Välkommen!

Nu. Tiden är  rätt. Hej igen, kan jag väl säga för dem som följt mej innan. Då på livetpawestergards som nu får stå orört som ett minne. Nu är tiden en annan. Jag är en annan. Åren har gått. Jag har lärt mej att andas. Att bara vara. Det är det, jag vill dela med er. Kanske kan man kalla det min inspirationskälla. Jag är konstnär (men gillar oxå annat skapande som sång, och att skriva) och jag ska här ta er med på min resa hur, var och när jag blir inspirerad, trött, behöver andas, mina vägskäl men från en slags mindfulness….konst perspektiv?   Tänker att jag gärna sitter ner en stund framför datorn och skriver ner lite, för det behöver jag. Kanske självutlämnande… bläddrar med ett öga i en julklappsbok jag fick, “världen enligt muminpappan” “Muminpappan tyckte nog att det var lite hemskt att såga sönder sitt eget golv, men samtidigt djupt tillfredställande” ur Farlig midsommar s.24

För att göra en lång bakgrund kort så tar jag det snabbt här, för det kan hjälpa till att få en helhet. Mamma (i första hand, till ett gäng killar, en 2 åring, snart 10 åring, och 11 åring) men också studerande (för tillfället), fru (ja, 11 år i sommar) konstnär (målar i olja och akryl..vad? Allt från natur till figurative. Endel konsttermer kommer i första hand på engelska då jag nu går på University of the Arts London och försöker hitta mej som konstnär..om man nu måste göra det).  Har flaxat på endel i mitt liv…(hade tur som hittade en likasinnad man med tanke på flaxandet) började med att bo i Prag (Tjeckien) 2009 senare flyttade vi ner till Spanien sedan tillbaka hem till Åland (mitt emellan Sverige och Finland) då en sjukdom också tog sig friheten att flytta in till oss (diabetes typ1 fick vår mellersta kille). Flyttade till England, London då jag valde att ta tag i mina konstnärsdrömmar och här är vi nu i London i en alldeles för liten lägenhet med våra två (stora) hundar, och fem personer i vår familj. Sådär. Pust. Kände att för de som är nya så kan en snabb spolning av vad som varit kanske ändå vara på sin plats. Kommer inte att fylla flödet nu med tavlor jag målat (den som är intresserad av det får gå in å titta på min facebook sida eller instagram, elinmattssonart).

Varje dag vaknar vi till en solstråle på 2 år allt från 06.30 till kl. 07:30 som i morse! Han är så glad, han är så go. Hans dagar går mest ut på att trycka sin kind hårt fast i våra och utbrista ett ljudligt “smack” ibland får man blöta stora pussar rätt på munnen. 2 år. Härlig ålder. Min egen,mentala ålder ligger nog på prick 30… sku jag säga.

 

Vet ni vad min största insikt är? Att man kan få det mesta man bestämmer sig för, bara man vill. Kan ta tid. Visst. Men vad annat har du i ditt liv än tid? Ingen annan än du väljer vad du gör med din tid. Ingen. Sen kan olika faktorer försvåra saker men lösningar finns bara man tänker på dem tillräckligt. Inget är omöjligt. Det handlar om det du har mellan öronen. Det är din egen rädsla du i första hand måste ta tag i. Vad finns det att vara rädd för? Egentligen?

Många tänkte när vi flyttade till London förra hösten. Hur tänker de? Utsätter sina barn för fara med allt vad det innebär med tanke på terrorsim och London? Jag suckar. Det enda jag tänker är då, är det meningen att vi ska dö så är det. För övrigt är jag själv inte särskilt rädd för döden då jag vet att det finns ett liv efter.

Angående det spirituella så har jag så många historier som har fört mej till den övertygelsen jag är idag som jag oxå gärna delar med er an efter. Till ett exempel har vår mellan grabb faktiskt dött i ordets rätta bemärkelse (hjärtat slutade slå på sjukhuset han var inlagd på endast 3 v gammal och läkarna fick göra hjärt-lungräddning) och han balanserade på en så… skör tråd som ja, har satt sina ärr. Att det finns ett liv runt oss som vi inte ser i form av skyddsänglar och guider är jag helt övertygad  om och  ja, har till och med flera bevis. Jag lever sida vid sida med mina och då och då lämnar de tecken efter sig om man säger så. =) Man är aldrig ensam. Kommer att skriva om dessa.

Världen enligt muminmamman

” Mamman satte sig vid bordet och skrattade. Så skönt, sa  hon. Så förmorrat skönt! Hon tittade sig hastigt omkring, men naturligtvis där fanns ingen som kunde höra att mamman sagt ett riktigt fult ord.” Pappan och havet s.113