Livet är skört, njut…

Kramen blev lång då han äntligen återfick liv i sina ögon.

Klockan 04 kom han och ruskade om mej. Jag insåg ganska snabbt att något inte var som det skulle så jag rusade upp efter min man in i sonens sovrum. Där låg mitt hjärta och ryckte och knyckte som i en annan värld. Fick snabbt förklarat för mej att han varit låg i blodsocker gång på gång och att han serverats juice efter juice. Så har det ju varit rätt ofta och alltid har blodsockret stigit. Den natten var annorlunda. Han drack juice men precis när han skulle lämna honom för att se på det stigande blodsockerkurvan så gick han in i en kramp istället. “Hämta glucagensprutan” väste jag, varpå jag stack honom i låret. Han var ännu inte i denna värld. Försökte dra upp honom och sitta i ett omfamnande grepp. Ögonen var borta, ryckande fortsatte om än svagare och längre emellan.

Mammas hjärta. “Hallå, e du med?” “Vakna!” Tryckte den slappa kroppen mot mej, den slappa kroppen som snart igen skulle sjuda av liv. Blodsocker efter blodsocker togs. Det steg. Sakta, men det steg. Tillslut började pupillerna få liv igen, tillslut började han komma tillbaka om än allt annat än pigg. Snart slog allt över i illamående och gång efter gång sprang han till toaletten och spydde. Osäkerheten vägrade släppa greppet. Skulle vi få i honom tillräckligt, om han nu igen skulle bli låg skulle han sakna sockerreserver eftersom vi tömt levern med hjälp av glucagen sprutan. Det skulle betyda att han inte skulle vakna mer. Blodsockret började gå ner igen. Efter samtal med läkaren på akuten valde jag ändå med is i magen att avvakta eftersom det slutade sjunka. Ifall det skulle sjunka ytterligare måste vi komma in och tanka upp honom med glukos. Var femte minut matades han, ibland spydde han, ibland gick det. Blodsockret stannade, sjönk en aning, steg igen och sakta men säkert avtog illamåendet och vi kunde pusta ut. Nu gällde det att fylla på “förrådet”. Diabetessjukskötaren ringde. “Håll honom runt 10, kolhydratrik kost..”

Det jag undrar fortfarande är hur länge det tar innan “förrådet är påfyllt” ingen vet. Inte läkaren. Inte sjukskötaren. Gårdagen gick med han på ena sidan i soffan slumrandes och mej på andra sidan. Så trötta. Så trötta.

Att se sitt eget barn försvinna på det sättet är en erfarenhet man klarar sig utan men någonstans steg ändå sjukskötaren fram i mej och ganska iskallt skötte jag honom utan att låta känslorna rinna över. Innan jag “landat” och kunde pusta ut. Då var jag så trött av den psykiska stress det ändå innebar att se sitt hjärta tömmas på liv på det viset med en blandning att vara vaken från 04…så vi somnade tillsammans på soffan och någonstans där inne tog igen tacksamheten över. Tack för att det gick så bra. Tack för att allt ordnade sig. TACK!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *