Ta steget..ut i det okända

He’s coming home for x-mas!

Så är halloween över, pust…jag är ju sådan som gillar att fixa och ofta brinner glöden starkare än förnuftet. För egentligen så tar det nog all must ur mej att vara ensam mamma till tre killar, ha en häst och två hundar och inte sova om nätterna…men sen ändå vill jag ju så mycket när det kommer till barnen. Och när jag vill något starkt så resonerar inte hjärnan längre förnuftigt då tas kraften från det där “extra lagret” som finns där någonstans. Barnen har pratat om Halloween länge och.. ja, då kan man inte riktigt hålla sig borta.. Sådan är jag. Lägger liksom i en växel som egentligen inte finns och sedan när allt är över så är jag helt slut. Nå, bara att vila upp sig sedan.

Trivs som bäst när inte alla “måsten” hopar sig utan när jag får lite tid till att sitta ner och ta en mugg te och smida ideér.  Fundera på nya fotomotiv och få tanka kraft och idéer för konsten. Sen är det ju så att när det blir för hektiskt så är det något annat som inte hinns med och oftast blir det hemmet, då jag prioriterar djuren..så en ordentlig städning sku inte sitta fel heller. Dit for min lediga lördag känns det som….asch.. 😉

Nya kameran har ju kommit och har ju knappt hunnit bekanta oss..så igår kväll gjorde jag en promenad med Chico och passade på att ta kameran. Åland. Höst. Än någon  vecka känns det som…blev plötsligt varmt igen så vintern känns ännu avlägsen. Väntar nog ändå på den. Väntar på snön. Väntar på att få leka med min två åring i snön..den här mamman växer aldrig upp. 😉

Väntar på att få skrinna…tänke faktiskt om jag skulle våga mej på långfärds skridskoåkning i år. Kanske med Lucy som drag hjälp? Hoppas, hoppas det blir en vinter med is och snö. Är så länge sedan jag upplevde det nu känns det som.

Nu har vi också bestämt oss för att ta steget, steget ut i det okända.  Den här gången är jag faktiskt lite rädd.. på riktigt. Men vi har bestämt oss. Han flyttar hem. Det känns som det enda rätta. Magkänslan. Magkänslan har fått styra. Den känslan jag alltid försökt hitta och gå efter och som alltid leder en rätt. Den känslan kan dock vara svår att hitta ibland…och länge har vi velat fram och tillbaka.  Ensamheten ifrån varandra har också utvecklat och stärkt oss, men nu räcker det. Nu vill vi vara tillsammans. Har vari ifrån varandra nu sedan juni…(jo han var hemma på semester där i juli).

Så vi har bestämt att han lämnar Malaga och flyttar hem tillbaka. Han säger alltså upp sig. Jag har alltid förespråkat liv och frihet före pengar och fina jobbtitlar. Nu visar vi att vi står för just de orden. Han lämnar en säker mark, säker inkomst och kommer hem. För kärleken är starkare. Framtiden är oviss och för tillfället finns inget jobb här på Åland som skulle motsvara det han hade, så nu har vi bestämt att han kommer hem, hem till gården.  Sen får vi se, hur länge skeppet flyter och hur vi får ekonomin att gå ihop. Men den som inte vågar, vinner inte heller. Det är min starka tro. Nu ska vi ta tag i vårt hus och göra klart allt som inte är färdigt med material från vår egen skog.  Vi ska leva skärgårds liv på riktigt. Vi ska fiska. Vi ska ta vara på naturen. Vi ska vara fysiska och vara mycket utomhus.

Allting löser sig. Så är det. Så har det alltid gjort. Den som vågar vinner, så är det. Hur kan min övertygelse vara så stark…för att vi gjort det förut och har fått det så starkt till oss, som ett gåva, som ett slags pris? Kan man säga så?  Tar man steget ut i total ovisshet så brukar det finnas en stor osynlig hand som “rewardar” (vad heter det?) och “för” en rätt… Förstår ni? Våga lita på ovisshet. Våga våga. Bära eller brista, han kommer hem till jul. 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *