Bohemians may or may not be wanderers, adventurers, or vagabonds.

“Han kommer sen när han kommer, sa mumintrollets mamma. Det sa han i början , och han kom varje gång, så han gör det väl nu också.” Ur det osynliga barnet: Hatifnattarnas hemlighet s.119-120.

Vet ni det är en rätt skön tillvaro att ta livet som det kommer. Han kommer sen när han kommer…Jag säger inte att jag alltid varit sådan, nej, tvärtom har jag varit väldigt klängande och osäker när jag tänker tillbaka till gamla tider (och gamla pojkvänner). I guess, att det kommer med åldern och kanske när man helt kan slappna av i sin relation. Förr var jag livrädd att mista kärleken men allt efter att åren gått har jag mer och mer börjat inse att whats gonna happen, will happen…you know? Ödet styr och min väg är förutbestämd. När man kommer till det, så inser man att det liksom är lika bra att luta sig bak och enjoy the ride för, det går som det går. Förstår ni? Å vad gäller utseende och åldrande så är du aldrig yngre än idag, så enjoy! Ser du rynkor här och där, hey, efter nåt år ser du tillbaka till idag och tänker “WOW, hur snygg jag var!” 😉 SÅ ENJOY idag annars går livet förbi och man var liksom aldrig nöjd? VA? Tiden är förbi för att våndas med dåligt självförtroende! Det är bortkastad tid, livet är för kort för att inte känna sig bekväm, vacker och sexig. LEV när du lever!! (Det kan jag skriva ett helt nytt inlägg om) ha,ha.

Sen har jag bestämt att är man vänlig, givmild och har ett öppet sinne så får man så mycket tillbaka. Helt konkret har jag så många exempel på det (hoppas fylla på med mer ex framåt). Ett snabbt exempel som jag kommer att tänka på var engång på en parkering där man sku betala i biljettautomat. Så gjorde jag. Sedan sprang jag mitt ärende väldigt snabbt och stod plötsligt vid bilen med allt för mycket tid kvar på min lapp. Då bestämde jag mej för att gå tillbaka till parkeringsautomaten och stack in lappen lite löst, för någon annan att ta. Precis när jag ska starta och åka i från så ser jag en man som tar min lapp. =) Det tar inte länge, så står jag igen i samma situation men denna gång gräver jag efter mynt och inser att jag inte har så det räcker (gick inte att betala via telefonen) men då i samma stund jag står där och gräver så kommer en kvinna fram till mej och ger sin lapp där det ännu finns tid kvar så det räcker! KARMA! 

Det är riktigt spännande att se på mina barn, hur olika de är. Ena tar livet mera med en klackspark den andra följer mer efter. Nyfikna och hjälpsamma. Den minsta får jag lite vibbar att även han blir rätt framåt. Orädd, envis och utan självbevarelsedrift som deras mor, det är tyvärr inte bara positivt…tror olycksstatistiken är högre bland såna. Texten med tanke på den svartvita bilden.

Despacito, liksom….när det blir för intensivt här inne i vår lilla trea så sätter jag på despacito musikvideon… det får den minsta att helt sluta med vad han gjorde då hans kropp bara vill dansa.

Ibland sku jag bara vilja sälja allt, bo på en strand, måla, skapa och vara en del av moder jord. Dagens tankar. Ha en bra dag alla! Snart är det sommar där uppe i vinterlandet! Jag fröjds med er åt alla vårtecken nu. Härligt!!

Vardag, vardag where are you..

Påsklovet eller half term går lite trögt nu faktiskt…Igår spenderade vi halva dagen i en stor park med både skating, lekpark för den lille och fotbollsutrymme. Idag regnar det. Idag blir det alltså inneaktivitet..jag ska måla, skriva..och barnen tvingar jag en stund att vara kreativa. Dvs rita med lillebror lite, inget de sku göra utan “gun to their heads”…om man säger så..men ibland får inte fria viljan tillgång till hela dagen. Ha, nu kommer den äldsta med ett 1000 bitars pussel, hur ska det gå med en tvååring?? I know..

Min studiekamrat har flyttat in och jag är så tacksam!! Hon sköter hundarna helt, jag bara tackar och tar emot. Som bäst tillagar hon rysk soppa som lunch för oss alla. Otroligt varm människa som jag är så tacksam att ha i mitt liv! Idag fyller också min andra halva år och vi har sjungit för honom och fått se honom öppna sina presenter där i sollandet. Önskar vi kunde vara där med honom.

Hittade en fin staty i bishop parken i går intill Themsen i Putney (har jag sagt att det bor en liten skulptör i mej oxå? Har tänkt om jag sku hitta någon kurs i Spanien..). Den heter protection och det föreställer en kvinna (mamma?) som håller upp sitt barn undan fara, tolkar jag det som. Som mamma kan man identifiera sig med den.

Hönsen dog.

Hönsen dog. Alla hönsen dog. Hur hade jag åtagit mej att sköta så mycket när jag uppenbarligen inte klarade det? Jag hade bara glömt dem. Inte gett dem vatten, inte mat. När jag väl upptäckte mitt förfärliga misstag så låg de alla där, döda. Tårarna rann ner för kinderna när jag snörvlade till och vaknade. Det var mitt in natten..vilken dröm. Mardröm. Att misslyckas så totalt, nåt man trodde man klarade. Återspeglar det kanske det faktum att jag är ensam nu? Tre barn, två hundar, min skola…är det mitt undermedvetna som försöker säga “Nu-gäller-det”.  Helst ska ja inte glömma mat och vatten här 😉

Tivolit är här för att stanna, denna månad och nästa…bara att bita ihop och försöka fixa det. Någon viskar, sänk kraven… och det är precis det jag nu måste göra. Det kan inte råda lika hårda regler för barnens spelande till exempel, det får bara bli lite mera skärmtid för husfridens skull (hur illa jag än gillar det). Hundarna får klara sig med kortare länkar. Dagarna måste blir kortare och nätterna längre helt enkelt. Med allt från två till fyra väckningar per natt (som blodsockret på diabetes 1:an kräver) är man inte sig själv. När vi var två vuxna så delade vi, varannan natt fick man sova ostört (och då klarar man det). Nu sover jag inte en enda natt.

Bara två månader. Bara två. Men när man sänker kraven på allt och låter livet gå lite mer i slow motion så går det. Att man sen däckar klockan nio på kvällen gör inget.

Påsken har regnat bort, familjen har varit här och det har varit full rulle. Härligt, givande, utmattande och bara intensivt. Time to breath.

Muminpappan vände sig mot sin familj och sa: Jag tror vi klarar oss. Naturligtvis klarar vi oss, sa muminmamman. Jag sitter här och väntar på vårt nya hem.Det är bara skurkar det går illa för.  Ur Farlig midsommar 2.33

Vägskäl

Det finns många vägskäl att ta. Hur ska man veta vart i världen man ska vända sig?

Magkänslan. Följ den. Låt det bära eller brista. Om det skiter sig? Då lär du  dej massor på vägen.

Jag satt hemma på Åland, målade, målade och målade i min ensamhet (pga sjukdomshistorian diab typ1 hade vi inga andra alt än att ena måste vara hemma och ta emot från skolan, en diabetiker kan aldrig lämnas ensam.) Jag minns att jag tänkte att nu har jag varit hemma mamma med barn över 10 år…om det inte snart är min tur, så när är det? Hemma-mamma rollen var självvald och jag gillade läget tills en dag då jag insåg att nu är jag 36 år…om jag inte gör något nu med mitt liv, så när kommer jag? Will I ever? Någonstans innerst inne fanns ett behov att förutom vara mamma till mina tre fina killar också göra något själv. Självförverkligande kanske? Jag såg det inte som om jag offrade något för att förverkliga mig själv utan snarare att…nu var det dags. Någonstans tänkte jag att nu slänger jag ut mej på djupt vatten och så får vi se vad som händer.

Så jag slängde in en ansökan till University of the Arts London, också en till Danmark, Köpenhamn the royal Danish academy of finearts. Lämnade in allting (detta gjorde jag vintern 2017) och minns att jag sa åt min man “ja, nu kanske vi flyttar?” Den möjligheten fanns, fast ingen av oss faktiskt ansåg det särskilt troligt. Så vi pratade inte om det alls, eftersom jag var övertygad om att min konst inte kommer föra mej till såna platser (UAL is a world Top 6 university for art and design according to the QS World University Rankings®) så den dagen svaret kom att jag blivit antagen för intervju till London så trodde jag jag sku svimma..

Det blev inte bättre när jag tagit mej till London och var ett kvarter från skolan och insåg att jag mötte en massa människor kånkande med stora “portfolios” (typ 1 meter gånger 1 m grejer) medan jag kom med ett större fotoalbum där jag gjort ett försök till att fixa ihop en portfolio enligt beskrivningar på youtube. När de tittar på mej förvånat och undrar var resten är så vill jag bara sjunka genom jorden…och ursäktar mej genom att vara helt ärlig. Har inte målat så många år, har inte så mycket och trodde man bara sku välja vissa utvalda konstverk…

Plötsligt händer det…jag blir antagen och det blir London för oss. Mannen börjar genast leta arbete i London och det är inte så svårt inom IT och det blir en hel del att tänka på. Hur ska vi göra med gården? Ska vi hyra ut huset? Vad ska hända med höns, hästar, katt? Det låter mycket jag vet. Men inget är omöjligt och med den känslan, det vill säga… “livet är kort, gör du inget så händer inget heller” så rullade vi upp ärmarna och började. Huset hyrs ut (nedervåningen, mycket lämpligt för oss att bara släpa upp alla möbler), hästarna placeras ut, hönsen flyttar och katten blev kvar med hyresgästen, hundarna följde med till London. Allting ordnade sig!

Våga ta steget.

När hälsan är borta

Livet är otroligt orättvist. Jo, god morgon från London solen skiner faktiskt en stund nu..dagligen går jag förbi dessa tiggare som ligger på gatan i sina sovsäckar och det skär i hjärtat på mej. När barnen är med blir det inte att passera utan att dela med sig men annars gör jag som andra och skyndar förbi. .. Endel ser man att är höga och missbrukare..säkert är de flesta det eller har varit. Då tänker jag lite elakt ibland att det är självvalt! Men det är nu kanske inte så simpelt heller…vem vet vad de har varit med om och om man själv varit med om samma saker hur sku ens liv se ut då?

Man vad gör man när man inte har hälsan längre? Livet är ju hälsa! Å den tar man för givet!! Sen när man inte längre har den så vet man först vad man mist. Ja, det blir djupt idag då vi har detta i vår närfamilj som bäst…går inte en dag utan att jag förundras över livets lotteri. Ett, ett två-du ska ut-liksom. Som om döden står och pekar på oss alla uppradade och så pekar han på slumpvalda…så känns det. Ingen går säker. Det är bara rena turen om man får ha hälsan. Ja, det är så fruktansvärt orättvist att en familj bara plötsligt kan slås i spillror.  Speciellt då det finns barn med i bilden. Obegripligt. Obeskrivbart. Det gör bara ont ändå långt in i själen. Mina böner, min klagan, min desperation hjälper inte…

Vårregnet smattrar…

Vårregnet smattrar utanför mot marken medan jag får höra melankoliskt munspel som min två åring bjuder på…inte bara idag ska det regna utan även hela nästa vecka. Synd, då jag får hit min mamma, hennes man och min syster med barn över påsk. Lite roligare att titta på vaktparaden vid slottet i sol än i regn…lite roligare att traska på i London i sol än i regn…ja, ni got the point.

 

Igår fyllde jag med min vän på inspirations kontot och tog oss till Green Park för att se alla gallerier där runt, som vanligt slutade vi på mall galleries  dit man själv kan söka för att få sin konst upphängd. Man kan lite mer identifiera sig med det stället än dessa lyx gallerier där artisten oftast är långt i övre medelåldern och hållit på ett bra tag. På Mall galleries hittade jag pandan också. Önskar jag hade extra pengar och kunde köpa lite konst…på Mall galleries (som ligger nära Buckingham palace, mellan det och  trafalgar square)  ligger priserna på några hundra pund till 25 000 pund tror jag den dyraste låg på. Allt sånt är ju förstås intressant för oss konst studeranden.

Idag ska jag till ikea en sväng och köpa nåt lakan till då familjen väller in på lördag. Sen e det också sista veckan min man är kvar, han reser på måndag och så blir vi särbos ett par månader. Så ikväll tar vi sista kvällen all alone och går på bio och äter nåt gott. Int alls avundsjuk när jag ser att det är sol (som alltid) i Malaga och temperaturen ligger runt 18 grader. Men har nu ändå faktiskt bestämt att jag inte ska sukta efter det, flyttar ju ner i juni (då lär där vara alldeles för varmt) och fixra med allt det roliga, boendet.

Älskar att inreda hus…så ni vet att jag är lite ivrig. Så snart är det bye, bye London och Hola Espana! Kommer inte ändå att lämna London helt utan till exempel Mall galleries kan man ställa ut sin konst fast man inte är fast boende här och med mina studiekompisar här så lär nog resorna hit bli många.

Livets ryggsäck är välpackad (barn-utomlands)

Teater, musikaler, gallerier….bara att välja och vraka här i London. På fredagen var vi och tittade på teatern “möss och människor” skriven av John Steinbeck. Bara vi två. Sen gick vi förbi en restaurang och slog oss ner och beställde röd vin. Vino tinto. Det är så skönt att bara få vara en stund alldeles själva och bolla tankar över framtiden. Mycket som ska funderas på och planeras. Och det är ju ingen av oss speciellt duktiga på…Vi har insett med åren att “det ordnar sig” fungerar rätt bra! Men, fungerade bättre utan familj…barnen (speciellt den ena) behöver ha vissa planer klara på förhand för att det ska kännas tryggt.

Det är förvånansvärt många människor som lever i någon slags villfarelse att man inte kan flytta sedan då man har familj och barn. VA? Varför inte? Ju mindre barnen är desto lättare ja. Men att flytta och byta skola, få nya kompisar gör barnen starkare och deras  självförtroende växer när de märker att de klarar det. Plötsligt har de nya vänner och kanske ett nytt språk. Som med allting här i världen utsätts man för nya utmaningar, och när man  klarar det så stärks man som individ, eller hur? Livets trappa, några steg upp, ett steg bak..så börjar man igen ett steg upp…

 

Jag älskar det faktum att det är så mångkulturellt i det här landet. Vi är röda, gula och gröna och barnen märker att det fungerar precis lika fast men ser olika ut. Det vidgar deras vyer, det främmande blir inte längre främmande. Love it! Och jag hoppas verkligen att jag bidrar som förälder med vingar till mina barn så de vågar och kan flyga precis vart de vill när de blir stora. Att de kan ha hela världen som deras spelplatta.

Pratade med en barndomskompis som varit med om precis samma (hade flyttat endel och bytt skolor som liten) och hon berättade att så länge tryggheten fanns hos föräldrarna och “hemma” (var i världen det än var) så kändes det tryggt för henne. Det har stärkt henne och hon står nu orädd och stark inför livets utmaningar.

SÅ ja, vi ser det som en enorm gåva man kan ge sina barn. En möjlighet att lära sig ett nytt språk flytande och bli mångkulturell, det är redskap man kommer långt med här i livet, med den packningen i livets ryggsäck.

Så våga flyg! Ta nya jobb utomlands och se det som spännande äventyr!

Lite te och så ett djupt andetag….

Vilken solig dag. Vilken härlig dag…försöker vara positivt..har precis slagit mej ner vid bordet och drar in av de slokande rosa liljorna som sprider av sin sista harmoni nu..sippar på mitt gröna te och försöker lugna min puls. Herregud, vilken morgon. Rena, rama cirkusen. Ena skriker högre än den andra till slut hörs en smäll då storebror fått nog av den mellersta….snart 12 år och tar fortfarande till händerna då orden tar slut. Sen världens tjut när straffet blir spelfritt i kväll. Suck. Sa jag att vi sitter i en alldeles för liten lägenhet….?

Såna här stunder vill jag bara blunda och fly till mitt drömhus.. förresten de som har barn i lämplig ålder så kan jag rekommendera Peter Rabbit filmen som går på bio nu där får man som trädgårdsälskande romantiker förbluffas. Vilka trädgårdar!! Här på bilden nedan är ena huset från filmen. Ljuvligt engelskt. En egen ateljé i utbygganden….oj,oj…

Idag är det min och min mans kväll. Ikväll har vi barnvakt och vi ska göra nåt trevligt tillsammans. Har insett att man måste ge sig själva såna stunder annars äter vardagen upp en ganska snabbt. Kanske blir det bio med middag. Vi får se.

Härlig tid utomhus här i England nu. Gräsmattorna är tjocka och gröna (de försvinner ju aldrig på vintern så det tar inte länge innan de är tjocka, gröna och doftar gräs så här års), blommorna blommar och fåglarna ser man flyga med kvistar och ris i näbbarna. Våren är här! Blundar man och bara lyssnar till fågelkvittret…så intensivt…det sjunger liv om alltihop. Älskar den här tiden. Så idag ska jag ta lilleman ut till parken och bara slå mej ner på en bänk medan han får roa sig med ekorrarna (finns mängd och  massor av dem) så ska jag försöka fylla på med lite D-vitamin.

Annars känner jag mej ganska omotiverad just nu..jag går till skolan sitter ner några timmar,  målar lite detaljer på tavlan av min minsta några timmar. Vad ska man göra när man blir omotiverad? Jo, man ska gå på utställningar, man ska låta alla tentakler vara ute och bara låta sig inspireras. Man ska klippa och klistra, man ska skissa, man ska fila på idéer, man ska läsa och sen överföra allt kladd i sin research journal…men när orken tar slut? Påsklovet kommer lägligt kan jag väl tycka och jag vet att inspirationen kommer…så idag behövs bara en “slapp-dag” tillsammans med den minsta…

Muminpappan vände sig mot sin familj och sa: Jag tror vi klarar oss!

Ur Farlig midsommars.33

Bred ut dina vingar och flyg!

Det första jag målade när jag började konstskolan var denna. Det föreställer mej och min inre röst. Min korp. Nej, jag är ingen häxa.. men jag har lärt mej att med åren lyssna till vad som sägs till mej, hur underligt det än låter.  Ibland kommer det som en mycket stark känsla (kan kallas intuition). SÅÅÅ många gånger det har hjälpt mej! Ofta, ofta (alltid) får jag en känsla, att nu bör jag kolla blodsockret på R, och när jag så gör (har lärt mej att följa den) så är det alltid något på tok, antingen för lågt för högt nåt som kräver en justering med insulin. Det lustiga var att när jag började skissa på min korp, har ett block med korpar ur olika vinklar så hände en lustig sak. Jag lämnade blocket öppet på bordet och vi gick ut hela familjen. När jag kommer tillbaka och ska fortsätta med mina teckningar så ligger det en svart fjäder på mitt block!!! Mycket märkligt…det fanns inget som var gjort av fjädrar runt där jag satt eller någon jacka eller nåt annat som hade kunnat innehålla såna….

Sen ser jag ju dessa korpar överallt i den här stan. Fick en intressant text skickad till mej som säger så här om korpen.

Korp. Var i din fulla andliga kraft och gränser upphör att existera. Min gåva till dig är att få framgång. Så nu är det dags-var kreativ, ta det avgörande steget, bred ut dina vingar och flyg. Ur boken Djurens språk av solöga.

Känner mej också en aning frustrerad (tog ut detta på min art tutor) sist i skolan. Det känns som jag står vid ett vägskäl. Som om mina händer varit “låsta” vid en viss sorts konst. Hur jag än försökt (eller har väl inte, på riktigt) att inte tänka så har handen ändå envist styrts av mina tankar. Hjärna och målandet går liksom inte ihop och det är där jag måste klippa banden. Jag vill inte leverera bilder. Jag vill leverera känslor och konst. Har också fått till mej “use your senses” och det är DÄR jag måste börja och sluta tänka. Bara flytten är förbi och jag fixat min egen studio där nere i sollandet så…..


Först får du hjälp och stöd i livet sen ska du klara dej själv. Breda ut dina vingar och flyg. As hard as you can! Tycker bilderna säger precis det!

 

Framtidsplaner…

Här sitter jag med en stor kopp te och värmer mej när London igen kände för att anta vinterskrud och 11 grader föll till 1. Tittar med sorg på de stackars blommande träden som nu är täckta av ett snö lager…nå, imorgon lovas det igen 11 grader och vår. Det är lustigt hur det skiljer sig länder emellan det här med hus och standard. Vi har enkla fönster glas….så när det är 1 grader ute är det inte speciellt varmt inne och gas värmen går för fullt. Ventilationen har de murat igen så vissa dagar vaknar vi med en massa fukt på insidan av rutorna..men bättre än många som får is på insidan av rutorna då det blir kallt ute.. London, England…står nog inför en förändring och kommer att få se över sin infrastruktur för klimatförändringarna är här för att stanna ..men husen och  samhället är inte förberedda.

Min skola (university Arts of London) har bestämt sig för att vi går på universitet alltså behöver de inte anstränga sig så mycket för oss. När jag tittar i min kalender (skolkalendern) är det tomt, tomt, tomt sen har vi vissa deadlines som ska följas (en essä som ska vara inlämnad i början på juni på 2000 ord) ett grupparbete och eget arbete innan. Men ändå. Jag betalar som alla andra högskolor och universitet en årssumma på 9250 pund (tar från minnet, kan kasta på nåt tio pund) och ja…jag vet inte.. känner mej lite besviken. Mycket, mycket eget arbete, ingen som berättar eller hjälper så…visst, man kan fråga om man är osäker och “boka” in professorer och lärare men års summan mot vad jag får känns inte riktigt rättvist. Nu har jag ju lärt mej mycket av det jag hade på min “inlärningslista” och tänker man att man sku betala en hyra här i London för en studio (ateljé) så är pengarna nog värt det..I alla fall för att komma till saken har vi nu bestämt att det fick bli ett år i London.  Utbildningen var (är) 3 årig och jag missar min graduation (själva sista utställningen öppnar mycket dörrar). Men. Jag är 37 år. Jag har målat innan jag började min utbildning och jag har sålt hälften av min konst, jag klarar mej nu också. Det blir hårdare, det blir tuffare att armbåga sig fram i konstvärlden men och andra sidan triggar det igång krigaren i mej. Så. Till vår plan. Min man har fått arbete i Spanien (där vi bott förr) i Malaga. Han åker ner och börjar sitt arbete i början på April, vi (jag, barnen och hundarna) stannar tills min skola är slut. Till sommaren åker vi till Åland, stannar upp till två månader och i augusti åker hela familjen ner till Malaga och börjar igen. Pust och smile. Kommer igen att tänka på killarna först och de får därför åka till Åland redan i början på sommaren så vi får till vårt boende där nere i lugn och ro (minstingen tar vi med oss). Så sånt. Det är verkligen inte lätt att få ett jobb i Spanien och när chansen kom kunde vi inte motstå den.

Jag vet en hemlighet. Solen. Solen. Solen. Vet ni hur mycket energi man får av den? Massor. Man blir en helt annan människa kan jag lova. Den ger så mycket energi och dagarna blir plötsligt så mycket längre. Så ni kan gissa vad vi gör nu på fritiden…kollar hus i Spanien. Vi vet så pass mycket att det kommer att bli i området i Marbella eller runt d.v.s Malaga och västerut. Naturen är så mycket vackrare där än på östra sidan (har bott på båda så vi vet) det blir genast grönare västerut.

Och vet ni, jag har en galen dröm (alltid haft) jag ska lära mej att surfa..eller…åtminstone  prova och se om jag gillar…vissa dagar kan man faktiskt det i det område, då det blåser lite mer.

Nu ska jag luta mej tillbaka och läsa klart boken “calm” av Tim Parks.