Som man bäddar får man ligga…uttryckligen.

My har plockat pepparriskor igen, sa pappan. Förra året plockade hon flugsvampar. Vi får hoppas att det blir kantareller nästa år, sa mamman. Eller åtminstone vinkremlor. Det är alltid bra att leva i hoppet, anmärkte lilla My och skrockade för sig själv. Ur det Osynliga barnet s.101

Uppgiven, med stora fåniga ögon sitter man här, ligger man här, tassar man försiktigt omkring, ibland, då och då, tills det spänner och stramar då lägger man sig ner igen. Platt. Eländiga elände, tänkte jag när de tittade ner på mej i sjukhussängen på BB.”Oj, då. Du har sammandragningar, om man bara såg till dem kunde man tro att du ska föda.” “Bromsmedicin?” “Ja, jo..” gynekologen kliade sig i skägget. “Ibland ger man kortison för att barnets lungor ska utvecklas…lite snabbare…men det är från vecka 33, du är just under gränsen..” Han övervägde för sig själv. “Bricanyl, ge bricanyl.” Tusen och en gånger fick jag förklara om och om igen att “nej, jag känner inte av sammandragningarna.. knappt.” Senare framkom också att under vecka 35 föder man inte på Åland, eller så föder man och så skickas man iväg med helikopter till Åbo. Åbo? Nej tack. Har åkt helikopter tillräckligt och tanken på att eventuellt tvingas föda barn ensam i Åbo känns inte lockande. Alls. Faktiskt.

Det gick inte. Borde ha vetat. Borde förstås ha anat. Man kan inte jobba dubbla skift och springa på som om man har eld i baken då man är stor som en elefant. Men när man inget känner, blir det svårt. Fjärde barnet och hon förstår inte bättre? Så rätt åt henne. Andra människor kanske skulle klara av det här med att ligga stilla på ett annat sätt, kanske rent av njuta? För mej är det inte så. Inte fast min hjärna försöker samarbeta med att stänga av allting. Alla tankar, alla idéer…allt är borta. Sitter som en alzheimers patient och stirrar ut i intet. Känns det som.

Helt urblåst i huvudet. Inga tankar, ingen inspiration, ingenting infinner sig. Som om någon knyckt den delen av hjärnan. En total oförmåga att överhuvudtaget planera, fundera eller strukturera något, har infunnit sig. Någonslags limboland, där jag går runt som en fräsande zombie som mest mår lite halvt illa, suckar, stönar och gör vardagen väldigt outhärdlig, mest för mej själv men frågar man barnen är jag säkert inte den roligaste mamman just nu, heller…
Kunde jag inte bara få sova ett par veckor nu, gå i ide? Usch, låter själviskt. Det är klart att tiden går snabbare då man är omringad av folk att prata med, då hjärnkontoret får hållas igång lite…Har i alla fall altan dörren öppen så jag får höra det ljuva fågelkvittret. Sen att jag får ignorera alla växter som skriker “behöver planteras om”, “håller på och dör” osv. är bara nåt jag får träna på. Blunda. Inte se. Kanske mamma hinner och kan. Det vill säga min mamma. Hon anländer snart med maken. Så mannen får den tid han behöver till gården. Ska det inte vara för det faktum att vi faktiskt har folk på gång hit (till uthyrningsstugorna) hade det inte varit någon fara, men nu har vi deadlines som måste hålla.

Oj,oj. Tror nog vi hinner bara vi får den hjälp vi behöver (försöker peppa mej själv med lite positiva tankar, är SÅ lätt att bryta ihop). Bara någon ser efter 3 åringen så han slipper sitta fastklistrad i tv-rutan från att han kommer hem från dagis. Bara nån kanske lagar mat så mannen slipper komma in för dens skull och stå vid spisen. Bara nån ser på våra listor och säger det där kan jag göra.

Måste ändå skryta med barnen. De har sett sin sköra mor. De har sett tårarna, hopplösheten när allting runnit över och den mellersta frågat, varför är dina ögon så blanka mamma? Barnen är så duktiga. Jag skriver upp på en lista, ger dem den där blicken “inte läge för bråk nu” och de läser med långa tänder… byta vatten till höns, plocka ägg, ge kaninerna mat, städa kaninbur, ge hönsen mat, kolla mineral och halm status getter…och de jublar tänkte jag skriva. Nej. De suckar, ibland mer, ibland mindre. Men de hjälper till. De förstår. Om det kanske ändå inte alltid känns så trevligt att komma hem när de vet att det finns en lista på grejer som måste göras. Sen igen. Så är livet på en bondgård. De måste de också lära sig. Har man djur så sköter man om dem. De kommer före allt. Det är en bra lärdom kan jag tycka.

Ok, nu ska jag inte tråka ut er andra med en massa tung, ångestfylld text. Det är så här det är hos oss nu, bara att acceptera och försöka göra det bästa av allt. Klara min man och mina barn av situationen är det bara att gratulera, för nu är det inte lätt för någon. 🙁 Precis när jag ska sätta punkt gör den lille någonstans kullerbytta där inne. Gör sig påmind jämnt och ständigt….undrar vad det är för en liten filur…??

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *