inte länge innan hönsen är tillbaka här på gården.  

Talgoxarna, titor och mesar trängs för att få ta del av de fettrika nötterna

 

Idag. en ny dag.  Lillen har jag fört till dagis och nu trivs han så bra att det inte är nåt gråt alls vid lämning. 

När man vet att alla trivs på sina nya platser så mår ett modershjärta bra. På tal om moder och hjärta så kommer också mannen hem över helgen…passar på att hämta hem lite saker sådär innan flyttlasset drar hem den 15 december. Så egentligen ska jag nu fortsätta mina skisser på smycken jag funderar på till min kurs….känns som om det inte kommer att vara jätte mycket ostörd tid i helgen.

Så ha en bra dag! Nu ska jag fortsätta skissa.

Backa bandet, leva som förr

 

 

Höstdagarna seglar förbi, än ingen kyla i siktet..Nu njuter jag av dimma och dis medan jag försöker styra upp mina idéer. Det är som om naturen drar efter andan nu…förbereder sig för den långa, mörka vintern. Småfåglarnas sång är nästan borta, då de flyttat in i djupare skogar, bara de ihärdiga talgoxarna  som letar material och fett för att klara den kalla årstiden. Någon korp kraxar då och då och påminner mej om att jag är på rätt väg.. . Tyst och stilla. Alla förbereder sig, inställer sig på “överlevnadsmode”. De som kan flyr, flyger till varmare trakter, de allra tuffaste stannar. Om än i ide eller på låga kroppstemperaturer vilande långt nere i marken. Det är nu de sista skrovmålen görs innan man intar den där mjuka, sköna bäddplatsen…De tuffaste tuffa kommer att pulsera fram i djup snö, leta febrilt efter föda och och ta sig fram.

Det är precis det jag önskar göra. Ta mej fram trots motstånd, storm och kyla. Jag önskar gå emot normen. Bo på min gård. Ha höns, får, alpackor, en ko. Kunna spinna och färga mitt egen garn (ge till farmor som är begåvad när det kommer till stickning), få härliga ekologiska tröjor till barnen….smida mina egna smycken, odla min egen mat….en dröm att ha i sikte då resten av världen snurrar alldeles för fort. Jag har lust att skrika ut, dra i nödbromsen innan det är försent. FÅ folk att inse. Man kan göra själv. Man kan ta tillvara mer. Man kan använda igen. Man kan äta fint kött endast på helgen. Gå tillbaka. Backa bandet.  Stoppa upp. Lyssna. Ta in. Spräcka bubblan. Våga släppa på saker. Inte köpa nytt. Återanvända. Jag hoppas innerligt att man mer och mer börjar inse vilken cirkus vi lever i. Jag hoppas fler och fler kan och vågar ta steget bort från karusellen.

Leva enkelt.

 


Höga kusten i siktet ♡

Halloj!

I tjocka, sköna yllesockor går jag här omkring här hemma och inväntar energi och bara är, fundera på att tömma köksspisen på aska och sätta igång en tvättmaskin. Trött efter en tidigmorgon igår då väckarklockan ringde 05:20 och  jag valsade in på jobb som sjukskötare bland åldringarna. När man jobbat helg så får man unna sig en dag ledigt ♡. Bara vara. Bara låta hjärnan arbeta men kroppen vila….om nu det går ihop..

Fast.. har lite svårt att varva ner…Det är ett enda virr, varr i mitt huvud nu..mycket program i november om man säger så. Dagen började också kaotiskt och ni vet när det börjar sådär så är det svårt att riktigt varva ner.. Det började med att mellanbror inte hittade sin diabetesväska (den han alltid ska bära med sig). Vi letade. Och letade. Först lugnt. Sen halvt stressande. Sedan springande. Stanna upp. Tänka. Var hade du den senast…någonstans i desperationen (då man vet skoltaxin kommer och tiden går förbi alla tidtabeller) så blir det pajkastning. Du hade den! Vem hade den? Vart ha du satt den? Tänk!! I paniken cyklar han ner till farfar kollar hans bil (för där var den en stund igår). Inget. Tillslut hittar vi den längst ner i bykkorgen… Var det inte husspöket så var det den minsta…tror på det sistnämnda. Jag skrattade. Vi skrattade. Sen råkar ju den mellersta ha en sådan underbar assistent i skolan så hon hade råkat köra förbi honom (då han cyklade till farfars bil 300 m bort) och vek in på vår gård för att ta  med mannen till skolan. 

Blev en för sen start för alla denna måndag morgon, men så kan det vara. Veckan har “kickat” igång om man säger så..

Vet ni, nu kan jag inte hålla mej längre. Nu måste jag berätta vart jag ska i slutet på denna månad! Till höga kusten! Höga kusten, kan ni fatta? Det finns inte ord som beskriver min glädje att få sätta sig helt ensam i bilen och köra 5 timmar upp längs den svenska kusten till ett makalöst, naturvackert höga kusten!

 

Pirrigt känns det också. Varför, vet jag inte riktigt. Eller jo. Eftersom jag gör det ensam känns det lite pirrigt. Det känns lite pirrigt att köra  till ett ställe där jag aldrig förr varit. Dels…ska jag hitta fram? För att ändå göra resan så avslappnad som jag tänkt (att jag slipper stressa på kanske isiga vägar..) så tänker jag tjuvstarta en dag innan. Planerar ta med kameran och stanna till på vägen. Dels måste jag hitta nåt ställe att övernatta på då jag annars anlände kvällen innan kursstart. Jag ska få träffa nya människor som alla har samma dröm att göra fina silversmycken! Ja, ni hörde rätt! Inspirerad av min favorit bloggerska tänker jag nu ta en ädelmetall och försöka förvandla det till något vackert. Något som har kontext och djup. Något som väcker känslor.

Tänker alltså gå en kurs i silversmide och jag har redan designat ringar och armband som jag ska utveckla. Allt i äkta sterling silver.

Så inom en snar framtid, kanske mot vårkanten så kan jag hoppeligen också sälja av dessa ♡. Vi får se vad det blir. 

Ta steget..ut i det okända

He’s coming home for x-mas!

Så är halloween över, pust…jag är ju sådan som gillar att fixa och ofta brinner glöden starkare än förnuftet. För egentligen så tar det nog all must ur mej att vara ensam mamma till tre killar, ha en häst och två hundar och inte sova om nätterna…men sen ändå vill jag ju så mycket när det kommer till barnen. Och när jag vill något starkt så resonerar inte hjärnan längre förnuftigt då tas kraften från det där “extra lagret” som finns där någonstans. Barnen har pratat om Halloween länge och.. ja, då kan man inte riktigt hålla sig borta.. Sådan är jag. Lägger liksom i en växel som egentligen inte finns och sedan när allt är över så är jag helt slut. Nå, bara att vila upp sig sedan.

Trivs som bäst när inte alla “måsten” hopar sig utan när jag får lite tid till att sitta ner och ta en mugg te och smida ideér.  Fundera på nya fotomotiv och få tanka kraft och idéer för konsten. Sen är det ju så att när det blir för hektiskt så är det något annat som inte hinns med och oftast blir det hemmet, då jag prioriterar djuren..så en ordentlig städning sku inte sitta fel heller. Dit for min lediga lördag känns det som….asch.. 😉

Nya kameran har ju kommit och har ju knappt hunnit bekanta oss..så igår kväll gjorde jag en promenad med Chico och passade på att ta kameran. Åland. Höst. Än någon  vecka känns det som…blev plötsligt varmt igen så vintern känns ännu avlägsen. Väntar nog ändå på den. Väntar på snön. Väntar på att få leka med min två åring i snön..den här mamman växer aldrig upp. 😉

Väntar på att få skrinna…tänke faktiskt om jag skulle våga mej på långfärds skridskoåkning i år. Kanske med Lucy som drag hjälp? Hoppas, hoppas det blir en vinter med is och snö. Är så länge sedan jag upplevde det nu känns det som.

Nu har vi också bestämt oss för att ta steget, steget ut i det okända.  Den här gången är jag faktiskt lite rädd.. på riktigt. Men vi har bestämt oss. Han flyttar hem. Det känns som det enda rätta. Magkänslan. Magkänslan har fått styra. Den känslan jag alltid försökt hitta och gå efter och som alltid leder en rätt. Den känslan kan dock vara svår att hitta ibland…och länge har vi velat fram och tillbaka.  Ensamheten ifrån varandra har också utvecklat och stärkt oss, men nu räcker det. Nu vill vi vara tillsammans. Har vari ifrån varandra nu sedan juni…(jo han var hemma på semester där i juli).

Så vi har bestämt att han lämnar Malaga och flyttar hem tillbaka. Han säger alltså upp sig. Jag har alltid förespråkat liv och frihet före pengar och fina jobbtitlar. Nu visar vi att vi står för just de orden. Han lämnar en säker mark, säker inkomst och kommer hem. För kärleken är starkare. Framtiden är oviss och för tillfället finns inget jobb här på Åland som skulle motsvara det han hade, så nu har vi bestämt att han kommer hem, hem till gården.  Sen får vi se, hur länge skeppet flyter och hur vi får ekonomin att gå ihop. Men den som inte vågar, vinner inte heller. Det är min starka tro. Nu ska vi ta tag i vårt hus och göra klart allt som inte är färdigt med material från vår egen skog.  Vi ska leva skärgårds liv på riktigt. Vi ska fiska. Vi ska ta vara på naturen. Vi ska vara fysiska och vara mycket utomhus.

Allting löser sig. Så är det. Så har det alltid gjort. Den som vågar vinner, så är det. Hur kan min övertygelse vara så stark…för att vi gjort det förut och har fått det så starkt till oss, som ett gåva, som ett slags pris? Kan man säga så?  Tar man steget ut i total ovisshet så brukar det finnas en stor osynlig hand som “rewardar” (vad heter det?) och “för” en rätt… Förstår ni? Våga lita på ovisshet. Våga våga. Bära eller brista, han kommer hem till jul.