En roman…om en vardag..

Isen bågnade, höjde sig och sjönk, och ibland kom kanonskottet av fest och förströelse som jagade kalla kårar av förtjusning över ryggraden på lilla My. Måtte de idioterna inte komma ut för att rädda mig, tänkte hon. Det skulle förstöra alltsammans.  Ur Trollvinter s. 116

Igen vaknade dom till ett winterwonderland! Det värsta var bara att hon förlagt adaptern till  kameraladdaren som nu stod där i ett hörn och skämdes, alldeles förfärligt död. Den måste hittas. Det måste tas fina foton. Tanten med pekpinnen pratade bak i hennes huvud.

Det fanns ingenting vackrare än när natten hade svept sitt tjocka snötäcke över ön. Bäddat in den i en romantisk sömn. Allt blir bra.  En bit av himmelriket hade landat alldeles utanför deras trappa. Vitt, fluffigt och mjukt.  Att springa omkring som lilla My och slänga sig i de mjuka drivorna var en lockande tanke. Till hästarnas nöjda frustande ljud skottade hon plikttroget gården. Lycklig av allt det fina. Någonstans i bakhuvudet hörde hon hans röst. “Om det fryser på är det bäst att få bort det..” Han var inte hemma och det skulle nog inte frysa på så förfärligt. Men i alla fall. Fanns ingen som fick igång den gamla traktorn nu. Han, som bemästrade den, var någonstans på vägen i det stora landet Spanien, körande i deras nya, bil. Någonstans i bakhuvudet klämde tanken till…”kör försiktigt se efter dem, han ska snart bli fyra barns pappa och han behövs..” Sommardäck…i ett vintrigt Europa. . det var klart oron kom.

Köket hade igen antagit en bråkig form, nyss hade det varit skinande rent då 3 års kalas hade ägt rum. Huset hade fyllts av glada människor, sen hade vardagen åter tagit plats. En vardag med sjukdom och elände. I två dagar hade den minsta suttit på soffan snorig och hängig tittat på sina favoritprogram på tv, när han var klar och redo att igen hoppa på dagiståget för en ny vardag så kom nästa sjuktåg farande. Ett sjuktåg som förde med sig allt för höga blodsockervärden och natten som hade varit  hade inneburit ett evigt vakande för att ösa på med mer och mer insulin för ett otacksamt blodsocker som vägrade tygla sig.

Allt för sällan fick den minsta i magen en åtanke. Stackars barn. Herregud. Det dåliga samvetet slog ett rappt slag i hennes ansikte. Nu sitter du ner och klappar om magen, damen med pekpinnen var tillbaka… Fast magen var så stor som den borde vara i vecka 20 betedde den sig så bra, så det knappt märktes att hon bar på ett nytt liv. Hjärtljuden var bra och än så länge nöjde den sig med att bara “vara”. Bra så.  Det var bara om promenaderna i den djupa snön i skogen blev lite för långa som den kunde göra sig påmind.

Hon sippade på sitt te och tittade ut. Tänk att fågelhus med fågelmat kunde innebära en sådan fröjd? Flera minuter per dag kunde hon ägna sig åt att iaktta dessa små liv och förundra sig över deras idoga arbete. Nu var det bofinkar, domherrar, hackspett, sparvar, gulhämpling men allra mest talgoxar och blåmesar som flög av och an och åt av det som bjöds.

Tänk så livet hade ändrat. Från ett väldigt hektiskt liv i London med heltidsstudier satt hon nu där på sin skärgårdsö och blickade ut på småfåglarna och planerade för den kommande våren. Den allt för snabbt snurrande världen hade igen antagit en behaglig rytm och ingen stress fanns på kartan (förutom små deadlines att hålla då och då men det var rimligt). Nu handlade vardagen mest om att se till så barnen hade rena kläder i sina skåp, så mat fanns och så de egna små projekten blev påbörjade och avslutade.  Men utan det ena, fanns knappast insikt att värdesätta det andra. På nåt vis hade rötterna dragit och barndomsdrömmen om egen gård och många barn och djur höll på att ta form.

