Bror Duktig. Always by your side bro´

Med en blek bror som allt mer sjunker in i en annan värld, som blir bara stirrigare och stirrigare, som till slut sluddrar fram konstiga svar, vars ben inte längre håller…

“Mamma, mamma han är så låg att han är helt råddig…”

Suck. Storebror. Storebror. Det är ju verkligen inte meningen att det ska gå så… men ändå händer det då och då och jag hoppas innerligt att ärren läker och att det inte utvecklas till något negativt med åren. Han som fick ta ansvar för tidigt. Alldeles för tidigt. Jag pratar om diabetes och det oförutsägbara med den sjukdomen. Tänk om ärren blivit för djupa..

Citerade ovan en händelse som hände på Grönalund den här hösten. Alla förstår att pojkarna ville springa själva omkring i olika karuseller, vi var alltid mycket noggranna med att berätta var vi kunde hittas och telefonerna var på. Även förmånen med stämpel på handen som gör att de får gå före kön (beviljas mot läkarintyg om långa kötider kan medföra risker) hjälpte inte denna gång. Vi hade även blodsockret på telefonen. Men. Det hände ändå. Mycket folk, hög volym och har man inte då telefonen fastklistrad framför ögonen så händer det att man kan missa lågt blodsocker värde, trots att det inte skulle få hända. Den dagen blev han så låg att han snuddade på tröskeln till att svimma och storebror fick ta smällen. Igen en gång. Med det menar jag att han fick ta paniken, han fick känna känslan “måste hitta hjälp nu!”

Med en blek bror som blir bara stirrigare och stirrigare, som till slut sluddrar fram konstiga svar, vars ben inte längre håller och han måste sätta sig ner precis, rakt på den plats som det råkar sig. Känslan när man inte vet om man ska våga lämna honom och springa iväg. Känslan innan man famlande får fram telefonen och darrande slår numret till mamma och pappa och hoppas att de svarar trots att de knappt hör ringsignalen. Den känslan. Den skulle jag helst aldrig låta något av mina barn behöva känna. Ändå har han. Just han. Ansvarsfulla storebror fått känna.

Man skulle behöva vara intill hela tiden, men han vill inte. Någonstans måste jag också “släppa” på greppet… Ibland är det faktiskt praktiskt omöjligt att ständigt gå bakom som en skugga. Ibland vill de gå själva, de vill inte ha mamma eller pappa flåsande i nacken. Dessa gånger är en ansvarsfull bror bra. En duktig storebror. Själv vill han så gärna. Han vill bli stor, klara sig själv, övernatta hos kompisar, cykla iväg själv. Men det går inte! Ett, tu, tre så är han där igen. Låg i blodsocker och med en hjärna som är så omtöcknad att han inte förmår förstå att han behöver juice. Plötsligt. Ofta kommer bror med, kanske inte för att han alltid vill utan ibland kanske av en känsla av ren och skär skyldighet. Han kanske vet att vi inte har passligt, just då, och är rädd för den besvikelse ett nekande svar innebär för lillebror. Den känslan.

Vi vet. Vi vet hur han beter sig om man inget gör och han blir låg. Han lägger sig ner och “sover” för han är såå trött. Det har hänt upprepade gånger i hemmet. Lägger sig ner, “orkar inte”…. På grönan fixade det sig. Vi klarade upp det.

Men…mitt hjärta brister när de stora, bruna ögonen så ofta bönar och ber. “Kan jag inte få fara på dagsverke dit och dit?” “Kan jag inte får övernatta hos…” men snälla, älsklings hjärta!! När det INTE GÅÅÅR. Jag kan inte sitta intill. “Men jag kan själv…men jag kan själv..”

🖤Neej mitt hjärta, du kan inte själv. Inte än.🖤

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *