Vårregnet smattrar…

Vårregnet smattrar utanför mot marken medan jag får höra melankoliskt munspel som min två åring bjuder på…inte bara idag ska det regna utan även hela nästa vecka. Synd, då jag får hit min mamma, hennes man och min syster med barn över påsk. Lite roligare att titta på vaktparaden vid slottet i sol än i regn…lite roligare att traska på i London i sol än i regn…ja, ni got the point.

 

Igår fyllde jag med min vän på inspirations kontot och tog oss till Green Park för att se alla gallerier där runt, som vanligt slutade vi på mall galleries  dit man själv kan söka för att få sin konst upphängd. Man kan lite mer identifiera sig med det stället än dessa lyx gallerier där artisten oftast är långt i övre medelåldern och hållit på ett bra tag. På Mall galleries hittade jag pandan också. Önskar jag hade extra pengar och kunde köpa lite konst…på Mall galleries (som ligger nära Buckingham palace, mellan det och  trafalgar square)  ligger priserna på några hundra pund till 25 000 pund tror jag den dyraste låg på. Allt sånt är ju förstås intressant för oss konst studeranden.

Idag ska jag till ikea en sväng och köpa nåt lakan till då familjen väller in på lördag. Sen e det också sista veckan min man är kvar, han reser på måndag och så blir vi särbos ett par månader. Så ikväll tar vi sista kvällen all alone och går på bio och äter nåt gott. Int alls avundsjuk när jag ser att det är sol (som alltid) i Malaga och temperaturen ligger runt 18 grader. Men har nu ändå faktiskt bestämt att jag inte ska sukta efter det, flyttar ju ner i juni (då lär där vara alldeles för varmt) och fixra med allt det roliga, boendet.

Älskar att inreda hus…så ni vet att jag är lite ivrig. Så snart är det bye, bye London och Hola Espana! Kommer inte ändå att lämna London helt utan till exempel Mall galleries kan man ställa ut sin konst fast man inte är fast boende här och med mina studiekompisar här så lär nog resorna hit bli många.

Livets ryggsäck är välpackad (barn-utomlands)

Teater, musikaler, gallerier….bara att välja och vraka här i London. På fredagen var vi och tittade på teatern “möss och människor” skriven av John Steinbeck. Bara vi två. Sen gick vi förbi en restaurang och slog oss ner och beställde röd vin. Vino tinto. Det är så skönt att bara få vara en stund alldeles själva och bolla tankar över framtiden. Mycket som ska funderas på och planeras. Och det är ju ingen av oss speciellt duktiga på…Vi har insett med åren att “det ordnar sig” fungerar rätt bra! Men, fungerade bättre utan familj…barnen (speciellt den ena) behöver ha vissa planer klara på förhand för att det ska kännas tryggt.

Det är förvånansvärt många människor som lever i någon slags villfarelse att man inte kan flytta sedan då man har familj och barn. VA? Varför inte? Ju mindre barnen är desto lättare ja. Men att flytta och byta skola, få nya kompisar gör barnen starkare och deras  självförtroende växer när de märker att de klarar det. Plötsligt har de nya vänner och kanske ett nytt språk. Som med allting här i världen utsätts man för nya utmaningar, och när man  klarar det så stärks man som individ, eller hur? Livets trappa, några steg upp, ett steg bak..så börjar man igen ett steg upp…

 

Jag älskar det faktum att det är så mångkulturellt i det här landet. Vi är röda, gula och gröna och barnen märker att det fungerar precis lika fast men ser olika ut. Det vidgar deras vyer, det främmande blir inte längre främmande. Love it! Och jag hoppas verkligen att jag bidrar som förälder med vingar till mina barn så de vågar och kan flyga precis vart de vill när de blir stora. Att de kan ha hela världen som deras spelplatta.

Pratade med en barndomskompis som varit med om precis samma (hade flyttat endel och bytt skolor som liten) och hon berättade att så länge tryggheten fanns hos föräldrarna och “hemma” (var i världen det än var) så kändes det tryggt för henne. Det har stärkt henne och hon står nu orädd och stark inför livets utmaningar.

SÅ ja, vi ser det som en enorm gåva man kan ge sina barn. En möjlighet att lära sig ett nytt språk flytande och bli mångkulturell, det är redskap man kommer långt med här i livet, med den packningen i livets ryggsäck.

Så våga flyg! Ta nya jobb utomlands och se det som spännande äventyr!

Lite te och så ett djupt andetag….

Vilken solig dag. Vilken härlig dag…försöker vara positivt..har precis slagit mej ner vid bordet och drar in av de slokande rosa liljorna som sprider av sin sista harmoni nu..sippar på mitt gröna te och försöker lugna min puls. Herregud, vilken morgon. Rena, rama cirkusen. Ena skriker högre än den andra till slut hörs en smäll då storebror fått nog av den mellersta….snart 12 år och tar fortfarande till händerna då orden tar slut. Sen världens tjut när straffet blir spelfritt i kväll. Suck. Sa jag att vi sitter i en alldeles för liten lägenhet….?

Såna här stunder vill jag bara blunda och fly till mitt drömhus.. förresten de som har barn i lämplig ålder så kan jag rekommendera Peter Rabbit filmen som går på bio nu där får man som trädgårdsälskande romantiker förbluffas. Vilka trädgårdar!! Här på bilden nedan är ena huset från filmen. Ljuvligt engelskt. En egen ateljé i utbygganden….oj,oj…

Idag är det min och min mans kväll. Ikväll har vi barnvakt och vi ska göra nåt trevligt tillsammans. Har insett att man måste ge sig själva såna stunder annars äter vardagen upp en ganska snabbt. Kanske blir det bio med middag. Vi får se.

Härlig tid utomhus här i England nu. Gräsmattorna är tjocka och gröna (de försvinner ju aldrig på vintern så det tar inte länge innan de är tjocka, gröna och doftar gräs så här års), blommorna blommar och fåglarna ser man flyga med kvistar och ris i näbbarna. Våren är här! Blundar man och bara lyssnar till fågelkvittret…så intensivt…det sjunger liv om alltihop. Älskar den här tiden. Så idag ska jag ta lilleman ut till parken och bara slå mej ner på en bänk medan han får roa sig med ekorrarna (finns mängd och  massor av dem) så ska jag försöka fylla på med lite D-vitamin.

Annars känner jag mej ganska omotiverad just nu..jag går till skolan sitter ner några timmar,  målar lite detaljer på tavlan av min minsta några timmar. Vad ska man göra när man blir omotiverad? Jo, man ska gå på utställningar, man ska låta alla tentakler vara ute och bara låta sig inspireras. Man ska klippa och klistra, man ska skissa, man ska fila på idéer, man ska läsa och sen överföra allt kladd i sin research journal…men när orken tar slut? Påsklovet kommer lägligt kan jag väl tycka och jag vet att inspirationen kommer…så idag behövs bara en “slapp-dag” tillsammans med den minsta…

Muminpappan vände sig mot sin familj och sa: Jag tror vi klarar oss!

Ur Farlig midsommars.33

Bred ut dina vingar och flyg!

Det första jag målade när jag började konstskolan var denna. Det föreställer mej och min inre röst. Min korp. Nej, jag är ingen häxa.. men jag har lärt mej att med åren lyssna till vad som sägs till mej, hur underligt det än låter.  Ibland kommer det som en mycket stark känsla (kan kallas intuition). SÅÅÅ många gånger det har hjälpt mej! Ofta, ofta (alltid) får jag en känsla, att nu bör jag kolla blodsockret på R, och när jag så gör (har lärt mej att följa den) så är det alltid något på tok, antingen för lågt för högt nåt som kräver en justering med insulin. Det lustiga var att när jag började skissa på min korp, har ett block med korpar ur olika vinklar så hände en lustig sak. Jag lämnade blocket öppet på bordet och vi gick ut hela familjen. När jag kommer tillbaka och ska fortsätta med mina teckningar så ligger det en svart fjäder på mitt block!!! Mycket märkligt…det fanns inget som var gjort av fjädrar runt där jag satt eller någon jacka eller nåt annat som hade kunnat innehålla såna….

Sen ser jag ju dessa korpar överallt i den här stan. Fick en intressant text skickad till mej som säger så här om korpen.

Korp. Var i din fulla andliga kraft och gränser upphör att existera. Min gåva till dig är att få framgång. Så nu är det dags-var kreativ, ta det avgörande steget, bred ut dina vingar och flyg. Ur boken Djurens språk av solöga.

Känner mej också en aning frustrerad (tog ut detta på min art tutor) sist i skolan. Det känns som jag står vid ett vägskäl. Som om mina händer varit “låsta” vid en viss sorts konst. Hur jag än försökt (eller har väl inte, på riktigt) att inte tänka så har handen ändå envist styrts av mina tankar. Hjärna och målandet går liksom inte ihop och det är där jag måste klippa banden. Jag vill inte leverera bilder. Jag vill leverera känslor och konst. Har också fått till mej “use your senses” och det är DÄR jag måste börja och sluta tänka. Bara flytten är förbi och jag fixat min egen studio där nere i sollandet så…..