Nu var det bara en vecka eller två innan första kullen höns skulle komma. Härliga småliv. Om det var nåt som älskades stort så var det att gå ut till hönsen och prata med dem, plocka ägg och fixa fint. I år skulle det bli bruna, chokladbruna, gröna och blåa ägg, var tanken. En get hage fanns med i planerna och givetvis getter till den. Odlingarna skulle förstoras och självhushållningen skulle få ta allt mer plats. Barnen pratade om kossor. De vill så gärna ha kossor…. Men någonstans hade hon lärt sig att allt på engång kunde bli övermäktigt så att bygga upp lite i gången var tanken. Det måste fortfarande finnas tid till skapande. Å det var lustigt för till viss del tog ju hela trädgårdsarbetet och odlande också och tillfredsställde den biten, sommartid. Pyssel, måleri, hantverk allt gick liksom hand i hand och födde samma ådra.

 

En liten gnagande oro fanns där och rev då och då. Tavlan. Tavlan till London hade inte fått ett penseldrag sedan två veckor tillbaka och klockan gick. Om det var något en graviditet gjorde så var det nog att lättjan smög sig på…eller orken sinade mer och mer. Trots järntabletter och vitaminer. Vissa dagar gick förbi ändå. Utan att man fick så mycket till stånd. Man kanske fick en bykmaskin med kläder upphängd, man städade stallet och plockade upp lite här och där och sedan var det mörkt. Med mörkret kom tröttheten smygande och den allt tyngre bakdelen hamnade oftast i soffan. Men med solen kom mer energi, den formeln var glasklar. Så framåt våren skulle hon piggna i. Självdisciplin, rapp-där kom ett piskslag. Mycket väl visste hon att de flesta människor ändå jobbade under hela sina gravididteter (vilket hon gjort förr hon också) så fanns ingen orsak att vara lat. Alls.

Mer kunde väl det förklaras med att det kreativa lite försvann under en graviditet. Vardagen tog sitt, sen den där brinnande känslan över att skapa bara låg där på halv låga och flammade till då och då. Det där att hjärnan fortfarande gick på utan hänsyn att kroppen inte orkade mer i samma takt var en ekvation som inte gick ihop. Den hade aldrig insett att när natten blev sönderhackad så fungerade inte kroppen mer som den skulle, inte optimalt. Det hade inte hjärnan fattat. Alls. Å en ständig fight dem två emellan tog väldigt mycket energi i anspråk… Suck. Speciellt idag, orken var borta. Plikttrogen hade hon ändå alltid varit och det som skulle göras, skulle det oavsett. Det var dags att sätta punkt, var nog inte många som hade orkat ända hit. Ända till slutet. För inlägget var inte särskilt upplyftande på något sätt. Utan mest bara ett utdrag ur en vardag. Så hoppas ni alla andra är mycket mer energiska! För det är en härlig känsla när man sprudlar av energi. Ta tillvara på den. Jag återkommer imorgon…med kanske? Ny energi?

 

tretusen ideér..

“Mamma ordnar det nog, sa mumintrollet.” Ur kometen kommer s.78

Den känslan får jag…fast jag egentligen inte alls känner så…. på nåt vis att nu slänger jag ur mej en massa knasiga idéer så barn och alla hör, egentligen utan att tänka igenom allting. Idéerna är av sådan karaktär att barnen lyser upp som ljus och fyller i “jättebra ide!” ..fast det kanske inte är en jättebra idé. Och en gnagande oro fyller mitt inre att jag gör dem besvikna. Ja, det jag svamlar om är mina tusen idéer om denna gård som innefattar än det ena och det andra djuret…planteringar…växthus…men å andra sidan slår det mej…att allt det där innebär en massa jobb!! Orkar jag? Snart fyra barns mamma…som sover varannan natt..samtidigt är jag ju sådan att har jag inte tillräckligt runt mej så blir jag lätt apatisk. Behöver ha tusen och en saker på g….men var går gränsen? Det är det som är det svåra. Ska jag binda upp mej med djur som ska mjölkas varje dag, två ggr/dag? Fast å andra sidan sku jag jättegärna göra ost.. Sku jättegärna kunna vänja mina barn med eget producerat och ekologiskt i vår giftiga värld. Å barnen vill gärna ha sin salukärra om sommaren vid vägen där de säljer grödor och ägg. Kan den utvecklas? Kan den vara fylld av tomater, gurkor, ägg, potatis, morot…kanske ost? Tycker tanken är lockande. Att man först kan stanna bilen här i vår by för att köpa ekologisk potatis, dill och ägg sedan köra några hundra meter vidare och köpa sig färsk fisk ur svärfars låda.

 

Det finns så mycket fördelar att ha djur och barn…de lär sig så himla mycket. Men sen kommer den där varnande rösten där någonstans i bakhuvudet….ska du ensam bära hela lasset så blir det för övermäktigt. Så funderar verkligen nu dag ut och dag in var och hur vi ska börja.. för till den slutsatsen kommer jag alltid. Börja nånstans, se vad du orkar med och ta mer an efter. Eller hur? Låter inte det vettigt? Stiger gärna upp i ottan och mjölkar getter för att sen gå in och laga ost…skicka iväg barn till dagis och skola och sedan få några timmar till mitt skapande. Sen kommer jag förstås att ha en liten, liten som också behöver dias tänkte jag skriva (haha) men med tider för djuren som inte sammanträffar med min mans jobb så sku det fungera..kanske?

Ja, ni hör…ojoj..ibland sku det bara vara skönt att trycka på någonstans “off” knapp…

 

In between

“Nu kommer jag! skrek hon. Utan att tveka satte lilla My av nerför backen i rak linje. Mumintrollet tittade upp med ena ögat och såg att hon skulle klara det. Hennes lilla ilskna ansikte var präglat av glad säkerhet och benen stod styva som pinnar i backen. ” Ur Trollvinter. s.81

Så känns det lite nu. Jag har kommit ur den tröttaste fasen och lägger nu i en högre växel igen.  Hela vår värld har brakat runt om oss (litterally) men ändå känns det som om vi kickar igång med fart. Kom barra, sa hon och kavlade upp ärmarna. Känner mej lite som lilla My faktiskt, men släpa på det tunga lasset det ska jag-för snart är det lätt igen (bilden ovan) 😉

Vips så ställdes mitt arbetsrum igen i ordning. Vips, så grundmålade jag en ny canvas. Vips, så lade jag grunden för den nya målningen så nu gäller det bara att bygga upp tavlan bit för bit…vet inte om jag ska våga skriva vad “det nya” har för arbetsnamn…för tänk om jag står där med ett färdigt verk som jag bara vill riva i bitar av frustration för att det inte blev som det skulle? Det händer. Och varje gång jag kastar mej in i en ny resa. Dvs. en ny målning tar form så vet jag att jag ska gå igenom en emotionell berg och dalbana. För det är konstigt. Alltid i något skede backar jag några meter och skådar mitt verk (gör jag ofta förstås) och plötsligt griper odugligheten tag i mej med sina fula klor och jag står där och darrar medan någon viskar i mitt öra “du är oduglig”…”se nu vad du gjort”….”det där blir inget”….”du kan lika gärna börja om din odugliga, lilla piece of shit”…. JA! Ni förstår. Det är inte lätt. Fast nu efter lite erfarenhet vet jag att det KAN fortfarande bli bra och min inre röst skriker “SHUT UP! JAG ÄR BARA HALVVÄGS! DET BLIR BRA TILLSLUT SKA DU SE! DITT JÄKLA KRYP!” Ni förstår. Det är inte lätt att vara konstnär när man rivs och slits mellan ytterligheter.

Det fanns tider jag lät den där förfärliga inre rösten slita mej i tu. Det slutade med att jag ångestfyllt nästan satt och grät över min oduglighet.  Tills jag rätade på ryggen, ryckte på axlarna och skrek tillbaka till det fula trynet. “FINE! Om det inte blir bra, så är det bara att börja om!” För om det är nåt som jag blivit mer och mer under tidens gång så är det lite av en perfektionist. Nu mer vill jag inte släppa ifrån mej sådant som jag inte är 100% nöjd med…..och ja, tja i början kanske det var annorlunda….eller vi säger så här.. jag trodde kanske jag inte kunde bättre och nu ser jag tillbaka på vissa verk med en viss skam. Må erkännas. Å dessa hade jag gärna samlat tillbaka och eldat upp i en brasa på gården. Men. Sen får man bara svälja och inse att kanske nu den där som köpte just den tavlan ändå gillade den (på nåt konstigt vis). Tur i alla fall att man utvecklas kan jag känna. O ja, nu säger jag det. Temat för följande tavlor heter “in between” utan dess mer förklaringar, så får alla tro och tolka själv i detta läge.

2019…ett stormigt nytt år!

2019…Nytt år

Det började i alla fall med dunder och brak. Sådan storm har Åland aldrig någonsin varit med om tidigare, vilka orkanbyar! Så pass att vi inte vågade ta oss hem den dagen vi hade tänkt från fastlandet för då blåste värsta stormen på havet. Jag upplever gärna storm från stranden men inte från en båt där fjortonmeter höga vågor plötsligt kan slå till. Vi kan bara skatta oss lyckliga som hade åkt till fastlandet i helgen och “bara” behövde ta del av alla skadorna. För de är några. 🙁

Taket på vår ladugård har flugit iväg i stora bitar…skogen ligger som plocke pinn som om det varit riktiga tromber som lyft lite träd här och där i skogen. Aldrig har vi varit med om dess like. Tar nog hela våren att reda upp. Som tur har inga djur kommit till skada. Skulle de ha varit ute i stormen hade de nog troligen fått takplåtar flygande mot sig. Usch.

Sådan bedrövelse är inte rolig att se och i skrivandets stund har faktiskt inte ens hela Åland fått tillbaka sin ström. Min pappa sitter över 50nde timmen utan ström… I såna här tider känner jag en oerhörd tacksamhet att jag bor på en gård där vi har olika eldningsmöjligheter, både vedspis och kakelugnar. Men otroligt hur sårbart samhälle vi lever i! Både fast telefonnät och mobilnät slogs ut. Man kunde inte nå folk! Obehjälpligt vandrar tankarna till om en främmande makt sku vilja oss illa så sku de snabbt kunna klippa av all kontakt så ingen skulle veta nåt! Till om med radion slutade fungera i ett skede (visserligen pga ett mänskligt fel men ändå…) Tänk att vara helt avskuren från all info om något skulle hända. Skrämmande tanke.

 

 

Känner mej lite kluven nu…detta plask väcker ett litet frö inom mej som borde vakna först till våren..Jag kommer på mej själv med att planera våra odlingar för sommaren och får nästan lust att gå ut i trädgården och pyssla. Fast egentligen vill jag ha kall sträng vinter en, två månader till så vi får våra isar och djup snö…men envisas det med att bli regn och plask så slänger jag ut julen nu i helgen och plockar sedan in våren. 😉 Genom att ta ex några äppelträds kvistar in i en vas och kanske börja så lite krasse och annat smått. Tror jag ska börja skissa lite på våra sommarplanteringar..fast det blir vinter…. för planera kan man alltid, och kanske skulle jag kunna börja beställa lite frön? Snart börjar också programmet Mandelmanns och då får jag ännu mera vår och sommarlängtan. Fast nu ska jag försöka hålla mej i nuet. Tror förresten att jag kommit på temat för mina nya målningar och nu brinner jag faktiskt lite för att igen ställa mitt rum i ordning. Målrummet, här inne. Det har tyvärr hunnit bli lite  av ett förvaringsrum. Nu ska det åter ställas om och förutom målningar har jag lite andra planer som innefattar en klaffbyrå med mycket färgpennor och akvarell. Sen varvar jag i vår tills jag rott i land mina projekt. Mer om det då jag kommit igång.

Tack Borgå för de senaste dagarna! Besöket var igen för kort…Tack till dem jag hann träffa, för slalomhäng och för härligt långa samtal. Ack vad man behöver dessa!  Och… ledsen igen till alla som jag inte hann höra av mej till. =( Alltid så där att man inte hinner med alla man önskade. Känner mej alltid lika ledsen. Tänker att kompisar tänker att, “nu kom hon och inte orkade hon höra av sig.” Vill bara poängtera att så är det inte. Hinner inte ens träffa hela familjen alltid. Att dessutom vara gravid gör att mitt behov av vila är stort, för stort.  Men kommer troligen igen på sportlovet och då ska jag minsann hinna träffa er alla som jag inte hann med nu!