Först får du hjälp och stöd i livet sen ska du klara dej själv. Breda ut dina vingar och flyg. As hard as you can! Tycker bilderna säger precis det!

 

Framtidsplaner…

Här sitter jag med en stor kopp te och värmer mej när London igen kände för att anta vinterskrud och 11 grader föll till 1. Tittar med sorg på de stackars blommande träden som nu är täckta av ett snö lager…nå, imorgon lovas det igen 11 grader och vår. Det är lustigt hur det skiljer sig länder emellan det här med hus och standard. Vi har enkla fönster glas….så när det är 1 grader ute är det inte speciellt varmt inne och gas värmen går för fullt. Ventilationen har de murat igen så vissa dagar vaknar vi med en massa fukt på insidan av rutorna..men bättre än många som får is på insidan av rutorna då det blir kallt ute.. London, England…står nog inför en förändring och kommer att få se över sin infrastruktur för klimatförändringarna är här för att stanna ..men husen och  samhället är inte förberedda.

Min skola (university Arts of London) har bestämt sig för att vi går på universitet alltså behöver de inte anstränga sig så mycket för oss. När jag tittar i min kalender (skolkalendern) är det tomt, tomt, tomt sen har vi vissa deadlines som ska följas (en essä som ska vara inlämnad i början på juni på 2000 ord) ett grupparbete och eget arbete innan. Men ändå. Jag betalar som alla andra högskolor och universitet en årssumma på 9250 pund (tar från minnet, kan kasta på nåt tio pund) och ja…jag vet inte.. känner mej lite besviken. Mycket, mycket eget arbete, ingen som berättar eller hjälper så…visst, man kan fråga om man är osäker och “boka” in professorer och lärare men års summan mot vad jag får känns inte riktigt rättvist. Nu har jag ju lärt mej mycket av det jag hade på min “inlärningslista” och tänker man att man sku betala en hyra här i London för en studio (ateljé) så är pengarna nog värt det..I alla fall för att komma till saken har vi nu bestämt att det fick bli ett år i London.  Utbildningen var (är) 3 årig och jag missar min graduation (själva sista utställningen öppnar mycket dörrar). Men. Jag är 37 år. Jag har målat innan jag började min utbildning och jag har sålt hälften av min konst, jag klarar mej nu också. Det blir hårdare, det blir tuffare att armbåga sig fram i konstvärlden men och andra sidan triggar det igång krigaren i mej. Så. Till vår plan. Min man har fått arbete i Spanien (där vi bott förr) i Malaga. Han åker ner och börjar sitt arbete i början på April, vi (jag, barnen och hundarna) stannar tills min skola är slut. Till sommaren åker vi till Åland, stannar upp till två månader och i augusti åker hela familjen ner till Malaga och börjar igen. Pust och smile. Kommer igen att tänka på killarna först och de får därför åka till Åland redan i början på sommaren så vi får till vårt boende där nere i lugn och ro (minstingen tar vi med oss). Så sånt. Det är verkligen inte lätt att få ett jobb i Spanien och när chansen kom kunde vi inte motstå den.

Jag vet en hemlighet. Solen. Solen. Solen. Vet ni hur mycket energi man får av den? Massor. Man blir en helt annan människa kan jag lova. Den ger så mycket energi och dagarna blir plötsligt så mycket längre. Så ni kan gissa vad vi gör nu på fritiden…kollar hus i Spanien. Vi vet så pass mycket att det kommer att bli i området i Marbella eller runt d.v.s Malaga och västerut. Naturen är så mycket vackrare där än på östra sidan (har bott på båda så vi vet) det blir genast grönare västerut.

Och vet ni, jag har en galen dröm (alltid haft) jag ska lära mej att surfa..eller…åtminstone  prova och se om jag gillar…vissa dagar kan man faktiskt det i det område, då det blåser lite mer.

Nu ska jag luta mej tillbaka och läsa klart boken “calm” av Tim Parks.

Välkommen!

Nu. Tiden är  rätt. Hej igen, kan jag väl säga för dem som följt mej innan. Då på livetpawestergards som nu får stå orört som ett minne. Nu är tiden en annan. Jag är en annan. Åren har gått. Jag har lärt mej att andas. Att bara vara. Det är det, jag vill dela med er. Kanske kan man kalla det min inspirationskälla. Jag är konstnär (men gillar oxå annat skapande som sång, och att skriva) och jag ska här ta er med på min resa hur, var och när jag blir inspirerad, trött, behöver andas, mina vägskäl men från en slags mindfulness….konst perspektiv?   Tänker att jag gärna sitter ner en stund framför datorn och skriver ner lite, för det behöver jag. Kanske självutlämnande… bläddrar med ett öga i en julklappsbok jag fick, “världen enligt muminpappan” “Muminpappan tyckte nog att det var lite hemskt att såga sönder sitt eget golv, men samtidigt djupt tillfredställande” ur Farlig midsommar s.24

För att göra en lång bakgrund kort så tar jag det snabbt här, för det kan hjälpa till att få en helhet. Mamma (i första hand, till ett gäng killar, en 2 åring, snart 10 åring, och 11 åring) men också studerande (för tillfället), fru (ja, 11 år i sommar) konstnär (målar i olja och akryl..vad? Allt från natur till figurative. Endel konsttermer kommer i första hand på engelska då jag nu går på University of the Arts London och försöker hitta mej som konstnär..om man nu måste göra det).  Har flaxat på endel i mitt liv…(hade tur som hittade en likasinnad man med tanke på flaxandet) började med att bo i Prag (Tjeckien) 2009 senare flyttade vi ner till Spanien sedan tillbaka hem till Åland (mitt emellan Sverige och Finland) då en sjukdom också tog sig friheten att flytta in till oss (diabetes typ1 fick vår mellersta kille). Flyttade till England, London då jag valde att ta tag i mina konstnärsdrömmar och här är vi nu i London i en alldeles för liten lägenhet med våra två (stora) hundar, och fem personer i vår familj. Sådär. Pust. Kände att för de som är nya så kan en snabb spolning av vad som varit kanske ändå vara på sin plats. Kommer inte att fylla flödet nu med tavlor jag målat (den som är intresserad av det får gå in å titta på min facebook sida eller instagram, elinmattssonart).

Varje dag vaknar vi till en solstråle på 2 år allt från 06.30 till kl. 07:30 som i morse! Han är så glad, han är så go. Hans dagar går mest ut på att trycka sin kind hårt fast i våra och utbrista ett ljudligt “smack” ibland får man blöta stora pussar rätt på munnen. 2 år. Härlig ålder. Min egen,mentala ålder ligger nog på prick 30… sku jag säga.

 

Vet ni vad min största insikt är? Att man kan få det mesta man bestämmer sig för, bara man vill. Kan ta tid. Visst. Men vad annat har du i ditt liv än tid? Ingen annan än du väljer vad du gör med din tid. Ingen. Sen kan olika faktorer försvåra saker men lösningar finns bara man tänker på dem tillräckligt. Inget är omöjligt. Det handlar om det du har mellan öronen. Det är din egen rädsla du i första hand måste ta tag i. Vad finns det att vara rädd för? Egentligen?

Många tänkte när vi flyttade till London förra hösten. Hur tänker de? Utsätter sina barn för fara med allt vad det innebär med tanke på terrorsim och London? Jag suckar. Det enda jag tänker är då, är det meningen att vi ska dö så är det. För övrigt är jag själv inte särskilt rädd för döden då jag vet att det finns ett liv efter.

Angående det spirituella så har jag så många historier som har fört mej till den övertygelsen jag är idag som jag oxå gärna delar med er an efter. Till ett exempel har vår mellan grabb faktiskt dött i ordets rätta bemärkelse (hjärtat slutade slå på sjukhuset han var inlagd på endast 3 v gammal och läkarna fick göra hjärt-lungräddning) och han balanserade på en så… skör tråd som ja, har satt sina ärr. Att det finns ett liv runt oss som vi inte ser i form av skyddsänglar och guider är jag helt övertygad  om och  ja, har till och med flera bevis. Jag lever sida vid sida med mina och då och då lämnar de tecken efter sig om man säger så. =) Man är aldrig ensam. Kommer att skriva om dessa.

Världen enligt muminmamman

” Mamman satte sig vid bordet och skrattade. Så skönt, sa  hon. Så förmorrat skönt! Hon tittade sig hastigt omkring, men naturligtvis där fanns ingen som kunde höra att mamman sagt ett riktigt fult ord.” Pappan och havet s.113